– Jag ska visa er något som anses omöjligt inom skogsbruket, säger Anders Lundholm.

Det gör det värt att fortsätta pulsa fram genom drivorna. 

Vem ska bestämma över skogen och hur den ska skötas? Det har det bråkats om under flera hundra år. Huvudkonflikten har handlat om ifall skogen ska användas för maximal produktion av virke eller om den biologiska mångfalden och andra värden ska prioriteras. Ska skogen vara en ”trädgård, brädgård eller lustgård”, som professorn i ekologisk zoologi Staffan Ulfstrand uttryckte det. 

Men nu håller något på att hända. Ett antal skogsbrukare försöker mejsla fram en väg för ett skogsbruk som tar hänsyn till båda sidors behov och det ger eko inom hela näringen.

– Jag tror inte att det handlar om att antingen skydda skogen helt eller bruka den intensivt. Vi behöver obrukade skogar också för de utvecklas på ett annat sätt, men jag är övertygad om att det går att bruka skog på ett bra sätt, säger Anders Lundholm.

Han hör till de skogsbrukare som har bestämt sig för att pröva andra sätt än det som alltid slutar i ett kalhygge. Anders Lundholm ägnar sig istället åt hyggesfritt skogsbruk, som kan se ut på lite olika sätt men som innebär att det alltid kommer finnas träd kvar i skogen, även om man hugger ner vissa, oftast de större. Det är så han jobbar på sina 80 hektar skog i Nyfors, fem mil nordväst om Skellefteå.

Vi kommer fram till ett skogsparti med tallar i olika storlekar, en flerskiktad skog, som det heter på skogssvenska. Det låter kanske inte så märkvärdigt, men tallen anses behöva mycket ljus och inte kunna växa på det här sättet. Det är därför som man nästan alltid ser tallar i samma storlek. Anders Lundholm tror inte att det är ljuset som spelar störst roll utan mykorrhizan, samarbetet mellan trädens rötter och svampar, vilket är ytterligare en anledning till att han inte kalhugger.

– Då finns det en risk att man skadar mykorrhizan och i stället gynnar andra svampar som är skadliga för träden. 

Han har gallrat fram det här tallpartiet med olika åldrar, inte bara för att det är snyggt utan också för att han tror att det är en bra idé när det gäller virkeskvalitén. 

– Om alla träd är lika gamla sker den snabbaste tillväxten när träden är unga. Då får du grova kvistar och långt mellan årsringarna, vilket ger ett sämre virke. Har du en blandning så hålls de unga träden tillbaka av de gamla till dess att de avverkas och då kan de unga börja växa mer. Du får en jämnare tillväxt, mindre kvist och jämnare årsringar.

Vi stannar till vid en stor tall, en ”dominant”. Det cirka hundraåriga trädet dominerar nämligen en radie på 4-5 meter vilket innebär att här finns det inte plats för något annat träd att växa.

– De här naturliga brunnarna som uppstår runt en dominant är positiva för rennäringen för här kommer det växa marklav som vinterfoder för renarna och bärris för älgarna. Där inne finns det ingen mat, säger han och pekar in i den angränsande täta ungskogen.

– Man kan inte bara tänka på sig själv. Det är en konstig tanke att man ska maximera virkesproduktion på bekostnad av andra.

 Uppväxt på Västkusten, i en ”alldeles vanlig villa” intresserade han sig tidigt för fiske, fiskevård och att restaurera vattendrag.

– Jag har hela tiden dragits åt det hållet att jag vill få ekosystemen att må bra.

Efter havet blev det skogen. När han bara var drygt 20 år började han leta efter ett hus eller en gård på landet. Priserna på Västkusten var för höga och han sökte sig norrut, hittade ett hus på Blocket för 50 000 kronor och bestämde sig för att chansa. Han flyttade 113 mil, till Nyfors som knappt kan anses vara en by, snarare bara några hus. Och han trivdes! Både med omgivningarna och med grannarna. Successivt fick han möjlighet att köpa skog och idag har han varit skogsägare under snart 20 år, startat upp entreprenörsverksamhet och driver även ett litet lantbruk tillsammans med hustrun Lisa Lundgren. 

– Jag har några områden med träd som är mellan 80 och 100 år gamla, men det mesta är ungskog. Vi har ju huggit sönder skogarna här uppe. Det är bara att se sig om. Det finns nästan ingen vuxen skog kvar. 

Han bestämde sig tidigt för att så ville han inte bruka skogen. Han gick en kurs i hyggesfritt enligt naturkulturmetoden hos Mats Hagner, tidigare professor i skogsskötsel på SLU, Sveriges Lantbruksuniversitet.

– Det var lättast i början när man precis hade gått kursen. Sedan blev allt mer komplicerat. Men jag gillar att testa och experimentera, säger Anders Lundholm med ett leende.

Författaren Harry Martinsson kallade oss granskogsfolk i sin sista diktsamling ”Tuvor”. Det är ett passande namn. Sverige är i allra högsta grad ett skogsland. Av vår totala landareal på 40,7 miljoner hektar klassas mer än hälften, 23,5 miljoner hektar, som produktiv skogsmark, även om skogsmarken är större än så. Nästan allt består av gran och tall. Men monokulturer av barrträd är känsliga. Finns det bara tall och inga lövträd, kommer den att betas hårt av älgen. Gran betas visserligen inte och växer snabbt, men riskerar angrepp av barkborrar och blåser lätt omkull vid storm. 

När stormen Gudrun rasade 2005 och fällde nästan lika mycket skog som det avverkas under ett helt år i Sverige, var 80 procent av alla träd som föll just gran. Mer variation i skogarna och mer lövträd skulle inte bara innebära en ökad biologisk mångfald, det skulle också minska risken för olika typer av skador på skogen. Trots att det förekommit en hel del insatser från statens sida för att öka variationen av trädslag och få in mer lövträd i skogarna, så har det gått trögt. Inte ens efter Gudrun – som innebar en katastrof för många skogsägare – skedde någon förändring. Tvärtom planterades ännu mer gran än tidigare. 

Carl Appelqvist, skogsskötselspecialist på Skogsstyrelsen, menar att det finns en stark historisk förklaring till detta:

– Domänverket bestämde sig på 1950-talet att det var trakthyggesbruket som gällde. Alla följde efter och 75 år senare är det fortfarande det som gäller. Det innebar mycket odling av gran och tall i raka rader. Problemet är att detta system är för ensidigt och intensivt och för att nå fler mål i skogen behövs ett mer varierat skogsbruk. Skogsstyrelsen har i nuläget inget uppdrag om hyggesfritt skogsbruk.

Domänverket var inte bara den största skogsägaren utan även statligt. Dess beslut vägde tungt. I dag heter den största skogsägaren Sveaskog, även den statlig. Sveaskog förvaltar tillsammans med Fastighetsverket de tidigare Domänskogarna. Totalt äger staten 19 procent av skogen idag. Privata bolag äger 25 procent och 309 000 enskilda skogsägare äger knappt hälften av skogen. Just dessa 309 000 skogsägare brukar lyftas fram av Lantbrukarnas riksförbund, LRF, skogsbolagen och andra intresseorganisationer som en garant för att skogen sköts på ett mångsidigt sätt. Men det är en sanning med modifikation. Förutom en 75-årig skötselnorm finns det även lagkrav. Skogen får inte skötas hur som helst. Man får exempelvis inte gallra fram en för gles skog. Man måste också se till att det växer upp tillräckligt många nya trädplantor efter en avverkning, annars får man köpa plantor och plantera. Konstigt nog hör man sällan någon klaga på dessa ingrepp i äganderätten, medan miljöreglerna ofta kritiseras utifrån det perspektivet.

Anders Lundholm är medveten om problemet.

– Mitt område med tall är egentligen inte riktigt lagligt. Du ska ha ett visst antal kubik i förhållande till trädhöjden. Jag har några höga och stora träd, men sammantaget en liten volym. Det där kan bli ett bekymmer. Men om det klassas som betesmark kan man komma runt det.

Han är inte ensam om att testa nya eller nygamla sätt att bruka skogen.

– Det är ett ökat intresse från främst enskilda skogsägare och kommuner, säger Carl Appelqvist, som leder Skogsstyrelsens arbete med hyggesfritt skogsbruk. 

– Mellan tre och fyra procent av skogsägarna uppger att de brukar hyggesfritt. Skogsägarna söker variation och lösningar för att kunna bedriva ett skogsbruk som klarar en framtid med stormar, barkborreangrepp och klimatförändringar.

Han bedömer att intresset kommer att fortsätta växa, och även storskogsbruket har visat ökat intresse på sistone. 

– De är inte opåverkade av kritiken mot dagens skogsbruk plus att de mindre skogsägarna efterfrågar alternativ.

Även Skogforsk, skogsbrukets forskningsinstitut som finansieras av skogsnäringen och staten, gör bedömningen att intresset kommer att öka. Skogforsk har elva olika projekt på gång ute i landet där man bland annat undersöker om hyggesfritt brukande främjar fågellivet, rennäringen, turismen och hur det påverkar skogsbruket.

Plockhugget är ytterligare ett tecken på den nya trenden. Företaget arbetar på olika sätt med hyggesfritt skogsbruk. Man har en lång kö av intresserade skogsägare som vill leverera timmer som hyggesfritt och få del av den bonus som företaget betalar ut. Däremot går det trögare på marknadssidan. Företaget utfärdar certifikat som motsvarar 5 000 kubikmeter sågad vara, eller 10 000 kubikmeter timmer. Det motsvarar en mycket liten del av de cirka 90 miljoner kubikmeter träd som avverkas varje år. Virke med hyggesfria certifikat är några procent dyrare och den skillnaden verkar spela roll för byggbranschen, där kunderna finns.

Vad skulle behövas för att få fart på marknaden för hyggesfritt?

– Vi hoppas att byggbranschen kommer igång igen efter lågkonjunkturen och att några mindre sågverk kan börja ställa om och leverera till byggbranschen. Det är svårt för de stora sågverken att hålla isär hyggesfritt, eftersom det rör sig om små volymer, säger Markus Steen, skogsbruksansvarig på Plockhugget.

 – Att någon större aktör bestämmer sig för att lägga om sitt skogsbruk skulle ha stor betydelse, säger Carl Appelqvist.

Därför föreslog Skogsstyrelsen och Naturvårdsverket i sin rapport om hyggesfritt som kom för drygt ett år sedan att staten skulle gå före och bruka cirka 20-25 procent av sina skogar hyggesfritt. Frågan är under beredning hos regeringen.

Skogspolitiken är fortsatt spretig. Utredning har följt på utredning. På senare tid har det kommit signaler från regeringen att ökad produktivitet ska väga tyngre än naturhänsyn. Skogen ska gödslas, snabbväxande nya trädslag planteras, restaurering av skogsmarker enligt naturrestaureringslagen ska dras ner till ett minimum. Motvind för hyggesfritt alltså.

– Jag tror ändå inte att den utveckling som har börjat går att stoppa. Det händer helt enkelt för mycket nu och skogsägare vill tänka själva, säger Ellen Nystedt som är ordförande i föreningen Skogens mångbruk.

Föreningen består av cirka 600 skogsägare som just vill ”mångbruka” sin skog. Det kan handla om att kombinera skogsbruk med turism, naturvård, hantverk, matupplevelser, specialvirke och mycket annat.

– Många vill något mer med sin skog och drivkraften är att man bryr sig om sin bygd och vill utveckla den. Föreningen driver nätverk och delar idéer och kunskap, säger hon.

Det finns många hinder att övervinna innan ett hyggesfritt brukande kan slå igenom på allvar. Idag är den enkla vägen, och ibland den enda möjliga, för många skogsägare att överlåta åt skogsbolagen att plantera, röja, gallra, avverka – och även planera skogsskötseln.

Anders Lundholm gör sin egen planering. Han tittar på varje skogsområde och bedömer hur han vill sköta det. Han avverkar och gallrar själv och har köpt sig en begagnad skördare och timmerkärra. Dessutom har han en flistugg för att hugga sönder grenar och annat till flispannan och ett litet sågverk för att kunna såga egna brädor. Virket har han bland annat använt för att bygga ett stall till sina kor och flisförråd. Med andra ord har han hela kedjan. 

– Vi har inga siffror på det, men det är rimligt att tro att skogsägare som vill jobba hyggesfritt inte bara lämnar bort allt beslutsfattande till skogsföretagen, säger Carl Appelquist.

Kräver alternativa brukningssätt också alternativa produktionskedjor?

– Ja det tror jag. Det är oerhörda mängder timmer som lämnar skogen varje dag och förändringar i det flödet får stor påverkan. 

Han betonar att ett av de stora hindren för ett genombrott för hyggesfritt är att industrin är helt anpassad för trakthyggesbruket. Plus att det saknas forskning och praktisk erfarenhet.

En central fråga är lönsamheten. Den kraftiga mekaniseringen från 1950-talet och framåt gjorde att ett hyggesfritt bruk blev avsevärt mycket dyrare än att ”sopa rent”. Idag ser det annorlunda ut. Det ökade intresset för andra metoder drivs också av att lönsamheten i skogsbruket är relativt låg och att kostnaderna för markberedning och plantering är höga.

– Det finns för lite kunskap och erfarenhet för att säga något om lönsamheten även om det finns de som hävdar att det är mer lönsamt med hyggesfritt. Men just nu får man bra betalt för timmer och massaved och det kan göra att utvecklingen går åt andra hållet, säger Carl Appelquist. 

Anders Lundholm menar att hyggesfritt ger honom ett jämnare flöde av intäkter. Med trakthyggesbruket tar det betydligt längre tid mellan avverkningarna eftersom allt då måste vara uppvuxet till en viss storlek.

Hur skiljer sig ekonomin mellan hyggesfritt och trakthyggesbruk?

– Det beror på vems ekonomi vi pratar om. Pratar vi långsiktigt eller här och nu? Jag tror att vid kontinuitetsskogsbruk borde man som skogsbrukare få bättre lönsamhet över tid. Men kanske inte här och nu.

Men det är väl ändå här och nu som gäller för de flesta?

– Ja, men då stjäl man pengar från framtida generationer. 

 När Anders Lundholm blev skogsägare för snart 20 år sedan upplevde han att det egentligen bara fanns två läger, de som ville att skogen skulle skyddas och de som försvarade skogsindustrins intressen.

– Visst går det trögt, men samtidigt diskuteras det och pratas mycket mera nu. Något har definitivt hänt.