Gulli Johannesson ler stort och kramar till om Ali Reza Nazaris hand. För några veckor sedan firade hon sin hundraårsdag med stor fest för familjen och tårtkalas på äldre­boendet. Idag är hon trött och vilar i en av den luftiga samlingslokalens fåtöljer. Att vara 100 år är annars inte så märkvärdigt, menar Gulli.

– Jag är ändå rätt nöjd med att jag kan gå själv. Och jag talar T-Y-D-L-I-G-T, artikulerar hon.

Ali Reza Nazari skrattar och klappar henne på handen. Han och Gulli känner varandra väl. Det är nu nära två år sedan han klev in på äldreboendet i Lerum och förklarade sin situation; om han inte lyckades skaffa sig ett jobb inom två veckor skulle han inte få förlängt uppehållstillstånd.

– Jag trodde först faktiskt inte att jag skulle klara att jobba i äldreomsorgen men chansade för att jag tänkte att det var min enda chans att få vara kvar i Sverige, säger han.

Framtidsdrömmen är fortfarande att studera. Först till rörmokare och så småningom datavetenskap, men fram till den dagen ger han sitt bästa där han nu är.

– Vi är som en familj här, både vi i personalen och de boende. Det känns tryggt. Det bästa med jobbet är hur vi samarbetar i gruppen för att det ska bli så bra som möjligt för de boende. Det är alltid roligt att komma till jobbet, jag trivs verkligen!

Ali Reza Nazari är en av de 60 ensamkommande unga män i Lerums kommun som lyckats med det närmast omöjliga; att skaffa sig ett fast jobb inom sex månader efter avslutad gymnasieutbildning. Flera gånger har han oroat sig över hur det ska gå, berättar han.

– När jag kom till Sverige 2015 kunde jag varken läsa eller skriva, för jag hade inte gått i skolan i Afghanistan utan jobbat med att knyta mattor. Det var en jättestor omställning, med ett nytt land, ny kultur och nytt språk.

Egentligen ville Ali Reza läsa datakunskap efter språkintro men valde att gå vård- och omsorgslinjen på gymnasiet för att lättare kunna få jobb. Som färdigutbildad undersköterska trodde han det skulle gå lätt att få en tillsvidareanställning.

– Men det var svårare än jag trodde, jag sökte jobb varje dag. Det var väldigt stressigt. Jag gick till Rådrum varje vecka för att få tips. Jag har fått jättemycket hjälp därifrån. Det är jag väldigt tacksam för! Och att min arbetsgivare vågade satsa på mig och ge mig ett fast jobb, säger han.

Rådrum är en verksamhet i Lerums kommun som ger stöd i jobbsökande och att förstå myndighetsbeslut. Ett av projekten riktade sig särskilt till ensamkommande ungdomar som fått avslag på sin asylansökan och fick en ny chans genom nya gymnasielagen. Projektet avslutades i december 2022 och hade då pågått i 18 månader. Resultatet är ett skolexempel i integration; 60 av de 62 unga män som deltog lyckades få en tillsvidareanställning, hos ungefär lika delar privata och offentliga arbetsgivare.

Rådrum är ett facit på hur invandringen kan gagna Sverige, menar Peo Hansen, professor i statsvetenskap vid Institutionen för migration, etnicitet och samhälle vid Linköpings universitet.

– Det som krävs är samhällsengagemang. Min erfarenhet från flyktingrörelsen är att man lyckas när man drar åt samma håll över partigränserna. Det här är en metod som behöver spridas över landet. Kan man göra så här mycket med så lite ekonomiska resurser, vad skulle man då inte kunna åstadkomma med lite mer pengar?

En av de viktiga aspekterna är att få med de privata arbetsgivarna på tåget, poängterar Peo Hansen.

– Nationellt kör man på att sänkta arbetsgivaravgifter är det enda spåret, men att lyckas är avhängigt av att skapa nätverk i det lokala och regionala näringslivet. Arbetsgivarna behöver ju också personal så det är även i deras intresse.

Rådrum har hafttre framgångsfaktorer, berättar Lars-Ove Johansson, som var jobbcoach i projektet.

– Först och främst ungdomarna själva som verkligen haft viljan och anpassat sig efter förutsättningarna. Vi har också arbetsgivare som har stora hjärtan och vågar anställa. Den tredje faktorn är engagemanget. Både hos oss som varit coacher men också hos civilsamhället som varit med och stöttat oerhört.

Lars-Ove är pensionerad arbetsförmedlare och medlem i Equmeniakyrkan i Gråbo, en av civilsamhällets engagerade aktörer, så för honom har arbete och fritid flutit ihop. Han har bott i Lerum största delen av sitt liv och är väl förtrogen med både förenings- och näringslivet. Genom yrket har han också träffat många arbetsgivare i kommunen.

– Jag tror att det är en av anledningarna till att arbets­givarna vågat ge tillsvidareanställningar. De vet vilka vi är och att de kan höra av sig direkt till oss.

Inne på det kommunala äldreboendet Nya Lundagården i Gråbo, några kilometer utanför centrala Lerum, råder stillhet efter lunchen. Här har undersköterskan Sardar Safi snart arbetat i tre år. Intresset för yrket väcktes i den familj han bodde hos när han först kom till Lerum.

– Mamman i familjen var själv undersköterska och ibland hade hon med sig någon av de boende hem på besök. Det är roligt att jobba med människor. Just nu vill jag jobba här, men i framtiden vill jag plugga till ambulanssjuksköterska, säger Sardar Safi.

Numera bor han i en villa som han hyr tillsammans med kompisar. Han trivs i Lerum och har inga planer på att flytta.

– Folk är väldigt snälla och hjälpsamma här, familjen jag bodde hos var som min egen familj. Pappan var lärare och hjälpte mig att plugga. Jag är också tacksam att jag fick chansen här på Nya Lundagården, fast jag inte var helt färdigutbildad när jag kom och sökte jobb.

Vägen gick över ett timvikariat och efter att Sardar klarat alla betygen och blivit färdig undersköterska blev han tillsvidareanställd. Nu får han stötta ny personal.

– Det känns bra att kunna lära ut, jag har ju varit där själv, säger han leende.

Vera Sokol, enhetschef på Nya Lundagården, berättar att hon såg potentialen hos Sardar Safi men också kände en samhörighet ”studenter emellan”.

– Jag hade nyss avslutat min andra högskoleutbildning och har all respekt för de som studerar. Sardar hade bara två ämnen kvar och de klarade han på en månad samtidigt som han jobbade deltid här. För mig är det viktigt med drivet och viljan att jobba, så jag gick in och pratade med kollegorna på hans avdelning. Det var den bästa referensen, att kollegorna ville ha honom!

Det råder brist på undersköterskor i äldreomsorgen, poängterar Vera Sokol, som skickar med budskapet till arbetsgivare att våga anställa även de som inte pratar svenska så bra.

– Sardar pratade bra svenska redan från början, men om någon är språksvag och verkligen vill jobba så kompletterar vi med utbildningar. Man måste våga tro på människor!

I Gråbo ligger även familjeföretaget Bars production med 43 anställda. Utanför fabriksbyggnaden doftar det nybakat. I mitten av 90-talet startades här Runes specialbageri, då med produktion av mandelbiskvier. Företaget har dock rört sig med tiden och sedan 2003 är de inriktade på proteinbars.

Här jobbar Alireza Safari och Said Ali Noori sedan drygt ett år tillbaka. På Bars Production är tillsvidareanställning norm, berättar vd:n Rickard Schelander.

– Det vi gör här kräver en gedigen upplärning och då vill vi ju kunna få nytta av den. Med ödmjukhet för att andra företag kanske inte kan erbjuda heltid på grund av säsongsvariationer till exempel, så ser vi att om man söker kontinuitet och riktar sig till en målgrupp som också söker kontinuitet måste man våga erbjuda en tillsvidareanställning.

Tillsvidareanställningar på heltid blev här en win-win-situation, förklarar han.

– Det finns ju också en ganska stor grupp unga som inte är intresserade av att stanna länge på en arbetsplats. Det är inte alla som ens vill jobba heltid. Jag får ganska ofta frågan om det går att jobba deltid, för de har andra intressen också.

Said Ali Noori och Alireza Safari har yrkestiteln livsmedels­operatörer, vilket innebär många olika arbetsuppgifter.

– Det är ganska mycket ansvar, man måste kunna alla de olika maskinerna, säger Alireza Safari.

Egentligen är han snickare, utbildad genom Komvux på linjen snickeri och bygg. Direkt efter skolan jobbade han ett år på det lokala företåget Hallsås bygg, men på grund av coronapandemin drog de ner på antalet anställda och han fick sluta.

– Jag hade en kompis som hade jobbat här i tre år som rekommenderade det, så då sökte jag här.

Said Ali Noori gick barn- och fritidsprogrammet på gymnasiet och har haft sommarjobb och praktik på fritidsgård. Där gick dock inte att få den tillsvidareanställning som gymnasielagen kräver för ett uppehållstillstånd.

– Jag sökte många jobb men det är svårt att få fast anställning efter bara några månader, det är svårt även för en svensk. Men det är Migrationsverkets regler så vi måste följa dem.

Istället sökte han jobb på Bars production och fick först en provanställning som ledde till en fast tjänst.

Med ett fast jobb kommer framtidsmöjligheter och både Said och Alireza har planer de vill förverkliga.

– Jag vill ha mitt eget företag, spelar ingen roll vad. Det ändrar sig från dag till dag. Man lär sig mycket av att jobba så här på ett företag, säger Said.

– Kanske Bars production 2, flinar Alireza.

Han trivs också på jobbet och vill jobba på i några år. Någon gång i framtiden vill han dock plocka upp sitt tidigare yrke, snickeriet.

Men det första målet är att få ett svenskt medborgarskap och ett svenskt pass, poängterar Said.

– Vi har gjort vad vi kan, nu är det bara att vänta.

I kommunhuset i Lerum har delar av styrgruppen för projekt Rådrum samlats. När de analyserar vad som gjorde att det gick så bra är det tre ord som återkommer: engagemang, samverkan och struktur.

– Att det varit så tät samverkan mellan kommunen, civilsamhället och näringslivet har varit en trygghet för arbetsgivarna men också för de ungdomar som faktiskt lagt sitt öde i våra händer, säger Ingrid Löwing från föreningen Tollebobarnen.

– Vi har inte heller stängt ”kontoret” halv fem, det har varit mycket kvällskontakter. Det har varit viktigt att kunna fånga upp behoven när de uppstår, säger Lars-Ove Johansson.

Med en socionom, en lärare, en kurator och en före detta arbetsförmedlare i teamet har de kunnat stötta i det mesta.

– Engagemanget har varit vår tillgång. Vi har arbetat systematiskt och följt upp varje individ. Därför har vi kunnat hjälpa även ungdomar som hamnat i utanförskap och psykisk ohälsa. Vi såg ungdomarnas potential och hur de for illa. Nu ser vi hur väl integrerade de är, att de sträckt på sig och är stolta. Då känner jag att vi lyckats, säger Carina Ljung, projektledare för Rådrum.

Samverkan handlar inte bara om att lösa saker praktiskt utan även om att stötta varandra, är gruppen ense om.

– Jag hade aldrig klarat av oron ensam. Det har varit nästan lika nervöst för oss att vänta på Migrationsverkets beslut, men det har vi ju inte velat visa för ungdomarna, säger Ingrid Löwing.

Stödet av varandra är också viktigt för att orka i längden. För även om projektet kring de ensamkommande nu är slut fortsätter gruppen att samarbeta och har hjälpt ytterligare nio asylsökande att få jobb i kommunen. Drivkraften finns i att bli ett socialt nätverk för den som saknar det och kunna vara bron in i det svenska samhället.

– Alla nyanlända behöver en egen svensk, säger Ingrid Löwing med ett leende.

För civilsamhället är inte bara organisationer utan i hög grad även volontärer.

En av dem är Karin Angervall, pensionerad lärare som valt att delta på olika språkcaféer. För henne ledde det till att hon fick en extra familj.

– När jag började prata med en kvinna där och frågade vad hon ville ha hjälp med, så var det just någon att prata med. Nu har jag blivit som en mormor för dem. Mannen i familjen dog nyligen hastigt och det känns fint att kunna vara ett stöd. Jag beundrar verkligen dessa människor som har flytt från krig och måste börja om helt, lära sig ett nytt språk och en ny kultur. Det ger mig mycket att vara med dem som har en sådan styrka.

Oppositionsrådet Anette Holgersson, (V), menar att projektets resultat är en del av engagemanget för flyktingmottagandet som länge funnits i Lerum.

– På nittiotalet kom förra flyktingvågen, då från Balkan. Många som kom då är kvar och har barn, en del även barnbarn idag. Folk som kommer hit trivs, de blir väl bemötta och får en samhörighet. Vårt stora problem i Lerums kommun är istället att det saknas hyresbostäder, det är ungefär bara fem procent av fastigheterna som är hyreslägenheter.

Rådrums projektledare Carina Ljung utvecklar problematiken:

– Vi är jättebra på att få folk i arbete, men sedan är de tvungna att lämna kommunen för att de inte får någon bostad här.

– De flyttar till närstående kommuner istället, det är skatte­pengar som försvinner härifrån, säger Lars-Ove Johansson.

ILerum har kommunen bidragit med gratis lokaler till projektet Rådrum, för övrigt finansierades det helt av Länsstyrelsen. Lerums kommunstyrelses ordförande Viktor Lundblad (M) är mycket nöjd med resultatet. Det finns dock inga kommunala pengar avsatta för en fortsättning.

– Men metoden som har arbetats fram kommer att användas för att få fler i arbete. Jag är väldigt stolt över civilsamhället i Lerum. Det visar på kraften som människor besitter, både de individer som nu har skaffat sig jobb men också de som de fått hjälp av. En viktig del är till exempel att få hjälp att läsa myndighetsbeslut. Det kan vara krångligt även som infödd svensk, säger han.

Många kommuner har lyckats bättre med integration än vad Sverige gjort som nation, poängterar professor Peo Hansen. Det behövs en kartläggning av de lyckade integrationsprojekten, för att inte berättelsen om den misslyckade integrationen ska ta över, menar han.

– Det här är ju lite moteld till att politikerna på nationell nivå säger att invandringen bara kostar och att vi inte har råd med den. Det är inte rikspolitikerna som gör integrationen, den görs i kommunerna. Kommunpolitikerna lever närmare verkligheten och är vana att samarbeta för att lösa problemen. De har också en bred kunskapsbas, använd den kunskapen och ge kommunerna det de behöver mest, en möjlighet till framförhållning.

Engagemanget i Lerum går inte att ta miste på. Men i grund och botten är det ungdomarnas anpassningsförmåga som gett framgången, menar styrgruppen för Rådrum.

– Vi intervjuade alla som kom i början, 2015, då ville alla bli läkare, tandläkare, ingenjör eller advokat. Efterhand har de anpassat sig efter behoven på arbetsmarknaden och utbildat sig till rörmokare och undersköterskor. Morgan Johansson sa att de som kommer hit måste anpassa sig. Är det några som har anpassat sig så är det de, säger Ingrid Löwing.

För de goda resultaten har inte kommit av sig själv och för vissa har det verkligen varit en kamp mot klockan.

– När jag fick fast anställning hade jag bara två dagar kvar på mitt uppehållstillstånd, berättar Said Ali Noori.

– Vi är jättetacksamma mot företaget, det är på grund av dem vi är här i Sverige. Nu gör vi vårt bästa för att ge tillbaka!