– Strävan efter enkelheten och möjligheten till rörelse är densamma, väldigt många som väljer ett mobilt boende tänker på det. Den potentiella mobiliteten är åtråvärd, den ger en frihetskänsla.

Hon konstaterar att tiny house-trenden har vuxit i Sverige, framför allt de senaste fyra åren. Hege Høyer Leivestad ser kopplingar till både klimatkris och pandemikris. 

– Ett fokus i pandemin har hamnat på boende. I priviligierade sammanhang står det högt på agendan. Många människor omvärderar sina liv i stan, då passar tiny house väl in, som en ekonomisk möjlighet att skaffa sig en boende­form som inte är en villa.

Kristider triggar

Men mobila boenden i kristider är definitivt inte något nytt. Husvagnar har alltid varit det som står till buds när allt rasar, som vid naturkatastrofer eller ekonomiska kriser på samhällelig eller personlig nivå.

– Ett mobilt boende har alltid varit en lösning för utsatta grupper som hamnat i en situation där det mobila boendet finns som det enda alternativet. Under efterkrigstiden, då mycket var sönderbombat i Europa, producerades många husvagnar, efter orkanen Katrina i USA inhystes människor i husvagnar och trailers. Det finns många exempel, säger Hege Høyer Leivestad.

Även för skuldsatta människor som tvingas sälja sina ordinarie boenden har husvagnen ofta varit det enda alternativet. Men om den gruppen blir större – i takt med att svenskarnas skuldsättning växer och att en ökande andel nu hamnat hos Kronofogen – är svårt att svara på. 

– Det är en juridisk och byråkratisk gråzon. Jag kollade under arbetet med min avhandling en del på statistiken, och den fångar inte upp detta. Du behöver vara bofast i Sverige och folkbokförd på en adress för att vara en del av välfärdssamhället. Det finns otroligt många som bor i husvagn men som till exempel skriver sig på familjemedlemmars adresser. Jag har pratat med människor som löser det på olika fyndiga sätt. Därför vet vi inte hur många som bor i mobila boenden och hur det utvecklas, säger Hege Høyer Leivestad. 

Förlöjligat fenomen

Två saker sticker ut när Hege Høyer Leivestad sätter ord på skillnaderna mellan husvagn och tiny house. Det ena är miljömedvetenhet och det andra är klasstillhörighet.

– Vi kan nog kalla tiny house en trend, i och med att människor bildar nätverk och delar med sig av erfarenheter, startar bloggar och grupper i sociala medier. Miljöengagemanget är centralt där, vilket det inte är för de som väljer husvagn. Man ska akta sig för att dra alla över en kam, men nästan ingen av alla de husvagnsägare jag intervjuat har lyft miljöfrågan.

Det andra som sticker ut är att husvagnen som semesterval är kopplat till arbetarklassen och att det länge varit ett medialt förlöjligat fenomen.

– Sedan 2010 och framåt fick husvagnen en enorm uppmärksamhet i serier som ”Böda camping”, ”Sverige campar” och så vidare. Det finns en röd tråd av förlöjligande porträtt av husvagnsfenomenet. Klassmarkörerna sätts utifrån, vilket får konsekvenser för de som investerar sina liv och sin ekonomi på campingplatser. Det är oerhört problematiskt att medierna hela tiden reproducerar en förlöjligande och stereotyp bild, det blir en form av stigma som människor behöver försvara sig emot. Det gäller både husvagnssemestrare och människor som sålt sina hus för att bo i husvagn på heltid. Hela klassbilden av camping som vi haft med oss sedan arbetarklassens massrörelse­semester lever kvar.

Den mediala blicken på tiny house är däremot mer nyfiket intresserad, konstaterar Hege Høyer Leivestad. 

Även här finns en klassmarkör, noterar socialantropologen, samtidigt som hon understryker att det finns ytterst lite forskning att luta sig mot.

– En uppgift jag sett handlar om är att bland de som byggt sig tiny house i USA är andelen med masterutbildning dubbelt så hög som i genomsnittsbefolkningen. Det finns även osäkra siffror som indikerar högre genomsnittlig inkomst än övriga befolkningen, vilket säger något om socioekonomisk tillhörighet för den här rörelsen.

Vem har möjligheten?

Medan det i husvagnsrörelsen finns i huvudsak två grupper; unga barnfamiljer och personer som är 55+, ser Hege Høyer Leivestad att de flesta som bygger tiny house är relativt unga. Och det är människor som både förmår avsätta tiden för bygget och kan tänka sig att bo en bit ifrån samhälleliga bekvämligheter.

– Vi måste fråga oss vem som har möjligheten att göra det här. Jag tror inte alls att alla kan bo på det här sättet. För att kunna göra det krävs ett antal generella faktorer, såsom kunskap, resurser och avsaknad av reguljär arbetstid. En journalist eller en forskare med flexibelt jobb och utan barn kan definitivt. Men antagligen inte en skiftarbetare i vården. •