– Ibland har det känts som att det inte är någon som ens vet att jag gör musik, säger Shadi Golchin, som hon egentligen heter.

Därför kändes det bra när hon under hösten fick ta emot ett stipendium från stiftelsen Din Musikbusiness, startad av musikjournalisten Ametist Azordegan. Men under utdelningsceremonin valde Shadi G ändå att prata om något helt annat än sig själv. Istället höjde hon sin röst för folket i Iran.

– Jag tror inte vi förstår vad det är de kämpar för, för det är så basalt. De vill bara leva ett liv i frihet. Men man måste inse att man har en röst och vilket våld man brukar när man inte använder den. Det är svindlande att tänka att jag skulle vara tyst, här blir jag ju hyllad för något jag hade blivit avrättad för där, säger hon.

Låt om Mahsa Jina Amini

Kort efter att 22-åriga Mahsa Jina Amini dödats av sedlighetspolisen i Iran för att hon burit sin slöja på fel sätt la Shadi G upp en låt på Facebook. Låten är ett mjukt mässande av Mahsa Jina Aminis namn med stämmor i lager på lager som sjunger om att vara tillsammans och att aldrig glömma.

– Hon får inte lov att bli bara en siffra. Låten är som en inbjudan: Om ni vill sörja så kan ni få lov att vara här, säger Shadi G.

Iranier i exil skrev till henne och berättade hur de lyssnat och gråtit tillsammans med sina familjer. Men att nå fram till människorna i Iran, hennes föräldrars hemland, är svårare på grund av regimens blockader. Ändå har Shadi G vävt in sång på persiska ända sedan hon släppte sin andra singel, ”Where we go” (2017). Ett melodiskt och vackert språk som gör sig väldigt bra i sång, enligt Shadi G.

– Engelska är också fint, men om man vet vad allt betyder så går man direkt in i innebörden istället för känslan. Att sjunga på persiska ställer högre krav på att uttrycka känslor med rösten. Och när folk säger att de inte förstår orden men förstår allt jag menar - det är jättefint.

Musikaliskt samplar hon traditionella instrument som oud, sitar, santour och flöjter som hon blandar med R’n’b, soul och hiphop-beats. Men Shadi G har flera gånger fått höra att hon borde göra sin musik mer kommersiellt gångbar, och kanske testa att sjunga på svenska istället.

– Jag fattar det, det är ju inne. Men det är inte influenserna som jag har vuxit upp med, så det hade inte blivit genuint.

Det är ganska sällan som vi får höra persiska inslag inom mainstreammusiken. Är det lättare att göra den slags musik du gör när du själv kan producera?

– Ja, hundra procent. Jag har haft tid att sitta och testa nya saker som jag själv aldrig har hört. Stora skivbolag vill ju ha något som de är säkra på ska fungera och därför vågar de inte satsa på nya grejer, så det vi får höra speglar inte hur samhället ser ut eller den musik som faktiskt görs.

Besvikelse inom familjen

Egentligen var det storasystern som hade fått en mikrofon, en keyboard och en tidig version av musikprogrammet Logic. Men intresset svalnade snabbt. Istället smet Shadi G ner i källaren i smyg och lärde sig producera musik genom att googla, youtuba och framför allt: prova sig fram.

– Jag mailade en producent och frågade hur man gjorde och fick svar av, du vet, nån snubbe med ”ton”. Då insåg jag direkt att jag måste lära mig själv för jag vill inte vara den som går in i en studio och inte får det som jag vill ha det. Jag måste ha kontroll över hela processen själv.

Idag är Shadi G självlärd producent och artist på egna skivbolaget Goldamin records - en ordlek med det engelska ordet gold och föräldrarnas efternamn Golchin och Amin.

Du verkar så familjekär, har du aldrig känt något behov av att göra uppror eller ta avstånd från dina föräldrar?

– Jo, jag har haft de känslorna också. Några av mina favorittexter har jag skrivit om smärta och besvikelse inom familjen. Och det som är kul är att många tror att all min musik handlar om kärleksrelationer men jag har inte skrivit en enda låt om det. Det handlar om familj, vänner eller relationen till mig själv, säger Shadi G.

Mamman hörs dessutom på outrot till senaste EP:n ”Conversations, Pt. 2” som kom i somras. Hennes djupa, lugna röst som läser en dikt av den persiska huspoeten Rumi över dotterns ljusa sång blir som en varm, musikalisk koja.

– Jag tror inte vi förstår hur stor poesin är inom persisk kultur, jag lär mig hela tiden mer om poesins värld av mina föräldrar. Jag blir så rörd över att allt, till och med nu under protesterna, har en takt. Det är som om de inte kan säga något om det inte har en tydlig rytmisk struktur.

Många kanske skulle vara rädda för att väva in för mycket persiska element i musiken, då kanske man inte får någon hit. Har du någonsin tänkt så?

– Ja. Fast grejen är att jag tror att folk kommer att förstå snart. Så jag bara väntar. För vem hade trott att vi skulle ha en massa hits på spanska idag? Om musiken är tillräckligt bra så kommer de att förstå.