Serbien • Afghanistan • Libyen – Här är Natos ”humanitära krig”

Då var de tolv; organisationen har sedan i olika steg utvidgats och har idag 30 medlemmar. Och snart kan de bli 32, om Sverige och Finland ansluter.  

– Jag kan bara råda medborgarna i Sverige och Finland att inse att ett Nato-beslut innebär stora konsekvenser och att de noga måste väga de positiva sidorna mot de negativa. Men det är inte upp till mig att säga vad som överväger, säger Michael T. Klare, professor emeritus i freds– och säkerhetsstudier vid Hampshire College.

Lars Drake, från nätverket Folk och fred, är däremot klar med hur han gjort övervägandet:

– Det finns inget militärt hot mot Sverige idag. Däremot ökar risken att vi dras in i stormaktskonflikter om vi blir medlemmar. Nato har från att vara en försvars­allians utvecklats mer och mer till att bli en krigsallians.

Ett viktigt namn som saknades bland de ursprungliga grundarna var dåvarande Västtyskland. När det landet släpptes in 1955 var det den definitiva signalen om att ett nytt kallt krig startat, och Sovjet svarade med att bilda Warszawapakten som samlade de kommunistiska länderna i östra Europa. ”Järnridån” hade fallit över kontinenten. 

– Nato är en hybridskapelse, den tjänar å ena sidan europeiska intressen av försvar, å andra sidan USA:s intressen att försäkra sig om att Europa sluter upp bakom Washingtons strategiska mål, säger Michael T. Klare.

Förlorade möjligheter

Från 1989 till 1991 skedde en av världshistoriens mest överraskande omvälvningar, när den ena ”realsocialistiska” regimen efter den andra föll först i Östeuropa, därefter i Moskva, följt av Sovjetunionens upplösning. Hårdrocksbandet Scorpions sjöng om Wind of Change, men för Nato innebar det ett dilemma: den fiende organisationen byggt hela sin existens på existerade inte längre. Vad skulle den göra nu?

I Tjeckien gick en idealistisk intellektuell som Václav Havel nästan direkt från fängelset till presidentposten. Han hade ett radikalt förslag: upplösning av alla militära block, Nato inkluderat. En grupp tidigare dissidenter föreslog att göra hela Öst– och Centraleuropa till en neutral, demilitariserad zon och rentav upplösa gränser mellan länderna. Mer cyniska realpolitiker tog snart över och de planerna sjönk ner i glömska. 

– Natos uttalade mål var att försvara Västeuropa mot sovjetisk aggression. Men i praktiken har det också alltid fyllt andra syften, som att upprätthålla ett band mellan eliter i USA och Europa, säger Michael T. Klare. 

– Därför behövde organisationen hitta ett rättfärdigande för sin fortsatta existens och komma på nya uppgifter åt sig själv, som att bekämpa terrorism i Asien och Afrika. Nu, med Rysslands invasion av Ukraina, kan organisationen hävda att den återigen fyller sitt ursprungliga syfte, men det hade inte gått att förutsäga, säger Michael T. Klare. 

Sovjetunionens sista president, Michail Gorbatjov, förhandlade med USA om tillbakadragandet av sovjetiska trupper och ville vid ett tillfälle byta sin välsignelse av Tysklands återförening mot ett löfte om att Nato inte skulle utvidgas ytterligare österut. Huruvida han faktiskt fick en sådan utfästelse, men missade att få den fäst officiellt på papper, eller om han själv förhandlade bort det kravet i utbyte mot andra eftergifter, är omstritt. I Ryssland av idag har i varje fall den förstnämnda verklighetsbeskrivningen blivit allmänt accepterad.

– Både Ryssland och Nato-länderna har bidragit till spänningar genom att sträva efter att utvidga sina makt­sfärer. Jag tror att det hade funnits en verklig möjlighet att inkludera Ryssland i en pan-europeisk säkerhetsordning, som omfattat både Nato och den tidigare Warsawapakten. Men den möjligheten gick förlorad under 1990-talet, säger Michael T. Klare.

Istället tog Nato gradvis på sig en utökad roll, först genom att utropa en flygförbudszon över inbördeskrigets Bosnien.

Natos nya kostym

Den 28 februari 1994 bombade åtta serbiska stridsflygplan en ammunitionsfabrik nära Banja Luka. De upptäcktes av minst fyra amerikanska F16-jaktplan som gick till attack. De serbiska planen, urmodiga modeller från 60-talet utan kapacitet för luftstrid, försökte inte ta upp kampen, utan manövrerade på låg höjd mellan de bosniska bergen för att försöka skaka av sig förföljarna. Nato-skvadronerna avfyrade målsökande missiler och sköt ner fem plan; tre av piloterna dödades. Tre år efter att organisationens ursprungliga fiende upphört att existera, hade styrkor under Nato-kommando för första gången deltagit i strid. 

Efter det bombade Nato-flyg också bosnienserbiska marktrupper tills en vapenvila nåddes i inbördeskriget. Spänningarna i ex-Jugoslavien försvann dock knappast för det och snart flyttades det hetaste brännpunkten till den då autonoma regionen Kosovo i Serbien.

1998–1999 dök alarmerande uppgifter upp i västerländska medier: sedan ett tag tillbaka hade sammanstötningar mellan kosovoalbansk gerilla och den serbiska armén blivit allt vanligare, men nu rapporterades det allt oftare om massakrer, fördrivningar, systematiska våldtäkter. Så småningom talades det rentav om ett pågående folkmord; medier och regeringskällor i Europa och USA nämnde siffror på över 100 000 döda. Allt fler började ropa på ett ingripande från västmakterna.

I mars 1999 inledde Nato bombningar över Kosovo och hela Serbien. Den serbiska armén var faktiskt ganska framgångsrik med att gräva ner sig i den bergiga och skogiga terrängen och lurade bland annat angriparna genom att ställa ut stridsvagnsmodeller i trä. Men infrastruktur och industrier i Serbien var svårare att gömma och luftvärnet lyckades bara skjuta ner ett fåtal plan. 

Efter nära tre månaders bombningar accepterade den serbiska regeringen att dra sig tillbaka från Kosovo, och lät FN-trupper gå in istället för soldater under Nato-kommando. När bilden så småningom klarnade gick det att belägga flera grova övergrepp från den serbiska armén, men inte inget kunde rubriceras som folkmord. 2014 bedömde organisationen Humanitarian Law Center att runt 10 000 civila hade dödats, inklusive omkring 2 000 civila på den serbiska sidan. 

Nato angrep också civila mål, bland annat TV-tornet i Belgrad. Krigsmåls­tribunalens chefsåklagare Carla del Ponte avslöjade i sina memoarer att hon övervägde att utreda Nato för krigsbrott, men bedömde det som ”politiskt omöjligt”.

Konsekvenserna av kriget kom i varje fall att sträcka sig långt bortom det forna Jugoslavien. Världens mäktigaste militärallians hade attackerat en suverän stat, utan att ha fått FN:s godkännande. Organisationen gjorde snart teori av praktiken och lanserade begrepp som ”humanitärt krig” och ”rätt att beskydda”, alltså att skydda en befolkning mot sin egen stat.

Rapporten ”Peace Research Perspectives on NATO”, ett svar av tio forskare på Natos officiella framtidsperspektiv inför 2030, konstaterar att organisationen under senare år antagit en ”mjukare” diskurs med mer humanitära signalord – men menar att det i praktiken bara innebär att den ger sig själv fler argument för att ingripa i andra länder. En av forskarna skriver att Nato visserligen diskuterar de säkerhetsproblem som uppstår till följd av klimatförändringarna, men att Nato samtidigt inte reflekterar över att de omfattande resurser som läggs på upprustning i sig bidrar till klimatkrisen. 

Misslyckade krig

Naomi Klein argumenterar i boken ”Chockdoktrinen” för att radikala, kontroversiella reformer oftast drivs igenom när ett samhälle befinner sig i tillstånd av chock. Det är svårt att hitta ett bättre exempel på kollektiv chock än elfte september-attentaten 2001. Inom timmar efter attackerna hade den amerikanska regeringen fattat ett långtgående beslut: att behandla det inte som ett brott, utan en krigsförklaring. Därmed hade en ny sorts krig, ”kriget mot terrorismen”, lanserats: ett krig utan en väldefinerad motståndare, utan givna geografiska begränsningar eller ett kriterium för när det kunde anses vunnet.

Natos mest grundläggande princip är, som sagt, att ett militärt angrepp på en medlemsstat är ett angrepp på dem alla, en skrivning som nu alltså kunde aktiveras genom terrorattackerna. Och det var också vad som hände: alliansen slöt omedelbart upp bakom USA i detta nya, potentiellt ändlösa, krig.

– Nato utkämpade aldrig det krig det skapades för, ett stort försvarskrig i Europa. Det har deltagit i krig i periferin i Asien och Afrika, men har då också visat sina begränsningar – det har alltid varit under ett väldigt tydligt amerikanskt ledarskap, beroende av USA för sådant som logistik och underrättelser, säger Michael T. Klare.

Den 7 oktober 2001, när amerikanska och brittiska stridsflygplan började attackera mål över hela Afghanistan, kunde knappast någon föreställa sig hur det skulle utvecklas: till ett 20 år långt krig som skulle sluta i en näst­intill fullständig återgång till var landet befann sig 2001. Nato som organisation blev inblandat 2003–2014, genom att ta kommando över den internationella styrkan Isaf till vilken också Sverige sände soldater.

 Många analytiker menar att en grundorsak till USA:s och Natos misslyckande var att det saknades enighet om vad deras mål var: att jaga terrorister, bekämpa gerillastyrkor militärt eller bygga en ny nation. Erfarenheterna i Afghanistan kan ge lärdomar för potentiella nya medlemmar som Sverige: det är inte uppenbart vad ett ”militärt angrepp” på en medlem är, och ett militärt åtagande kan bli betydligt mer omfattande än vad det från början förefaller.

2011 gick Nato ut i det krig de europeiska medlemmarna hittills haft störst roll i, i Libyen. I det fallet fanns det en FN-resolution som krävde ett stopp för militära flygningar och en omedelbar vapenvila mellan Muhammar Gaddafis styrkor och rebellerna i östra delen av landet; den inflytelserika amerikanska tankesmedjan Council of Foreign Relations beskrev det uttryckligen som ett uttryck för doktrinen ”Responsibility to protect”. Men målet med operationen blev snart istället att besegra regeringsarmén. Militärt blev det en stor framgång: Nato-styrkorna förlorade bara en handfull helikoptrar. Politiskt blev däremot resultatet snarast sämre än i Afghanistan: inte en återgång till status quo utan en omfattande förödelse i ett land som tidigare haft Afrikas högsta BNP per capita, och ett fortsatt mångårigt inbördeskrig. Sedan 2020 har en vapenvila huvudsakligen hållit, men planerna på demokratiska val har skjutits upp två gånger. 

– USA och Nato talar om humanitära motiv, men i och med att de oftast ingripit i länder med viktiga naturresurser, och dessutom inte har något problem att sälja vapen till och samarbeta med diktaturer i andra sammanhang, har jag svårt att se någon trovärdighet i det, säger Lars Drake.

Vad blir Natos roll?

En läckt amerikansk underrättelserapport bedömde faktiskt att för Frankrike (som hade en pådrivande roll för ingripandet) var ett huvudmotiv att ”öka sin andel av Libyens oljeproduktion”. Huruvida det också ingick i USA:s motiv kommenteras inte i rapporten.

73 år efter dess grundande ser Nato återigen ut att kunna sätta sig i samma roll det skapades för: som skydd för Europa mot rysk aggression. Som organisation har den hittills ingen enad roll i Ukraina – en del Nato-länder som Ungern har undvikit att ge konkret stöd till den ukrainska regeringen, fast de flesta gör det – men länder som Polen och Litauen uppfattar nu medlemskapet som en livsavgörande säkerhetsgaranti. Samtidigt verkar allt fler i Sverige och Finland se den position – alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig – de tog sig igenom hela Kalla kriget med, som överspelad. 

– Det har varit en helt exceptionell kampanj, som har satt tryck på många politiker och opinionsbildare att överge sin tidigare ståndpunkt. Jag tycker inte alls att det är fel att verka för alliansfrihet. Även om Sverige redan tidigare avvikit från den med Värdlandsavtalet och deltagande i Nato-övningar, säger Lars Drake.

– Om jag vore medborgare i Sverige eller Finland skulle jag fråga mig: vilka är kostnaderna och vinsterna? Å ena sidan garanterar medlemskap stöd från USA och andra länder vid en eventuell rysk attack. Å andra sidan, riskerar de att bli underordnade USA:s strategiska intressen. Det är viktiga överväganden och stora insatser, säger Michael T. Klare.

Statsvetarna Trita Parsi och Frida Stranne pekar i en debattartikel i SvD på en ytterligare faktor som hittills inte diskuterats så mycket: den spända inrikespolitiska situationen i USA. Vad händer om Donald Trump, eller någon ideologiskt närstående honom, kommer till makten i valet 2024? Kostnaden som behöver vägas in är alltså inte bara risken för underordning under USA:s utrikespolitiska linje, utan också frågan om vilken linje det kommer handla om i framtiden.