Så säger du förlåt – som om du verkligen menar det

Sådana här ”ursäkter” hade Susan McCarthy fått många av i sina kärleksrelationer. Hon var bitter över det, och skrev 2001 en artikel för Salon.com som drev med ”Förlåt om”-ursäkter. Sedan levde texten sitt eget liv. År efter år nådde den nya människor som hörde av sig. De mejlade Susan och berättade att de tvingade mammor, pojkvänner och chefer att läsa den.

– De ville få personen som hade sagt förlåt till dem att förstå varför de fortfarande var olyckliga efter att ha fått en ”jag är ledsen om det gjorde dig upprörd”-ursäkt, berättar Susan McCarthy.

– Jag insåg att det här var något som folk brydde sig om. Jag visste att min vän Marjorie hade skrivit och forskat i ämnet, och att hon är väldigt rolig. Så vi satte upp en hemsida där vi analyserade ursäkter. Vi tog isär dem och beskrev vad som var bra med ursäkten, och vad som inte var bra.

Nu har de drivit hemsidan i över ett decennium och analyserat tusentals ursäkter från nyhetsflödet, sociala medier och historieböcker, samt privata ursäkter som mejlas till dem. De har i alla år plöjt igenom böcker och forskning om ursäkter, och tidigare i år delade de med sig av sina samlade kunskaper genom boken ”Sorry, Sorry, Sorry: The Case for Good Apologies”. Där talar de om förlåt som en muskel, som går att bygga. Idag har Susan McCarthy en vältränad förlåt-muskel. Men det har varit en lång resa. För samtidigt som hon var besviken över sina partners dåliga ursäkter var hon själv dålig på att medge när hon hade gjort fel.

– Jag fick inte lära mig att be om ursäkt när jag växte upp. Jag minns inte att jag såg mina föräldrar säga förlåt. De var väldigt snälla, och de sa säkert förlåt, jag såg det bara aldrig.

När hon var liten och bråkade med andra barn kom vuxna in och avbröt och sa åt barnen att säga förlåt till varandra.

– Och då kunde ett av barnen säga ”det är inte rättvist, han började” eller ”hon slog mig”. Men de vuxna sa ”jag bryr mig inte, bara sluta bråka och skaka hand”. Och det skapade mycket ilska, för små barn bryr sig mycket om rättvisa, särskilt när de är utsatta för något orättvist. Och att de vuxna faktiskt inte brydde sig kunde vara upprörande.

Än idag lär sig få barn att säga förlåt på ett bra sätt, menar Susan McCarthy. Tvärtom. Ibland pressar vuxna barn till en ursäkt, för att sedan läxa upp dem.  

– Barn som växer upp med sådana erfarenheter blir vuxna som aldrig vill be om ursäkt eftersom det upplevs som ett straff, säger Susan McCarthy.

– Generellt är det inte roligt att be om ursäkt. När man gör det medger man att man gjort fel, man medger sina svagheter, misstag – det är inte kul. Du sänker dig själv ett steg.

Därför är det viktigt – oavsett om det handlar om barn eller vuxna – att visa att vi tar emot ursäkten, genom att säga till exempel ”tack”, ”jag uppskattar att du säger det” eller ”det hjälper mig att må bättre”. Om man nu känner så. Om ursäkten var vag eller på annat vis otillräcklig kan man be om förtydligande, hjälpa personen att utveckla sin ursäkt, menar Susan McCarthy.

– När du säger förlåt ger du ifrån dig makt. Du kan i slutändan få tillbaka den, men när du ber om ursäkt ger du ifrån dig lite makt. Och maktrelationer är väldigt viktiga när det kommer till att skapa ett mer rättvist samhälle. Det är intressant att politiker är väldigt motvilliga att be om ursäkt. De är nästan lika dåliga som barn. De vill inte säga förlåt. De ville inte ge bort något av makten som kommer av att vara den som har rätt. De vill inte säga: ”Jag gjorde fel. Mitt parti har gjort fel. Min företrädare på det här jobbet har gjort fel”. De hatar att göra det.

”Att be om ursäkt innebär att låta din bästa version av dig själv krascha genom dina egna försvarsmurar”, skriver Susan McCarthy och Marjorie Ingall i ”Sorry, Sorry, Sorry”. ”Det kräver kurage att be om ursäkt offentligt, och privat, och det krävs mod att be om ursäkt till någon med mindre status och makt än dig.” De menar att studie efter studie inom vitt skilda forskningsfält visar samma sak: att be om ursäkt direkt till den som farit illa har en enormt positiv effekt. ”En bra ursäkt ger svallvågor som kan förbättra livet och humöret för alla som ursäkten berör. Alla känner sig helade. Det gör vår planet till en bättre plats för alla.”

Den amerikanska musikern Shawna Potter har bred erfarenhet av att stötta grupper att skapa mer trygga platser, och i hennes bok ”Making Spaces Safer” beskriver hon den vardagliga ursäktens betydelse i ett kollektivt boende. Om jag kommer hem och du inte – som du hade lovat – har ställt undan disken i diskmaskinen så bör du inte säga: ”Förlåt! Jag hade ett möte! Herregud!” Istället föreslår Potter att du säger: ”Förlåt att jag glömde ställa in i diskmaskinen. Jag vet hur frustrerande det är för dig eftersom du kom hem efter en lång dag på jobbet och ville göra middag utan att en stor röra låg i vägen.” Och sedan kan du gärna lägga till förslag på att reparera skadan, som till exempel: jag kan ta hand om disken nu, göra middag eller beställa pizza.

Hade vi haft en kultur där sådana ursäkter var vanligare hade våra gemenskaper – familj, föreningar, grupper som jobbar för politisk förändring – hållit ihop bättre och längre, tror Susan McCarthy.

– Massor av människor har bott i gemensamma hushåll där ingen tar hand om disken, eller där en person upplever att den tar disken hela tiden och bara blir argare och argare, och de hushållen faller ihop.

Som vuxen började Susan McCarthy träna förlåt-muskeln.  

– Jag började med enkla saker. Jag kunde säga: ”oj, saltet är i köket. Du hade rätt och jag hade fel”. Det är väldigt lätt att säga när det gäller saltet men sedan kan du växla upp och säga: ”vet du vad, när du sa att jag borde ha gjort den där grejen inför vår fredagsaktivitet, du hade rätt. Jag hade fel”. Det blev lättare att säga det. Och jag märkte att folk ibland reagerade starkt: ”Jag tror inte att någon någonsin sagt så till mig.”

Men än idag kan det vara svårt att be om ursäkt, även för Susan McCarthy.  

– Men jag påminner mig om att det är den rätta saken att göra. Och att när det väl är gjort kommer jag att må bättre.

Under sitt arbete med boken råkade hon springa på den ryska psykologen Bluma Zeigarnik, som på 1920-talet uppmärksammade att servitörer hade en enastående förmåga att minnas folks beställningar.

– Även om du hade varit där i timmar och beställt, gjort om beställningen, beställt igen, folk hade kommit och gått, så mindes de allting fram tills att du betalade. Då blev det en avslutad handling. De behövde inte komma ihåg det längre. Och det gjorde de inte. Om du frågade dem: när vi var här igår, kommer du ihåg vad vi beställde? Nej.

Bluma Zeigarnik befräftade denna observation i en serie experiment som publicerades 1927, och sedan dess har Zeigarnik-effekten omtalats och spridits, men också kritiserats, då ett antal senare studier inte fått samma resultat. Oavsett det säger Zeigarnik-effekten mycket om hur en bra ursäkt fungerar, säger Susan McCarthy.

– Om du har sagt eller gjort något som du ångrar så kan det bekymra dig. Du kanske vaknar klockan fyra på morgonen och tänker ”åh, det var så korkat. De måste tänka att jag är ett svin. Jag önskar att jag inte hade sagt det”. Men om du ber om ursäkt blir det en avslutad handling. Du gjorde något, du sa förlåt, de accepterade din ursäkt, det är över.

Susan McCarthy hade ett exempel på när hon hade bett om ursäkt som skulle passa perfekt i boken hon jobbade på tillsammans med Marjorie Ingall. Men hur hon än rotade i sin hjärnas arkiv kunde hon inte komma åt minnena.

– Jag kom ihåg att jag hade sagt något korkat, och att det tyngde mig. Ett par månader senare bjöd jag henne på lunch och bad om ursäkt och hon accepterade den. Men till denna dag kan jag inte komma ihåg vad jag bad om ursäkt för.

I sitt arbete med SorryWatch har Susan McCarthy och Marjorie Ingall haft kul när de plockat isär kändisars riktigt dåliga ursäkter. Dessa analyser har också gett dem som mest trafik på hemsidan. Men vartefter åren gått har de velat fokusera mer på de goda exemplen, för att uppmuntra folk att träna sina förlåt-muskler. Ett budskap de har, delvis baserat på egna erfarenheter, är att det aldrig är för sent.

Susan fick exempelvis en ursäkt från en vän som hade ghostat henne på gymnasiet. Många år hade gått sedan dess, och ”det var inte en perfekt ursäkt, men den gav ändå en förbluffande känsla av lättnad.”  

Marjorie fick ett handskrivet brev från ett ex där han bad om ursäkt för vissa delar av sitt beteende, och tackade henne för att ha påtalat bristerna så att han nu kunde vara en bättre make i sin nuvarande relation. Ursäkten kom utan returadress eller nummer, så Marjorie slapp ta ansvar för hur hon skulle svara. Så många år hade gått sedan de gjorde slut att Marjorie inte längre kände ilska eller sorg när hon tänkte på honom. ”Men ursäkten var ändå välkommen. Det var bara… fint.”

I sin bok ”Sorry, Sorry, Sorry” berättar de även om Chad Morrisette, som 2015 fick ett oväntat meddelande på Facebook:

”Hej Chad, jag pratade nyligen med min tioåriga dotter om mobbning. Hon frågade om jag någonsin hade mobbat någon och sorgligt nog var jag tvungen att svara ’ja’. Jag mindes hur hemsk och elak jag var mot dig när vi gick på Jr. High [för 11–14-åringar]. Jag vill säga förlåt. Om vi bodde i samma delstat hade jag sagt det till dig personligen. Jag vet inte ens om du minns, men jag gör det och jag ber om ursäkt.”

Chad Morrisette mindes mobbningen väl – han utsattes för den dagligen och av många. Men han mindes inte denna Louie som hade skrivit, och vad just han hade gjort eller sagt. Några dagar senare svarade han: 

”Tack. Jag accepterar din ursäkt. På 20 år är du den enda som bett om ursäkt för att ha mobbat mig när vi var yngre. Jag hoppas att du med stolthet kan berätta för din dotter att du också har sagt förlåt till mig, och att vi inte har något otalt.”

Även barn kan ge bra ursäkter. Här är ett exempel från Riley som skickades in till SorryWatch:

”kära Ciara förlåt för att jag jagade dig med en snorkråka på mitt finger

jag har lagt den här så att du kan ge igen  

med kärlek Riley.”

”I en värld som är i desperat behov av mera snällhet och respekt är ett konkret sätt att bidra till det att säga förlåt, skriver Susan McCarthy och Marjorie Ingall i avslutningen av ”Sorry, Sorry, Sorry”.

”Det är vad starka, bra människor gör för att bygga en stark, bra värld. Det här är ett av sätten att skapa världen så som vi vill att den ska vara. Du har den här makten. Vi har den här makten.”