Skogsägaren sadlade om – och fick bättre betalt för virket

– Vi har ett projekt tillsammans med WWF där skogsägare i Tiveden som vill sadla om till hyggesfritt skogsbruk deltar, säger Martin Jentzen och tar en rejäl tugga på frallan som den lokala lanthandeln tillrett. 

– Det är ju en mental omställning att gå från att odla skog till att förvalta och bruka naturlig skog, fortsätter han. 

– Men det handlar här om småskogsägare med max 50 hektar skog och de tillhör egentligen det gamla bondskogsbruket där man enbart hämtade de träd man behövde. På så sätt är detta vi pysslar med en ”revival”, fyller Anders Tivell i och ser nöjd ut. 

Han menar att de har lite mer ekologiskt tänk idag. Att man förr knappast lämnade någon död ved kvar i skogen vilket inte var så bra ur ekologisk synvinkel. Nu kan man, till och med hitta rödlistade arter i bra brukad skog. 

– Ska vi klara den biologiska mångfalden måste vi höja kvaliteten på den brukade skogen. Det kommer alltid vara den brukade skogen som är den största delen, så det är där vi måste bli bättre. Det borde ligga i skogsbrukets eget intresse att jobba med det bekymret, säger Martin Jentzen. 

– Ju bättre kvalitet den brukade skogen har, desto mindre skyddad skog behöver vi ha. 

Frågan är då vad en bra brukad skog är. Den svenska skogsnäringen hävdar att den svenska skogen mår utmärkt tack vare den rådande kalhyggesnormen kopplad till allmänna regler om hänsyn till biologisk mångfald och naturvärden. Anders Tivell, Martin Jentzen och andra som slåss för att bryta den rådande normen håller inte med. Inte heller EU som med sitt nya skogsdirektiv hävdar att kalhyggespolitiken måste bort och ersättas med mer skonsamma metoder som både skyddar den biologiska mångfalden och bidrar till att hejda klimatförändringarna. Skogsnäringen och de flesta politiska partier är arga över att andra kommer och petar på deras sätt att bruka den svenska skogen. 

– Intresset ökar för hyggesfritt skogsbruk, konstaterar Martin Jentzen, men genomslaget är litet, vi börjar från en så låg nivå. 

Martin Jentzen drar en lätt suck, dricker lite te och plockar en kärleksmums från kakfatet. 

– EU:s inspel om ett hyggesfritt skogsbruk är ju en tung sten som kommit i rullning, men svensk skogsindustri stretar emot så gott den kan. 

Skogen är närmast en mytisk del av svensk historia och identitet. Många vill vistas i den John Bauerska skogen, den ombonade, täta, lite läskiga, med troll och huldror gömda mellan stock och sten. Vi söker tystnaden, vi vill plocka bär och svamp, söka det orörda. Och vi hittar den, men det finns försvinnande lite av den. 8,7 procent av den svenska skogen klassificeras som orörd (men siffran är omtvistad, en del naturvårdare hävdar att den är något lägre). Resten består mest av kalhyggen och granplanteringar. En del som färdas genom Sverige har svårt att känna annat än sorg över det landskap som många gånger omger oss. John Bauer håller hus någon annanstans. 

* * *

Anders Tivells 120 hektar skog brukas hyggesfritt, sedan flera decennier tillbaka. Den sträcker sig från nationalparksgränsen, sedan vidare ända ner till hans och hustruns Martha Tivells lilla gård intill vägen längs sjön Unden.  

Vi lämnar trädgården och knatar upp mot skogen. Tar oss över öppen, lite sank mark, hoppar på tuvor, innan vi kommer fram. Tät skog, lätt spetig, torra, ganska smala träd. Småtrist. 

– Detta är en typisk kalhyggesskog, säger Martin Jentzen. 

– Den planterades väl 1975, säger Anders Tivell. Min pappa gjorde vad de sa till honom, helt enkelt. 

Hade Anders Tivell på samma sätt som hans far fortsatt med konventionellt skogsbruk, hade de nu huggit ner allt vi ser omkring oss. Istället har Anders och Martin tillsammans med Peter Arne från Finnerödja skogstjänst gått igenom skogen och plockat ut vilka träd som ska tas och vilka som får vänta. Blåa plustecken och orange minustecken ditmålade på stammarna med sprayfärg visar vilka som är vad. 

– Det här småkrafset med minustecken lämnar vi kvar för att det ger mer pengar senare, menar Martin Jentzen. 

– Och det ger biologisk mångfald, påpekar Anders Tivell. Här är ett jättefint område för tjädrar och småfåglar. Vi skapar en skog av en plantage. 

– Det här är något som alla kan göra, fortsätter Martin. Det var när engreppsskördarna kom på 80-talet som man tog allt. Men idag har vi skogsmaskiner som klarar att plocka ut virke – utvecklingen har gått vidare. 

Anders Tivell pekar på marken framför sig där skogsmaskinen gått: inga synbara skador, knappt några spår, en svagt synlig stig kan skönjas. Han säger: 

– Kontentan för mig som skogsägare blir: jag väntade tio år, sedan tog jag alla stora träd och lämnade det som är smått. Då fick jag 300 kronor kubiken istället för 150. 

– Men vi tar ju inte ut alla stora träd, invänder Martin, vi gallrar bland dem. 

– Ja, ja, du har rätt, svarar Anders. 

Men om nu detta är en framkomlig väg – varför ändrar skogsägare och beslutsfattare då inte kurs, följer EU:s direktiv, skapar lönsamhet och skyddar biologisk mångfald? Det måste ju finnas något skäl till det – att hyggesskogsbruket skapar större lönsamhet, att det är mer lättarbetat? 

– Vi ser till långsiktig avsättning, vi låter träden växa och det virket betalar sig mycket bättre. Det handlar om att ge skogen tid, säger Martin Jentzen. 

Han menar att rådande system handlar om att massaindustrin tjänar stora pengar på att skogsägarna också tar ut mindre träd som duger till pappersmassa. Enligt Martin Jentzen betalar massaindustrin en totalsumma för att skogsägarna ska kalhugga rubbet, skogsägarna vet inte ens om att inkomsterna för de grova träden i praktiken subventionerar avverkningen av de klena. De ser bara klumpsumman inköparna erbjuder och litar på att inköparnas råd är korrekta. Han pekar också på att vi fortsätter som vi gör för att det är en kultur vi skapat som vi inte vill se – inse – är felaktig. En kultur som säger att vi ska odla träd istället för att förvalta en naturlig skog. 

– Tomas Lundmark, professor i skogsskötsel vid Sveriges lantbruksuniversitet, säger ju att vi ska prestera bättre än naturen, att skogskultur är en odling. Vi ser istället skogen som ett självständigt system, den är ingen odling, den har egen integritet, det är den stora skillnaden. 

Martin Jentzen och Anders Tivell har fått söka inspiration utanför Sveriges gränser, framför allt från den så kallade Lübeckmodellen. På Skogsstyrelsens hemsida står att läsa: 

”Lübeckmodellen innebär skogsbruk genom plockhuggning och naturlig föryngring där man utgår ifrån den för platsen naturliga skogstypen. Detta ger med tiden en skiktad blandskog utan kalhyggen.” 

Skogsstyrelsen har den senaste tiden varit i blåsväder på grund av anställda som sagt upp sig för att de menar att naturvårdsfrågor tystas ner och och som ytterligare grädde på moset uttalade generaldirektören Herman Sundqvist kritik mot skyddandet av arter. Ändå lyfter man på hemsidan fram Lübeckmodellen som en inspiration för svenskt skogsbruk och pekar också på att länder som Polen och Finland, vilka satsat hårt på ett blandskogsbruk, skulle kunna lära oss något. Måhända har man en smula svårt att veta vilket ben man ska stå på. 

Vi har knatat vidare genom den gamla hyggesskogen och kommit in i gammal betesmark som numera är täckt av skog. 

– Här har vi ännu inte gjort något, säger Martin Jentzen, det är som ett naturreservat. Men vi ska gallra här i sommar. 

– Den där borta i mitten av granarna, säger Anders Tivell och pekar distinkt med handen. Och kanske den här. Eller vad säger du, Martin? 

– Ja, du, de två blir väl bra. Det är bara de två stammarna som är ekonomiskt optimalt att ta. Skulle vi ta de mindre är det irrationellt. Det är som att slakta en kalv innan den är fullvuxen. 

– Och ingen kommer ens märka att vi tagit något, utbrister Anders entusiastiskt. 

– Nja, något märker man kanske, men det blir inget kalhygge. Självklart påverkar vi också – vi hugger alla för att få ut pengar – men frågan är hur mycket vi tillåter oss att skada. 

Martin Jentzen är den av de två som hela tiden betonar det rationella, han är 30 år yngre än den 76-årige Anders Tivell, men han stoppar ofta upp Anders sprudlande, lätt ungdomliga energi, hans mer emotionella utsagor om skogens naturvärde, om fåglar och djur. Finns det vetenskapliga underökningar som visar hur den biologiska mångfalden mår i ett hyggesfritt skogsbruk, undrar jag. 

– Där är vi inte än, svarar Martin Jentzen. Vi har inte så mycket skog som skötts med kontinuitetsskogsbruk. 

– Var fjärde art är ju beroende av död ved, utbrister Anders Tivell. Det är enkelt – bara att ge fan i att ta bort ett! 

– Ja, skrattar Martin, så enkelt är det ju. 

Bengt Gunnarsson, professor emeritus i miljövetenskap vid Göteborgs universitet, håller inte riktigt med. Han sitter på en bänk i Botaniska trädgården i Göteborg, i full skogsbiolog-mundering – Fjällrävenjacka och dito ryggsäck, hatt i canvas – och säger att ja, dagens skogsbruk är helt ohållbart, det hotar den biologiska mångfalden och det måste ställas om. Men hur det ska göras är en komplex fråga. 

– Den svenska modellen med generella hänsynsregler för all typ av skogsbruk funkar ibland, ibland inte, säger han. 

Bengt Gunnarsson har forskat på skogen och dess biologi i decennier. Från början, på 80-talet, handlade det väldigt mycket om grundläggande ekologiska samband mellan olika arter. På 2000-talet började han undersöka skogen kopplat just till biobränsle och biologisk mångfald och det handlade då, precis som nu, mycket om det som kallas grot, det vill säga spillet, restprodukterna, som är kvar efter avverkning. Det som bland annat energisektorn vill åt och det som utifrån kravet på biologisk mångfald behöver ligga kvar. 

– Vi måste hitta en kompromiss, menar Bengt Gunnarsson, blanda olika former, hyggen, hyggesfritt och helt skyddad skog, utifrån lokala förhållanden. Och för att skydda den måste vi ha mycket tydligare regelverk och lagstiftning. 

– Land ska med lag byggas, säger han med emfas. 

Bengt Gunnarsson hävdar att bevarandet av den biologiska mångfalden på sikt kan ske om vi har främst stora skogsägare. Att det måste till stora marker för att på ett omfattande plan bevara mångfalden. Det nuvarande systemet i Sverige med många små skogsbrukare som brukar skogen mycket utifrån eget ansvar behöver ändras, menar han. Det fungerar inte att ha ett system som bygger på välvilja från skogsägarna. 

– Sedan tror jag ju inte på detta med hyggesskogsbruk i längden. Det är svårt att omedelbart ställa om till helt hyggesfritt, men vi måste i så fall hålla oss till små hyggen. Och så måste vi fokusera på kvalitet, inte kvantitet. 

Han säger att skogsnäringen fortfarande är helt inriktad på kvantitet och därmed gran, han drar med fingret längs träet han sitter på – förmodligen just i gran – och påpekar att många efter den förödande orkanen Gudrun 2005, som enkelt rev ned de stormkänsliga granskogarna, drog slutsatsen att vi måste rikta om skogsbruket och få med lövträd, men att skogsindustrin bara kontrade med: Plantera gran! 

– Man är så förändringsobenägen, det finns ett otroligt motstånd! 

Han hävdar att de stora bolagen måste ställa om, måste våga köra i nya hjulspår. Pekar på att Greenpeace förslag om att låta det statliga storbolaget Sveaskog gå i täten för ett hållbart skogsbruk är synnerligen intressant. 

– Och det är bra att EU nu slagit Sverige på fingrarna! Vi gillar ju inte att bli kritiserade, tycker alltid att vi vet bäst. Men det finns fog för kritik – en systemförändring måste komma! 

I Tiveden har Anders Tivell och Martin Jentzen kommit allt längre in på Anders skogsmarker. Skogen här gallrades senast för tolv år sedan då man tog ut en femtedel av volymen. Inom fem år tar man ut de grövsta träden på nytt. 

– Vi är såklart ytterligare en störning utöver de naturliga störningarna som granbarkborren, stormar och svampar, säger Martin Jentzen. Men vi försöker med den här typen av skogsbruk vara en mindre störningsfaktor än de naturliga, så att skogarna blir adaptiva till vår påverkan. 

Mellan träden runtomkring oss ligger väldigt mycket död ved som lämnats kvar. Björkar, aspar, granar ligger utslängda som plockepinn. Anders Tivell sätter sig på en stubbe med ett naturligt ryggstöd, som en liten kungatron i skogen, ser sig omkring, lyssnar. 

– Där har du en gärdsmyg, säger han plötsligt. 

Men inget hörs. Efter en stund ljuder dock en stark, tydlig sång i skogen. 

– Där är den! Den är så liten. 

Han mäter mellan fingrarna. 

– Den väger fem gram bara. 

Han ler. 

Martin Jentzen och jag fortsätter sedan in i Tivedens nationalpark – den helt skyddade skogen. Det är svårt att veta om den för många nedärvda, romantiserade känslan för den helt orörda skogen hjälper till, men det är lätt att känna att en huldra sitter naket lockande i den vita mossan, att en eller annan jätte har kastat stora stenbumlingar omkring sig. Martin Jentzen och jag har tagit oss upp på en liten höjd, med sliriga skor slitit bort lite vitmossa från berget – det känns som ett helgerån – och står där och ser oss omkring i något som John Bauer skulle känt igen sig i. 

– Det är klart att detta är någonting helt annat, säger Martin Jentzen. Den största och tydligaste skillnaden är att här inte finns några stubbar. Men den här skogen har ju stått orörd i kanske femtio år mer än Anders skog. 

Solen har just gått ner. 

Några fåglar kvittrar alltjämt. 

I övrigt är det fullkomligt tyst.