Men nu sitter EU-­parlamentarikern här med ”vänstertidningen” som hon fått höra kommer utmåla henne som extremist. Strax talar Sara Skyttedal om den mörkaste tiden i sitt liv.

Året är 2016. Hon har just lämnat ordförande­posten i Kristdemokraternas ungdomsförbund. Den har skänkt henne ett rampljus som få andra ungdomspolitiker. Inte minst för sitt korståg mot decemberöverens­kommelsen som slöts för att stänga Sverige­demokraterna ute från makten. I många borgerliga ögon innebar det att Socialdemokraterna fick regerings­makten i present. Nu ska hon till ­Lin­köping för att bli oppositionsråd och slåss mot sossar som vill sprätta med skattepengar.

Det blir svart. Depressionen har tagit henne. Hon är i en ny stad. Långt från sina närmaste. I samma veva genomför hon den abort som hon senare, i januari 2022, beskriver som sitt livs största misstag inför någon halv miljon tv-tittare i Svt:s ”Min sanning”. 

Men här och nu, på det nya krävande jobbet, är det ingen som vet hur hon mår. Hon ställer in en del men knogar mest på. 

– Jag har alltid känt att det gör skillnad att jag dyker upp på min arbetsplats, säger Sara Skyttedal.

Men det är inte jobbet som är den verkliga räddningen. Den stavas bensodiazepiner och bupropion. De förstnämnda narkotika­klassade, det sistnämnda en släkting till ­amfetamin. Pillren får henne på banan.

Klipp till 2022. 

Strax före jul gör hon det hon trivs med – härjar vilt i debatten. Den här gången kommer både mothugg och eldunderstöd från delvis annat håll än vanligt. En och annan på vänsterkanten tycks närmast förlägna över att dela Sara Skyttedals åsikt: svensk narkotikapolitik bör förändras i grunden. Det var i erfarenheten från det svarta hålet – och vägen upp – som hennes funderingar hade börjat gro.

– Ärligt talat vet jag inte om jag levt idag utan narkotika. För mig var det att gå från natt till dag.

Du övervägde att ta ditt liv?

– De tankarna fanns. Jag tror tack och lov att jag var en bra bit från att realisera det, men jag har väldigt stor respekt för de känslor man känner i en djup depression.

Upplevelsen gjorde henne ödmjuk inför de som självmedicinerar.

– Jag får mitt knark utskrivet av en läkare och är ett positivt exempel på någon som ­bekämpat psykisk ohälsa, medan den som går den andra vägen sitter bakom lås och bom.

Vill ta bort straff för konsumenten

Intervjun genomförs i opersonlig miljö på Kulturhuset mitt i centrala Stockholm. Utanför ligger Sergels torg, Plattan, en geografisk plats som för hela Sverige varit synonym med öppen knarkhandel i minst 60 år. Här står ständigt langare, köpare – och polis på span. 

Sara Skyttedal lägger ut texten om de våldsamt radikala förändringar hon vill se av narkotikapolitiken.

För det första ska bruk av narkotika – ­oavsett substans – avkriminaliseras. Den som langar kokain, heroin, eller vilken drog det nu rör sig om, ska straffas. Inte konsumenten. 

För det andra ska hasch och marijuana, alltså växten cannabis, fullt ut legaliseras. Det ska skapas en laglig handel med ­rekreationsdrogen som kan rökas, ätas eller drickas för rus. Enligt Folkhälsomyndig­hetens undersökning från 2021 så uppgav 2,6 procent av alla svenskar mellan 18 och 84 år att de använt cannabis under de senaste tolv månaderna. 

Skyttedal ser avkriminaliseringen som det allra viktigaste.

– Det handlar om att skydda samhällets mest utsatta.

När Sverige har fyra gånger så hög narkotika­dödlighet som snittet i EU måste något göras drastiskt annorlunda. En ­avkriminalisering är ett sätt att sänka tröskeln för den som lider av missbruk, att söka vård.

– Även om det inte är en magisk lösning tror jag att det kommer att vara en viktig del av en mer skademinimerande narkotikapolitik, att missbrukare får hjälp istället för att buras in.

Den 36-åriga kristdemokraten är ingen ­libertarian som tycker folk ska få göra lite vad som helst. Kanske ter sig hennes budskap därmed lite mindre främmande i pingstpastorn Lewi Pethrus gamla parti, hoppas hon. Partiet som bildades 1964 för att hejda det moraliska förfallet och rädda morgonbönen, och som idag hårdnackat står för en repressiv förbuds­linje i narkotikapolitiken. 

– Diskussionen om hur man ska skydda utsatta tror jag är något man förstår i de här leden, även om många säkert inte delar ­slutsatserna.

Ingen joint på snabbköpet

Om bruket avkriminaliseras finns skäl att tro att efterfrågan ökar på den mest använda drogen, det vill säga cannabis. Idag är det den organiserade brottsligheten som möter den ­efterfrågan som finns. Och det är där frågan om legalisering kommer in, anser Sara ­Skyttedal. Men den som vill köpa sin joint på Ica eller Coop får hoppas på någon annan. Hon vill se en strikt reglerad marknad. Rent av en slags motsvarighet till Systembolaget.

– Det kanske till och med ska vara som i ­Uruguay, där det är en väldigt begränsad mängd man får köpa.

Erfarenheterna från legalisering skiljer sig åt från land till land, konstaterar Skyttedal. Inte minst när det gäller i vilken mån man lyckats konkurrera ut den svarta marknaden. Hur mycket handeln med cannabis omsätter varje år i Sverige, är omöjligt att säga. Men det är mångmiljardbelopp. Det är den populäraste illegala drogen i Sverige.

Att bruket i Sverige ändå är på en ­relativt låg nivå jämfört med andra länder, tror Skyttedal ger förutsättningar att lyckas i det avseendet.

– I USA har många numret till en langare i telefonen. Det är det inte många svenskar som har.

När rökte du själv en joint senast?

– Ja du. Du är faktiskt den första journalist som frågar. Jag tycker att det är positivt att ­debatten inte handlar om det. Det var kanske ett halvår sedan. Det är irrelevant. Jag har ­aldrig använt cannabis i Sverige utan bara i länder med en annan lagstiftning.

Några tecken på att Kristdemokraterna ­håller på att svänga i narkotikapolitiken syns inte till. Skyttedal har agerat spjutspets sitt parti tidigare, när hon 2014 krävde åtstramning av migrationspolitiken. Då var KD ett av riksdagens mest flyktingvänliga partier. Hon blev paria i stora delar av borgerligheten, minns hon. Luncher ställdes in. Hon avbokades från seminarier. Cancelkultur, som det skulle kallas med dagens lingo.

– Om jag tror att något är rätt har jag svårt att inte säga det, även om det har ett socialt och karriärmässigt pris.

Sedan kom den så kallade flyktingkrisen 2015 och KD gav sig in i tävlingen om att vilja strama åt mest.

Vann du karriärmässigt när partiet följde efter?

– Det är klart att man vinner respekt hos vissa, men det är inte alla som minns. Folk låtsas som att de alltid tyckt likadant.

Så var det den där striden mot december­överenskommelsen, DÖ, 2016. Sara Skyttedals linje vann på partiets riksting. DÖ var död och hon lät champagnekorken flyga. Kamerorna knäppte foton som gick till historien. Bilden av den konfrontativa, provokativa politikern var satt. När hon drygt tre år senare kallade centerledaren Annie Lööf – som gjort upp med Socialdemokraterna – för quisling, lands­förrädare, var den cementerad.

Idag är tonläget i debatten högt. De politiska motsättningarna stora. Är det här tiden för en politiker av din typ?

– Jag tror att allt kommer som en mot­reaktion mot något annat. Jag växte upp i en politisk verklighet där vi medietränades in absurdum. Politiker uppfattades som robotar som bara upprepar en massa perfekt avvägda åsikter som man testat på någon panel som man betalat för.

Det uppstod en längtan efter äkthet – som också kommer med baksidor.

– Man kan beskriva Donald Trump som autentisk, men jag tror att man också kan vara det på ett positivt sätt.

Blev tuff i miljonprogrammet

Varifrån kommer det hårda i Sara Skyttedal? Hon tror att en uppväxt som var långt ifrån idyllisk har gjort sitt. Efter att föräldrarna skilt sig och mamman gift om sig var hon som tonåring inte alltid välkommen hemma. Tidvis blev såväl släktingar som lärares familjer tillflyktsort. Den bild hon ger av miljon­programsförorten Brandbergen söder om Stockholm där hon bodde är inte rosen­skimrande. Gäng­slagsmål. Spottloskor. Vuxna män som trakasserade henne. Klart att det påverkat.

– Jag tror att man tål mer. Och man blir principfast. Om man inte slås ut blir man säker i vem man är.

Nu tröskar hon EU-lagstiftning i Bryssel. Hon ska ”Make EU lagom again”, har hon lovat, på tal om Trump. Till stor del handlar det om att hålla emot förverkligandet av den ”sociala pelaren” som dåvarande statsminister Stefan Lövfen var med och drev igenom på toppmötet i Göteborg 2017. 

Då antogs 20 principer kring sådant som löner, pensioner, jämställdhet. EU ska bli rättvist, inte bara vara marknadens projekt, säger somliga. EU ska ge tusan i att klampa in på områden som medlemsländerna sköter bättre själva, säger Sara Skyttedal.

– Man hoppades att det skulle stanna vid principer och att ingen skulle vilja följa upp det med lagstiftning. Det är tyvärr det som skett den här mandatperioden.

Hon säger att hennes arbete har handlat om att skademinimera. Att stoppa eller mildra förslag om sådant som minimilöner och gemensamma miniminivåer för socialbidrag. Minimilöner skulle slå sönder den svenska modell där parterna sätter lönerna, anser hon. Och en EU-norm för socialbidrag skulle öppna för skatter på EU-nivå.

– Sätter man en gemensam standard så motiverar det i långa loppet en gemensam finansiering. Jag tror vi gör oss själva en stor otjänst om vi ska finansiera socialförsäkringar i andra länder.

Enligt Skyttedal är det illa nog med den återhämtningsfond som upprättades under pandemin och finansieras genom en gemensam upplåning.

– Vi skuldsätter oss för flera generationer. Man skyller på en pandemi. Fast problemen har skapats långt innan genom dåligt skötta ekonomier i andra länder.

Kommer inte medborgare i andra länder i kläm utan EU:s insatser?

– De behöver reformer som gör att deras ekonomier går ihop. Om man inte finansierar sina socialförsäkringssystem kan man inte förvänta sig att andra länder kommer och betalar notan.

Inga problem med fossillobbyn

I Bryssel flockas lobbyister. Skyttedal har inget emot att lyssna på dem. Inte heller på de som sänts ut av fossilbolag, representanter för en industri som många av Dagens ETC:s läsare ser som ett hot mot mänskligheten. Det är inte hennes bild. 

– Min erfarenhet efter att ha haft kontakt med de här företagen är att de är med på tåget, de driver. Till och med sådana som Shell och Exxon Mobile.

Bolagen du nämner öppnar nya gas- och oljefält, och utsläppen fortsätter öka.

– Man borde så klart ha börjat tidigare. Det är svårt att göra något åt vad som hände för tio år sedan. Man kan bara göra vad som går här och nu och då kan man fortfarande inte trolla fram fossilfri cementtillverkning till nästa dag, utan vi behöver skapa de förutsättningarna.

Miljöorganisationerna har ofta orealistiska krav, tycker hon, på regleringar som inte tar hänsyn till konkreta konsekvenser för industrin. Därför var det exempelvis viktigt att lyssna på stålindustrin när hon var med och förhandlade om EU:s utsläppshandel.

– Hur lång tid tar det att avveckla en masugn och bygga en ny? Det väldigt konkreta sakfrågor som man behöver svar på och många gånger har lobbyister från företag den kunskapen, det är deras verksamhet, deras produktion.

Är miljörörelsen och fossilbolagen ­jämbördiga parter?

– Nej, jag tror att miljörörelsen har betydligt större inflytande.

De stora oljebolagen spenderade mer än 2 000 miljarder kronor 2018–2019 på att globalt bromsa klimatpolitik, enligt Transparency international. Att döma av utfallet anser Skyttedal ändå att miljörörelsen är mäktigare i Bryssel.

– Jag märker i EU-parlamentet att vi ibland är på väg att anta lagstiftning som är så hård att den är omöjlig att uppnå.

Sara Skyttedal är inte färdig i Bryssel. Men en dag flyttar hon hem. Dörren är då öppen för en fortsatt karriär på den nationella politiska arenan.

Partiledare?

– Nej. Och jag är inte socialdemokrat så nej betyder nej när jag säger det. Jag tror inte att jag är rätt person för det. Jag är oresonlig.

På vilket sätt är det oresonliga ett hinder?

– Jag står upp för det jag tror på. Alltså, okej. Man kan säkert bli partiledare även om man gör det, men jag tycker det verkar vara ett skitjobbigt uppdrag. Du säljer i princip din själ till en organisation.

Tänker du på de kompromisser man måste vara beredd på?

– Nej, jag tänker på det pris man måste ­betala – med sitt liv, att inte kunna ha en ­fungerande balans mellan familj och arbete.

Det påminner om vad Håkan Juholt sa innan han blev partiledare.

– Och hur gick det för honom?