Vi började i Miami, Florida, där Guvernör Ron DeSantis startat ett krig mot ”wokeismen”.

Han är långt ifrån den enda republikanen som för samma kulturkamp.

Det allt luddigare begreppet ”woke” har i flera år använts för att kritisera amerikanska universitet. Självcensur och ”trygga rum” har ifrågasatts, något som börjat vinna gehör. Bara för några veckor sedan sade Cornell University hårt nej till de elever som krävde ”triggervarningar” för traumatiserande innehåll i föreläsningar.

Paradoxalt nog vill woke-hatarna i den amerikanska högern själva att skolvärlden ska bli ett tryggt rum genom att förbjuda ”kritisk rasteori”.

Enligt amerikanska PEN siktar en majoritet av republikanerna i 36 olika stater på att censurera utbildning som berör amerikansk svart historia och HBTQ-ämnen.

Lärare som inte följer de nya kraven riskerar dyra böter eller till och med en polisanmälan.

PEN ser de eskalerande försöken till censur som en motreaktion på ett ökat intresse för strukturell rasism i kölvattnet på mordet på George Floyd 2020.

Jag och Jakob kör snabbt förbi Mar-a-lago (utan att se röken av Trump) på väg upp mot Georgia, som svängde till en otippad seger för demokraterna i förra valet.

Precis utanför Atlanta – en stad känd som ”Black Hollywood” på grund av sin starka hiphopscen och många svarta entreprenörer – gör vi en utflykt till ”Stone Mountain Park”. Ett stort grönområde som omringar ett kontroversiellt minnesmärke. Inkarvat i ett berg är ett 243 meter högt porträtt av sydstatskonfederationens general Robert E Lee, konfederationens president Jefferson Davis och General Thomas J ”Stonewall” Jackson – samtliga på hästrygg.

Varje avbild är lika stor som ett niovåningshus.

Det massiva monumentet, världens största i sitt slag, hyllar sydstatsarmén från inbördeskriget, trots att inga strider utkämpats på platsen. Minnesmärket påbörjades 1910 men färdigställdes så sent som 1972. Enligt människorättsorganisationen Southern Poverty Law Center var det främst en protest mot högsta domstolens beslut att avsluta ras-segregationen i amerikanska skolor.

Vi parkerar bilen och börjar vandra upp för en stenpromenad. Det är en vacker dag med krispigt men klart väder. Det höga berget är omgärdat av Atlantas gröna myller av tridentlönnar.

Snart möts vi av en skylt med ett kryptiskt budskap:

”Meddelande till allmänheten: Yttrandefrihet som är tillåten inom detta område är inte sponsrad, bifallen, godkänd eller underkänd av Stone mountain park”.

Kanske ska det läsas som en slags förklaring till varför en sydstatsflagga – numera förbjuden både hos NASCAR och amerikanska militären – vajar från en flaggstång längre upp på berget.

Monumentet har starka kopplingar till vit makt.

”Stone Mountain” är en helig plats för Ku Klux Klan och flera av parkens vägar och mindre minnesmärken bär namn från tidigare klanmedlemmar. KKK startades redan 1860 men fick en nystart efter en korsbränning uppe på berget 1915. En nyckelhändelse som inspirerades av D W Griffiths propagandafilm ”Nationens födelse” som kom samma år.

De följande 50 åren användes berget till korsbränningar varje Labour day.

Men det är information vi får googla oss till.

Ingen av den här informationen finns tillgänglig när jag och Jakob besöker parken. Vi promenerar runt i ett museum som informerar oss om det hårda arbetet bakom byggandet.

En stenplakett proklamerar att sydstaternas ”fattiga” soldater slogs för ”rätten att leva sina liv på det sätt de valt” och att deras hängivenhet ”drev dem till att åstadkomma ett ögonblick av storhet som lever kvar till denna dag”.

Inget om sydstaternas kamp för rätten att behålla slaveriet.

I presentbutiken finns kaffemuggar med Stone mountain-monumentet under texten ”Best dad”.

I den nysläppta reportageboken ”A fever in the Heartland: The Ku Klux Klans plot to take over America and the woman who stopped them” beskriver författaren Timothy Egan KKK:s storhetstid i Indiana under 20-talet. Enligt Egan finns ekon från KKK:s 20-tal i dagens MAGA-rörelse. Båda när drömmen om ett förflutet, blomstrande rashomogent land.

”Klanens slogan var inte Make a America great again, det var ’100% americanism’ och det är ganska nära”, sade Egan I en intervju med The Guardian.

Under ett tal i mars 2022 sade presidentkandidaten Donald Trump att frågan om att få bort ”kritisk rasteori” ur amerikanska skolor ”inte bara är en fråga om värderingar, det är också en fråga om nationell överlevnad”.

Hemsidan för Stone mountain lockar med ”Atlantas favoritdestination för familjekul”, men parken har stundtals blivit spelplats för upprörda protester. 2020 drabbade ”3 percenters”, lokala miliser och motdemonstranter samman under ett ”Defend stone mountain”-evenemang.

Den 29 april anordnas en ny minnesstund på Stone Mountain, vilket redan på förhand lett till protester. Inte minst på grund av talaren John Weaver – en pastor som enligt Southern Poverty Law Center ”tränar kristna för väpnad strid” och är talesperson för en rasistisk rörelse neo-konfederationister som vill återupprätta sydstaterna.

Sju stater har redan förbjudit kritisk rasteori i någon bemärkelse och ytterligare 16 är på väg.

Det går snabbt för republikanska politiker att begränsa historiska fakta.

Samtidigt går det långsammare att försöka göra något år historierevisionismen vid Stone mountain. Parken har visserligen förlorat sponsorer de senaste åren på grund av sina kopplingar till vit makt-rörelsen. Och i mars lades lagförslaget ”HB 794” fram. Det vill strypa finansieringen med skattepengar (250 000 dollar om året) till underhållet och helt enkelt låta moder natur växa över monumentet.

I skrivande stund är det oklart om det finns tillräckligt stöd för förslaget.

Besöket vid Stone Mountain ger en kuslig känsla av att ha förflyttats till en potentiell ”Fahrenheit 451”-framtid, där alla böcker bränts upp och historierevisionismen segrat.

Att Amerika just nu bråkar om hur mycket av sin egen historia som bör läras ut kan vara en läxa för Sverige. Vi måste inte importera alla frågor från woke-vänstern eller MAGA-högern i kulturkriget.