Men det har varit svårt på hemmaplan, till exempel att få sina egna tvillingbarn att samarbeta med varandra, berättar Kate Raworth för podden Your Undivided Attention. 

– De är väldigt tävlingsinriktade, och väldigt olika som personer.

Men så en dag började barnen, som då var drygt tio år gamla, att spela ett nytt brädspel. Pandemic var det första samarbetsspel någon av dem hade spelat. Syftet med spelet är att tillsammans rädda världen från sjukdomar. 

– När de spelade Pandemic samarbetade de på ett sätt jag aldrig sett dem göra tidigare, berättar Kate Raworth.

– De samarbetade inte bara medan de spelade, utan samarbetsviljan höll i sig i omkring en vecka. Det var häpnadsväckande.

För Kate Raworth är detta sannerligen ingen liten fråga. Vilka spel vi väljer att spela påverkar hur vi interagerar och vilka slags relationer vi har, menar hon. Och genom samarbetsspel lär sig människor att samarbeta med varandra i grupper – en ovärderlig kompetens i dagens värld. 

– Och därför – åt helvete med Monopol! Varför i hela fridens namn ger folk det till sina barn på julen? Man säger ju till barnen att ”pressa ut andra tills du är den enda kvar i spelet” – det är den mest motbjudande versionen av mänsklig interaktion, säger Kate Raworth. 

– Det är som om vi vill förvandla dem till utpressande monopolistiska kapitalister. Varför skulle någon göra så mot sina barn?

Spelet som väcker hennes avsky har ackompanjerats av en klassisk – och, om man så vill, kapitalistisk – framgångshistoria. 

Charles Darrow, arbetslös under den stora depressionen i USA, uppfann ett spel i sin källare. Han använde en oljeduk som spelplan, packade in spelet i billiga slipskartonger märkta ”Monopol” och sålde det genom en lokal affär i Philadelphia. Parker Brothers hörde att det snackades om spelet, såg till att köpa rättigheterna och fick sedan kämpa för att möta den enorma efterfrågan. Charles Darrow själv blev ofantligt rik på sitt spel.

– Det är en vacker historia för att få bra publicitet, säger Mary Pilon, som forskade om Monopols historia i fem år innan hon gav ut boken The Monopolists 2015.

– Vem skulle inte vilja tro på att den kan gå ner i källaren under en av nationens mörkaste timmar och skapa något som förändrar det egna ödet, gör dig älskad och gör alla rika?, säger hon till USA:s public service radio (NPR).

– Berättelsen har fastnat som inget annat. Men jag tycker faktiskt att den sanna historien är mer intressant.

Och det är sanningen hon går igenom i detalj i sin bok. Den börjar med Lizzie Magie, en uppfinnare och uttalad feminist som stod på teaterscener och skrev poesi. Hon brann för att folket skulle resa sig mot den tidens järnvägs-, stål- och oljemonopolister.

– Snart, jag hoppas väldigt snart, kommer män och kvinnor att upptäcka att de är fattiga på grund av att Carnegie och Rockefeller kanske har mer än de vet vad de ska göra av, sade hon till en tidning 1906.

Två år tidigare hade hon sökt patent för The Landlord’s Game. Spelarna startade på ”Mother Earth” och passerade platser som ”Lonely Lane” på sin färd, där de köpte eller betalade hyra på fastigheter. När de tvingades betala hyra eller gå i fängelse lärde de sig om samhällets orättvisor när det gällde vilka som ägde mark och makt. Det var i alla fall Lizzie Magies syfte, hon var en förespråkare av fastighetsskatt och andra reformer för jämlikhet.

The Landlord’s Game såldes under en period i New York, men spreds framför allt genom olika hemmagjorda versioner. En av dem, kallad Monopoly, nådde Charles Darrow, skriver Pilon, ”och det var den han sålde till Parker Brothers tillsammans med sin uppdiktade historia om sitt eget snille”. Denna variant råkade också ha tappat all koppling till Lizzie Magies samhällskritik och folkbildningsuppdrag – istället har generation efter generation, i USA och över världen, njutit av att sätta sina vänner i konkurs genom ockerhyror.

Idag kan du spela Monopol på din smartphone, det syns i serier som ”The Sopranos”, och har fått kultstatus över världen. 

Det har samtidigt blivit en tacksam slagpåse för utvecklare som tycker att det helt enkelt är ett dåligt spel, eller som vill visa hur mycket som har hänt i brädspelsvärlden de senaste decennierna. För att det var just ett samarbetsspel som häromåret hamnade på köksbordet hemma hos Kate Raworth var inte en slump. Från att ha varit i princip obefintliga under hela 1900-talet har samarbetsspelen haft en explosionsartad utveckling de senaste 15 åren.

Det säger Jose Zagal, forskare vid Utah-universitetets avdelning för Entertainment Arts & Engineering. Han leder en kurs i etik och datorspel där hans studenter brottas med frågor som ”Är Grand Theft Auto dåligt för samhället?” och ”Om Immanuel Kant hade levt idag och ville göra ett datorspel istället för att skriva en bok, hur skulle det se ut?”

Vid sidan av det nördar han ner sig i allehanda brädspel och dess roll i samhället. Han menar att spelet Sagan om ringen, som kom ut år 2000 och har kallats ”det första samarbetsspelet som verkligen fungerar”, var startpunkten. För att besegra spelet måste alla spelare samarbeta, prata med varandra, och hitta lösningar tillsammans. Antingen vinner alla eller så förlorar alla – vilket också är definitionen av ett samarbetsspel. Det gör att spelarna till viss del får uppleva samma känsla av gemenskap som Frodo, Sam och de andra som kämpar mot en mäktig fiende, skriver speldesignern och skribenten Teeuwynn Woodruff: ”Deras otroliga styrka kommer från deras enighet, och Sagan om ringen-spelet speglar detta på ett underbart sätt.”

Pandemic kom 2008 och visade för spelutvecklare och företag världen över att ett samarbetsspel kan bli en internationell kommersiell succé. Sedan dess har vi sett en revolution, säger José Zagal.

– Nu när jag ser mig omkring här på mitt kontor så är hälften samarbetsspel. Det är ju för att jag har valt dem, men det visar att alla de här olika typerna av spel finns på marknaden.

Innan Pandemic kom var utmaningen för spelutvecklare att få folk som var vana vid tävlingsspel att samarbeta, berättar han. Nu, när folk är mer vana vid det, försöker spelutvecklare hela tiden hitta sätt att göra det svårare att samarbeta, så att spelen ska bli mer utmanande. På ett sätt kan den historieskrivningen avslöja något annat. Kanske har människor alltid varit mer redo att samarbeta än vad spelutvecklare och företag insett?

Samtidigt vill José Zagal ifrågasätta idén att tävlingsspel är något dåligt. Visst, utslagningsspel som Risk och Monopol tillför inte mycket till mänskligheten, men bra tävlingsspel får oss att utmana oss själva och utvecklas, säger han.

– Aristoteles talar om idén om självförbättring, om att bli en bättre person som en slags resa och sökande för att blomstra. Spel är ett väldigt bra sammanhang för att träna på detta. Om vi spelar ett tvåpersonsspel och dina offensiva kvalitéer exakt matchar mina defensiva så måste jag överträffa mig själv för att vinna. Spel – och sport – kan alltså vara en motor för självförbättring.

Jonas Rosenqvist, spelexpert och etnolog vid Umeå universitet, vill också slå ett slag för tävlingsspelens fördelar, inte minst att det ger oss möjlighet att utforska rädsla, oro, förlust och andra ”jävligt jobbiga känslor” som barn kanske skyddas alltför mycket från.

– Alla sådana känslor är nästan mer förbjudna idag än vad de någonsin har varit, säger han.

– Samtidigt är det positiva med samarbetsspel att barn – och vuxna, för fan – får lära sig att man faktiskt kan samarbeta mot ett gemensamt mål.

Jonas Rosenqvist är lättad över att flera olika typer av spel nu äntligen börjar hitta till Sverige – ett land som enligt honom varit konservativt när det kommer till brädspel.

– Det är barnspel som säljer, alla spel ska vara på svenska, det ska vara spel man känner igen, alla spelar Monopol för att det är det man ska, och om det är svårare än det orkar man inte lära sig. Det har varit otroligt trögt. I en vanlig affär kan man inte ha spel på engelska, för folk köper det helt enkelt inte.

Men den senaste tiden har något förändrats. Jonas Rosenqvist märkte redan innan pandemin att folk köpte samarbetsspel som exempelvis engelskspråkiga The Mind, innan det kom ut på svenska. Sedan kom restriktioner och karantäner och gav ytterligare skjuts åt svenskarnas utforskande av olika typer av spel. Ett annat skäl till den konservativa islossningen tror Jonas Rosenqvist är att spelutvecklare nu flyttar folk från regelboken till filmer.

– Det är enklare att lära sig idag. Man kan kolla på Youtube-filmer samtidigt som man spelar och då kan man lära sig på att helt annat sätt.

Att fler samarbetsspel hittar till svenska spelbord kan också hjälpa sådana som Jonas Rosenqvist att må bättre. När han spelar tävlingsspel och har kommit fram till det där ”superstarka krossa-draget” får han ont i magen. Han klarar inte av att göra det.

– Jag tycker inte att det är roligt, medan de jag spelar med tycker att det är själva grejen. Då förlorar ju spelet lite grann sin poäng så därför spelar jag hellre samarbetsspel.

Flera olika forskningsrapporter har visat på fördelar med att använda samarbetsspel i klassrum. Det tränar elever och studenter i att tänka som ett ”vi”, att planera strategiskt, och det skapar välmående. I en studie fick elever i åldern 6–9 år spela ett brädspel kallat Hivemind, som syftade till att lära ut vetenskapliga kunskaper. Spelet finns i två versioner, en där man spelar själv och en där man samarbetar i grupp. 

”Resultaten indikerar att det var mycket mer sannolikt att de som spelade samarbetsversionen gav positiva kommentarer till andra, höll sig till saken, läste instruktioner till andra spelare, tittade på spelplanen såväl som andra spelare, och turades om mer,” sammanfattar forskarna.

Jonas Rosenqvist tror att trenden mot fler samarbetsspel i Sverige är bra för vårt samhälle.

– All kultur säger någonting, det existerar inte i ett vakuum. Även om det kanske inte har direkt påverkan på en person så hintar det om saker; tänk att vi tillsammans kunde bota de här fyra smittorna i Pandemic, eller att vi tillsammans kunde klara av alla 99 scenarion i Gloomhaven – det ger ändå en känsla av samhörighet som absolut inte finns i traditionella Monopol och Risk.

Munkekonomen och tvillingföräldern Kate Raworth säger till Your Undivided Attention att vilka spel vi utvecklar – och spelar – är en avgörande del i arbetet att skapa en bättre värld.

– Om vi lär oss samarbeta mer kan vi ansluta oss till ett världs-omspännande nätverk av människor som vill utveckla saker som är bra för oss, som värderar sådant som samarbete, att leva i symbios med varandra, ömsesidighet – som ser var sådant sker och ser hur vi kan bygga vidare på det, säger Kate Raworth.

– Vad vi berättar för oss själva att vi är, formar vilka vi blir.