Varje dag tillbringar de tid i den här skogen, lyssnar på fåglarnas läten, plockar bär, promenerar eller vandrar långt. Sätter sig emellanåt ner och bara tar in skogens trollbindande härlighet.

De tar oss med ut, bara ett par minuter från husknuten möter vi gammal skog. Knotiga tallar, unga rönnar, mossor och lavar. De skrapar bort lite snö och visar att här brukar det vara alldeles blått av blåsippor på våren. Och massor av olika sorters svamp!

De är inte ensamma om att tycka att skogen Garphytteklint är fullkomligt unik. Den är det – rent objektivt. Länsstyrelsen Örebro har inventerat här och konstaterat att Garphytteklint på grund av sin stora artrikedom är särskilt skyddsvärd i ett nationellt och även internationellt perspektiv. Här har man hittat inte mindre än 64 arter som är rödlistade för att de har en osäker framtid, och 34 signalarter, det vill säga arter som fungerar som indikatorer när man försöker urskilja biotoper med höga naturvärden. En viktig förklaring till artrikedomen är att detta är en av Sveriges få kalkbarrskogar, och just kalket spelar roll för många arter.

Vi slår oss ner i köket. Elisabeth bjuder på hembakt surdegsbröd till kaffet, som hon gjort så många gånger förr. Det här köket har blivit något av en mittpunkt för grannarnas engagemang för att skydda skogen. Här har de haft otaliga möten, tagit initiativ till öppna vandringar och startat sin namninsamlingskampanj. De berättar att kampen för att skydda Garphytteklint pågått sedan 1990-talet, det har funnits ett enormt engagemang bland de boende i här i byn Garphyttan som de kände av redan när de flyttade hit för tio år sedan. Naturskyddsföreningen har dessutom uppmärksammat området sedan 2015. De har inventerat flera gånger och uppvaktat Länsstyrelsen med en egen inventeringsrapport som visar det stora skyddsvärdet av Garphytteklint. Till en början möttes de av kalla handen, men fortsatte ligga på, och så småningom genomförde Länsstyrelsen en egen grundlig inventering.

– När en konflikt pågår så länge är det ju en del som ger upp, men så känner inte jag. Skam den som ger sig, säger Elisabeth Douhane.

Det var tidigare Bruket som ägde skogen, men den såldes till en privat markägare på 1980-talet. Då fanns en bra dialog med kommunen, som fick fortsätta underhålla den elupplysta slinga för allmänheten som finns här och en fin badplats. Men på 1990-talet tog sonen över skogen och de boende vittnar om att stämningen förändrades. Kommunen fick inte tillåtelse att underhålla elljusspåret och badplatsen. 

– Vi har har träffat markägaren ett par gånger, och han frågar vad man har här att göra. Varför ska han ställa den frågan, det känns inte som att han respekterar allemansrätten, säger Thomas Johansson.

Redan från första dagen de flyttade in kom Elisabeth och Thomas att älska skogen. Elisabeth konstaterar att man inte behöver vara biolog för att uppskatta artrikedomen. Ofta promenerar de några kilometer före frukost. Under pandemin vandrade de minst sex kilometer om dagen, ett maraton per vecka.

– Du ser en tall som är närmare 400 år gammal, du känner mystiken. Man kan väl säga att vi har tagit in upplevelsen. Men snart fick vi ju veta mer, att det här är en kalkbarrskog och att det är på grund av det som blåbärsriset här blir närmare en meter högt och att här finns ullticka, en av de signalarter som visar att skogen har ett högt naturvärde. Vi fick lära oss hur värdefull den här skogen är.

Det bor ungefär 1 500 personer i Garphyttan, av dem är många barn. Drygt 800 personer har skrivit under namninsamlingen som Skydda Garphytteklint – så kallar sig grannarna på sin Facebook-sida – tagit initiativ till.

– När vi har gått runt och knackat dörr är nästan alla positiva till att skydda skogen. Några har velat ha mer information och tänka, det är ju bra, och så har de skrivit på först efter en tid. Av alla jag pratat med var det bara en som valde att inte skriva under, förklarar Elisabeth Douhane.

– Sammantaget har i princip alla vuxna som bor här skrivit under de fysiska papperen och över 2 000 har undertecknat digitalt, flikar Thomas in.

Det är långt ifrån bara de boende i Garphyttan som har glädje av skogen. Örebro ligger bara 20 minuter bort med bil och det finns en buss som stannar helt nära skogen, området är tillgängligt och många människor tar sig hit. 

I december ordnade Skydda Garphytteklint vad de kallade för en tomtevandring. De tänkte att det kanske kommer ett tiotal personer, men de blev närmare hundra.

– Vi hade lyktor och vid det som kallas guldhålet satt en tomte. Vi berättade om sägnerna i skogen, bjöd på glögg och pepparkakor. Det blev en fin dag, jättehäftigt att så många kommer och uttrycker att den här skogen är fantastisk, säger Elisabeth.

Snart ansluter Lotta Sörman, Josefina Jansson och David Johansson (anställd kommunikatör) från Naturskydds­föreningen Örebros skogsgrupp. De tar en snabb fika i Elisabeth och Thomas kök och så ger vi oss ut i skogen igen. Lotta och Josefina stannar upp hela tiden och pratar om de träd och mossor vi ser, diskuterar med varandra vilka arter det kan vara. 

De talar också om att det är motigt att kämpa för värnandet av biologisk mångfald i en tid då skogar kalhuggs i en rasande takt. 

David Johansson har sammanställt de avverkningar som skett i Örebro. Under 2022 avverkningsanmäldes 7 543 hektar, eller cirka 15 000 fotbollsplaner, i länet. Han har räknat på vad det betyder i förlorad kolsänka.

– Det är inte bara den biologiska mångfalden som tar skada av dagens skogsbruk. Även klimatet påverkas negativt, eftersom kalhyggen släpper ut stora mängder koldioxid, förklarar han.

Sedan han började arbeta för Natur­skyddsföreningen har David Johansson läst på, en hel del. Bland annat har han studerat professor Anders Lindroths forskning som visar att ett kalhygge avger stora mängder koldioxid under hyggets första decennium. 

– Jag har räknat ut att utsläppen av koldioxid för Örebro läns kalhyggen under 2023 kommer att vara cirka 530 000 ton. Det är mer än vad personbilar, tunga lastbilar och värmeverken släpper ut tillsammans här. 

Men skogsgruppen kämpar på, håller hoppet uppe inte minst för att den når vissa framgångar.

– Vi har stoppat en avverkning i Nora och vårt opinionsbildande arbete har lett till att två markägare har dragit tillbaka sina avverkningsanmälningar. Man får lite energi av sådant mellan varven, säger Lotta Sörman.

Hennes engagemang i skogsgruppen bottnar i att hon upptäckte att så många gamla, fina skogar försvann. En viktig ögonöppnare var dessutom Maciej Zarembas bok ”Skogen vi ärvde”.

– Det kom närmare mig. Jag kände, ska jag ägna mig åt någonting ska jag ägna mig åt det här. Det är så viktigt med stor artrikedom för djur, växter och för att vi människor ska må bra.

De pratar om de många fina stunder de själva haft i skogar. Plockat örter, bär och svamp, men också den enkla gemenskapen i att slå upp ett tält, lyssna på skogen, sitta på en sten och bara glo.

– För mig är skogen ett andningshål, en plats där jag kan slippa känna det moderna samhällets stress och allt som är deprimerande för att det förstörs. Naturen är originalet, det vi är gjorda för att vara en del av, säger Josefina Jansson.

Och hon menar samtidigt att den här striden handlar om så mycket mer än just människornas upplevelse av den:

– Tio procent av länets hotade skogsarter finns här i Garphytteklint, det går inte att ersätta med en annan skog. 

Josefina förklarar att det finns ett stort antal mykorrhizasvampar knutna till kalkbarrskog, bland annat raggtaggsvamp, lilafotad fingersvamp, violgubbe och svartgrön spindling.

– Vi kan inte återställa detta om arterna är borta. Om vi ska komma upp till 30 procent skyddad skog med höga naturvärden, enligt FN:s mål, då finns det ju inte ens så mycket skog kvar i Sverige, den har redan skövlats. Så varför inte skydda områden som Garphytteklint? Det är hemskt, fruktansvärt att de gamla skogarna försvinner!

Det fanns ett hopp. Länsstyrelsen gjorde en inventering och kom fram till att de ville skydda Garphytteklint. Därför kom det som en chock för Elisabeth, Thomas och alla andra engagerade, när Länsstyrelsen i juni förra året beslutade att ändå inte gå vidare med att göra Garphytteklint till naturreservat. Om och om igen har de läst beslutet, som inleds så tydligt: 

”Garphytteklint i anslutning till Garphyttans tätort är ett område som är särskilt skyddsvärt i ett nationellt och även internationellt perspektiv på grund av att området hyser ett mycket stort antal rödlistade arter…”

Skyddsvärd i både nationellt och internationellt perspektiv. Så varför går de inte vidare med reservatsbildningen? Jo, för att markägaren inte vill.

I maj 2022 lämnade markägaren nämligen in en avverkningsanmälan till Skogsstyrelsen. Avverkningsområdet i fråga är, enligt den inventering som Länsstyrelsen gjort, kärnan av det mest skyddsvärda området i Garphytteklint.

Redan veckan därpå, den 2 juni, genomfördes ett möte mellan markägaren, dess ombud från ett virkesköpande företag, dåvarande landshövding Maria Larsson och berörd enhetschef på Länsstyrelsen. 

I Länsstyrelsens beslut framgår att de under detta möte lyfte fram de preliminärt mycket goda möjligheterna till närliggande bytesmark och att de erbjöd sig att köpa skogen. 

När myndigheter bildar reservat av skog med höga naturvärden erbjuds markägaren antingen 125 procent av skogens värde i pengar, eller att få annan skog som är 125 procent av skogens areal.

Markägaren tackade nej till båda förslagen.

Maria Larsson är inte längre lands­hövding i Örebro län, så press­enheten hänvisar ETC att ställa de frågor vi har till Länsstyrelsen till vikarierande landshövding Anna Olofsson.

– Det var ett svårt beslut för oss att göra den avvägningen. Vi delar i grunden att det är skyddsvärd natur, men i det här ärendet har vi inte nått fram genom dialog med markägaren om ett frivilligt skydd. Och då har vi utgått från de intentioner lagstiftaren har, som understryker vikten av äganderätten och att skog ska skyddas på frivillig basis, säger hon.

Förra året, som en del av januariöverenskommelsen, lades en proposition som antogs av riksdagen: Stärkt äganderätt, flexibla skyddsformer och ökade incitament för naturvården i skogen med frivillighet som grund. Anna Olofsson konstaterar att den politiska inriktningen att stärka äganderätten och ytterligare förstärka principen om frivillighet i samband med skydd av skogsmark är den signal som kommit från lagstiftaren, vilket Länsstyrelsen har att följa.

Är det i praktiken markägaren som avgör, oavsett vilka skyddsvärden det handlar om?

– Frivilligheten betyder väl det, svarar Anna Olofsson.

ETC har pratat med markägaren, som säger att han inte vill ge någon intervju.

Att markägare säger blankt nej till reservatsbildning av skog med höga naturvärden är dock ovanligt. I de allra flesta fall kommer enligt Länsstyrelsen markägare och myndigheter överens om skydd och ersättning.

– Jag kan inte påminna mig någon annan gång under den tid jag arbetat för Länsstyrelsen som vi inte nått fram genom dialog, säger Anna Olofsson.

Bedömer du att Länsstyrelsen Örebro skulle gått vidare med reservatsbildning om inte propositionen om stärkt äganderätt lagts?

– Det är svårt att säga. Den har haft betydelse.

Boende i området och Naturskyddsföreningen uttrycker en besvikelse över att ni på Länsstyrelsen träffade markägaren men inte dem, hur kommer det sig?

– Den bild jag har är att vi fick en fråga om överlämning av namnlistor, vi tog emot dem. Det betyder inte att vi inte varit medveten om deras bild, den delar vi. Att vi träffade markägaren var för att försöka få till en överenskommelse för att gå vidare med reservatsbildning.

David Johansson suckar djupt när han hör Anna Olofssons svar. 

– ”Den bild jag har…”, säger hon. Vi mejlade flera gånger och bad om ett möte. Först fick vi svaret att landshövdingen var på resa och nästa gång vi mejlade fick vi inget svar alls. När vi mejlade ett antal frågor fick vi bara svaret att handläggning pågår. När vi till slut fick lämna över namninsamlingen fick vi stå i foajén och landshövding Maria Larsson inledde med att uttala: ”Det är fantastiskt att vi lever i en demokrati!”

Varken boende i Garphyttan eller Naturskyddsföreningens skogsgrupp i Örebro tycker att demokratin fungerat fantastiskt i detta fall. De kallar Länsstyrelsens beslut för obegripligt och har överklagat till regeringen. 

I sin överklagan konstaterar de att Länsstyrelsen argumenterar för att äganderätten i detta fall väger tyngre än de sammantagna naturvärdena, och de ifrågasätter att en sådan tolkning ska göras utifrån propositionen om stärkt äganderätt, eftersom det av propositionen också framgår att det fortfarande kan vara befogat att i särskilda fall skydda områden – även när markägare inte ställer sig positiva. Regeringen behandlade inte deras överklagan, de bedömdes inte ha klagorätt.

När det obegripliga beslutet meddelats från Länsstyrelsen Örebro kände Elisabeth Douhane en förtvivlan. Men hon frågade sig också – vad kan vi göra nu? Och samlade som så många gånger tidigare intresserade människor runt sitt köksbord. 

Naturskyddsföreningens skogsgrupp i Örebro hade hört talas om ett tidigare fall där en kommun, Eskilstuna, ansökt om reservatsbildning när Länsstyrelsen, som i detta fall, inte skyddat skog som konstaterats ha höga naturvärden. 

Valet 2022 närmade sig och det innebar ett särskilt intresse för lokalpolitikerna att lyssna på opinioner. David Johansson och Jonas Olsson på Naturskyddsföreningen genomförde därför intervjuer med kommunens partier där de ställde frågor om de och deras parti anser att den skog som Länsstyrelsen beskriver som den mest skyddsvärda skogen i Örebro län, bör skyddas? De väckte också en tanke hos politikerna genom att uttalat fråga: ”Kommer ditt parti kunna ta ett interimistiskt beslut för att skydda skogen?” 

När det finns en uppenbar risk för att naturvärden förstörs i väntan på en reservatsbildning, kan en kommun, precis som Länsstyrelsen, nämligen besluta om ett interimistiskt förbud mot skogsbruk. 

Politikerna märkte att frågan om Garphytteklint engagerade, att det fanns en stark opinion. Flera partier nappade på idén om att kommunen skulle ingripa. Socialdemokraterna hann först. Kommunalrådet John Johansson (S) agerade. I mitten av september 2022 överklagade Örebro kommun Länsstyrelsens beslut att inte skydda skogen, till regeringen. Dessutom meddelade kommunen markägaren ett interimistiskt avverkningsförbud till 2025, till följd av att Örebro kommun inledde en process för att möjligen bilda ett kommunalt naturreservat inom området.

De som engagerat sig för skogen jublade.

– Jag fick en hel del uppskattning, blommor och sådant. Det gjorde mig glad. Men jag vill tydliggöra att det inte betyder att jag tagit miljörörelsens ”parti” i den här frågan, jag är inte deras röst. Det vi framför allt gjort från kommunens sida är att köpa oss tid, förklarar John Johansson, kommunstyrelses ordförande, när ETC möter honom i Rådhuset.

Han konstaterar, precis som Länsstyrelsen, att det inte är enkelt att gå emot en markägares vilja. Men politiker har också sina väljare och allmänintresset att ta hänsyn till. John Johansson säger att allmänhetens aktivitet i frågan inför valet spelade en viktig roll. Han lyssnar på folkliga opinioner, vilket inte betyder att han därmed böjer sig för protester, som han uttrycker det.

– Självklart tar vi intryck! Människors engagemang i den här frågan har gjort att beslutet om att undersöka en kommunal reservatsbildning fattades. Hade det inte funnits ett driv hade den frågan aldrig väckts.

Innan kommunen fattade sitt beslut rådgjorde John Johansson med kommunens tjänstemän och andra politiska partier, som också de tagit intryck av opinionen och ville att kommunen skulle agera. Tjänstemännen förklarade att det finns en laglig grund.

– Men om vi går vidare skulle det handla om en reservats­bildning mot markägarens vilja. Ett sådant beslut måste fattas korrekt. Inte hastas eller slarvas fram. Socialdemokraterna har idag en majoritet tillsammans med C och M, de har åsikter och frågan är inte enkel. Vi har markägarens rättmätiga intressen att ta ställning till. Vi har därför inlett ärendet med en öppenhet runt slutsatserna, säger John Johansson. 

Han vill inte föregripa dessa slutsatser, som de alltså har tre år på sig att komma fram till, men säger att kommunen inte principiellt utesluter att bilda reservat mot en markägares vilja.

– Så länge vi har lagen på vår sida finns en öppning för det. Det är en laglig rättighet som vi givetvis inte ska blunda för. Jag tar inte lätt på markägarens vilja, men hade lagen sagt att markägaren alltid har rätt, så hade vi inte suttit här.

Kommunens agerande har tänt ett hopp, bland de boende i Garphyttan och i Naturskyddsföreningens skogsgrupp. 

– Kommer hela den här skogen att skyddas? Jag är osäker, men jag tror faktiskt att den här striden kommer att leda till att åtminstone delar av den blir ett reservat, säger Lotta Sörman.

Hon konstaterar att de är många som hållit i sitt engagemang över tid:

– När markägaren lämnade in en avverkningsanmälan för en väg rakt in bland kulturlämningar och fin natur intensifierade vi vår inventering med bland annat fåglar och fladdermöss. Vi tog även initiativ till att träffa närboende på en guidning i skogen. Efter det har vi jobbat ihop med överklaganden, namnlistor, filmer, guidningar med mera.

Elisabeth Douhane nickar. De är många som kommer att fortsätta kämpa.

– Vi boende har sagt att om maskinerna kommer då ringer vi runt. Vi har en lista, vi går alla ut och plockar svamp, har pick-nick, sätter oss där. Vi hör ju när det kommer skogsmaskiner.