En fredag fick han höra av en bekant som jobbade med administration på basen i Bangkok att han skulle flygas till Vietnam – på måndag. Den helgen satt Steve Kinnaman i sitt livs värsta vånda. Det fanns ingen han kunde tala med och ingen tidigare erfarenhet, ingen kunskap, att ta fäste i. Han ville inte strida i Vietnam, men trodde att om han lämnade armén så skulle han aldrig mer kunna återvända till sitt hemland, aldrig mer återse sin familj.

På måndag morgon var Steve Kinnamans slaf tom. 

”Vi är vanliga arbetare”, ”vi är barn”, ”de tog oss när vi var 18 år”, ”vad gör vi ens här?”. Det är några av citaten inklämda mellan svordomar i en vida spridd video som ska ha lagts upp av ryska soldater häromveckan. Tidigare i mars spreds en annan video på Youtube med titeln ”Depressed Russian Soldiers” där de refererar till sig själva som kanonmat och tycks desertera. Underrättelseuppgifter från Storbritannien och USA gör gällande att flera ryska soldater har förstört sin egen utrustning och vägrat utföra order. Dessa filmer och uppgifter har inte bekräftats av oberoende medier eller grupper. Men avhopp och deserterande i krig är inte ovanligt – inte heller bland ryska trupper, exempelvis rapporterades en mängd soldater ha deserterat i Rysslands första Tjetjenien-krig 1994–1996.

På invasionens första dag fick tolv personer ur det ryska nationalgardet order om att gå in i Ukraina. De vägrade. De menade att deras uppdrag begränsas av det ryska territoriet. Dessutom hade de inte sina pass med sig – att beträda Ukraina skulle innebära ett lagbrott. 

– Ingen av dem hade informerats om en affärsresa till det ukrainska territoriet för att delta i en särskild militär operation, och inte heller om vilka uppgifter och i vilket sammanhang den här operationen skulle ske. Därför gav de inte sitt samtycke, berättar människorättsadvokaten Pavel Chikhoc, enligt tidningen The Moscow Times.

Efter att den ryska advokaten Mikhail Benyash uttalade att han ska företräda de tolv soldaterna så har ytterligare omkring 1 000 personer kontaktat hans team, berättar han för Financial Times.

– Det är många som inte vill åka och strida.

Steve Kinnaman liftade till Laos – hans backpackervänner hade berättat hur man kan ta sig över gränsen – och hade kanske kunnat stanna hela livet där. Han lärde sig att tala laotiska flytande och hankade sig fram. Efter hand började alltmer fruktansvärda rapporter från kriget i Vietnam komma, och Steve Kinnaman kände en frustration över att behöva gömma sig och inte kunna göra något slags motstånd mot kriget. Han läste också att några amerikanska krigsvägrare hade fått asyl i Sverige. Han sparade den information i bakhuvudet, ifall det skulle skita sig i Laos. Myndigheterna lät honom vara i flera år, tills de fick nys om att han hjälpt journalister att göra en granskning i ett flyktingläger. Återigen såg sig Steve Kinnaman tvungen att försvinna. Journalisterna han hade hjälpt ordnade pengar, flygbiljett och ett falskt pass, och efter fyra och ett halvt år i Laos satt Steve Kinnaman på ett flyg mot Sverige.

Rudi Friedrich satte igång omedelbart efter den ryska invasionen. Han har kämpat länge för den mänskliga rättigheten att vägra bära vapen – och när krig bryter ut blir den kampen bredare, svårare och viktigare. Efter en dryg månad, den 29 mars, hade Rudi Friedrichs organisation Connection EV tillsammans med människorättsorganisationen PRO ASYL samlat ett fyrtiotal organisationer i Tyskland bakom sitt krav: att Tyskland och EU ske ge skydd till samvetsvägrare och krigsvägrare från Ryssland, Belarus och Ukraina.

Dessa människor har redan rätt att söka asyl, och att vägra delta i ett illegalt angreppskrig stärker asylskälen. Men bevisbördan på de asylsökande har varit för hög, menar Rudi Friedrich såväl som flera experter. Myndigheter i EU har under många år krävt utförlig dokumentation och att den asylsökande ska kunna bevisa att just dennes förband kommer att begå övergrepp. Och nu kan det bli ännu svårare att bevisa detta, säger Rudi Friedrich.

– Vi har fått rapporter nu från ryska soldater som mer eller mindre tvingats gå in i kriget i Ukraina. Problemet är att ibland får de inte en officiell kallelse, där det till exempel framgår vilket förband de tillhör, och då är det väldigt svårt att bevisa för västeuropeiska myndigheter att ”jag rekryterades, jag var i militären, jag deserterade”. Då kan myndigheterna säga ”hur vet vi att du inte deltar i ett förband som är i ett helt annat område och inte har något med kriget i Ukraina att göra?”. Det blir då riktigt svårt att få flyktingstatus.

Rudi Friedrich tror att lagändringar tar för lång tid men vill att EU-parlamentet, riksdagar och regeringar i EU ger tydliga signaler till sina myndigheter och tjänstemän om att krigsvägrare ska ges permament eller i alla fall ett långsiktigt skydd.

– Att lämna armén, att lämna striden, är väldigt farligt för desertörer. Att avvika, korsa gränsen och be om skydd – då räcker det inte att få veta att man kan stanna i ett år eller så, för att sedan behöva återvända och bli åtalad.

Om man sänker bevisbördan, finns det en risk att personer påstår att de är krigsvägrare när de inte är det, eller att det öppnar dörren för spioner?

– Det går så klart inte att undvika att personer kommer att utnyttja detta. Men vad gäller spioner så kan de komma in ändå. Ett system som kräver en riktigt bra historia och mycket dokumentation är inget problem för dem.

Det var april när Steve Kinnaman kom till Stockholm. Varenda solstråle tycktes fångas upp av ett desperat ansikte. ”Vad fan har de varit med om”, tänkte Steve Kinnaman. Han hade landat i ett annat klimat. Nu träffade han för första gången i sitt liv andra krigsvägrare, och det var fantastiskt. Han insåg hur ensam han hade varit om sin erfarenhet ända sedan han lämnade armén och Bangkok bakom sig. FNL-rörelsen utgjorde ett aktivt stöd för de uppemot 1 000 amerikaner som sökte skydd i Sverige för att de vägrade delta i USA:s krig i Vietnam. Många av krigsvägrarna blev i sin tur starka röster i den svenska och internationella rörelsen mot USA:s krig i Vietnam. Steve Kinnaman engagerade sig omedelbart, lättad, tillfredsställd över att kunna göra något av sitt krigsmotstånd, att få ingå i ett bredare sammanhang. 

Efter att Ilja Kurtsev fullgjort värnplikten inledde han sina studier i socialt arbete i Smolensk i västra Ryssland. Han är idag 20 år och enligt rysk lag kan han inte kallas in förrän tidigast innan han avslutat sina studier, om ett och halvt år. Men han är orolig över att saker snabbt kan förändras. Den 31 mars beslöt Vladimir Putin att kalla in omkring 134 500 värnpliktiga, vilka regeringen försäkrade inte ska skickas till Ukraina. Men genom en väninna som bor nära Ukraina har Ilja Kurtsev fått bekräftat de rykten som florerar om att ryska värnpliktiga redan nu skickas in i kriget. Han vill inte delta i vad han ser som ett illegalt och blodigt angreppskrig och har sökt information om hur han ska försäkra sig om att undvika det.

– Tidigare har det funnits möjlighet att få hjälp här i Ryssland, genom organisationer som Memorial. Men nu är Memorial helt förintat. I bästa fall skulle jag kanske kunna få vapenfri tjänst, men det finns en risk att det också innebär att stödja ockupationen, säger han till ETC nyhetsmagasin.

Ilja Kurtsev har därför kontaktat det finska vapenvägrarförbundet AKL, som kampanjar för att Finland och EU ska ge skydd åt ryska och belarusiska krigsvägrare. Han vet också att det pågår sådana kampanjer och diskussioner i Tyskland och på andra håll i EU – och det ger honom hopp.

– Jag skulle gärna se att om en sådan lag eller bestämmelse infördes som gav asyl till krigsvägrare så skulle de kunna sättas i arbete, till exempel för att hjälpa ukrainska flyktingar eller återuppbygga Ukraina, för att på något sätt gottgöra den skuld vi bär.

Han sörjer att han inte kan tala med sina vänner om allt detta. Även om de påstår att de är emot Putins regim har de antagit en inställning om att invasionen av Ukraina är nödvändig eftersom annars hade Ukraina anfallit Ryssland.

– Men jag har min farmor. Hon genomlevde andra världskriget och med henne kan jag prata. Det är som att hon förstår att det som är på teve inte behöver vara sanningen. Hon har en helt annan öppenhet. 

50 år efter att han protesterade på Stockholms gator mot USA:s krig i Vietnam ser Steve Kinnaman flera paralleller till Rysslands invasion av Ukraina. Det är en supermakt som använder en retorik, absurd för många utomstående, för att rättfärdiga en invasion av ett annat land. Många som ansluter till armén är unga, naiva och patriotiska.

– Det som kännetecknade Vietnamvägrarna var att vi i väldigt stor utsträckning var arbetarklass och att uppfattningen mot kriget oftast formades under tiden man var i armén. När jag gick med i armén hade jag ingen som helst negativ uppfattning om kriget eller USA över huvud taget.

På samma vis menar Steve Kinnaman att många ryssar – som matats med propaganda om att rensa ut nazister – nu troligen kommer till liknande insikter.

– Man ska ha en väldig fantasi för att kunna se sig själv som befriare när man ödelägger hela städer, och bombar civila som de har gjort nu. Så det kan hända att man blir tvungen att göra ett moraliskt ställningstagande.

I det svåra beslutet ligger, att du som krigsvägrare kan straffas av dina överordnade, du kan få fängelsestraff, du kan stämplas som förrädare, och dina relationer kan bli omöjliga att upprätthålla.

– Det är ett oerhört steg att lämna armén, det är extremt dramatiskt och livsförändrande, det kan ge väldiga schismer i familjer och så vidare, säger Steve Kinnaman.

– I det läget var det, för de flesta desertörer jag känner, en väldig trygghet att veta att man hade någonstans att ta vägen.

Utöver vapenvägrarorganisationer som finska AKL och tyska Connection EV har flera EU-parlamentsledamöter börjat trycka på för att EU och medlemsstaterna ska ge skydd till ryska krigsvägrare. Regeringarna i Tjeckien, Polen och Slovenien har gått samman under samma krav. I Sverige finns ännu ingen bred debatt om detta. Olof Palmes unika regeringsbeslut 1969, som gav skydd till Vietnamvägrarna, urholkades innan den togs bort 1997 – och idag tycks den historien ha fallit i glömska. 

Riksdagsledamoten Tony Haddou (V) ställde en skriftlig fråga till Anders Ygeman (S), integrations- och migrationsminister, där han undrade om regeringen skulle ta några liknande initiativ. På vilket Ygeman den 15 mars svarade nej, med motiveringen att den rådande asylrätten räcker. Till ETC skriver Anders Ygeman den 1 april att ”det pågår inte några diskussioner inom EU om särskilda initiativ rörande ryska och belarusiska krigsvägrare”. Fem dagar senare, den 6 april, talade Charles Michel, ordförande för Europeiska rådet – som samlar Magdalena Andersson och EU:s övriga stats- och regeringschefer – till EU-parlamentet.

– Jag har ett budskap till ryska soldater på slagfältet. Om du inte vill delta i dödandet av dina ukrainska bröder och systrar, om du inte vill vara en kriminell, lägg ner dina vapen, sluta strida, lämna slagfältet, sade han.

– Och jag vet, kära parlamentsledamöter, att några av er har föreslagit att ge asyl till dessa ryska soldater som vägrar ryska order. Det är min åsikt att det är ett viktigt förslag som vi borde gå vidare med.

Den 7 april antog EU-parlamentet en resolution där det ”uppmanar medlemsstaterna att ta fram en mekanism för att skydda ryska soldater som beslutar sig för att desertera”.

Strax efter att Ryssland gick in i Ukraina samlades Steve Kinnaman och ytterligare tolv Vietnamvägrare i Sverige. I ett öppet brev i mars – som hittills inte fått någon uppmärksamhet – uppmanar de Sverige att gå före och ge skydd till ryska krigsvägrare, precis som under Vietnamkriget. 

”Vi – amerikanska Vietnamkrigsvägrare vet av egna erfarenheter hur viktigt det var att det fanns en fristad för oss. Viktigt för att det bidrog till att undergräva de amerikanska soldaternas stridsmoral, ibland genom passivt och ibland genom aktivt motstånd. Man vågade göra motstånd när man visste att det fanns någonstans att ta vägen ifall det blev nödvändigt att fly.”

En av undertecknarna, William Males, har skrivit ett bok-manuskript om sina erfarenheter. Där skriver han om taxiresa för ett antal år sedan. Han berättar för taxichauffören, Ibrahim, att han kom till Sverige som krigsvägrare.

– Jag med, svarar Ibrahim.

– Jag deserterade från den turkiska armén. Ville inte döda kurder.

När de kom fram till William Males destination gick Ibrahim runt bilen, gav William Males ett stadigt handslag, och sade:

– Vi borde låta alla unga män veta att de kan välja.