– Jag kommer inte träffa min dotter under de kommande månaderna. Mottagningen gjorde en anmälan till socialtjänsten och där blev det tvärstopp så jag kommer inte att se henne, säger han med blicken fäst på sina händer och rösten liksom försvinner. 

– Det är det värsta av allting. Allt annat är okej, säger han.

Han har grova skor och arbetskläder med en företagslogo på bröstet. Jobbet vet inte om att han intervjuas av Dagens ETC, eller att han ska få behandling, de vet inte ens om att han är beroende. Och nu måste han vänta på hjälpen.

– Jag trodde jag skulle slinka igenom, jag är ändå en vanlig människa, säger Erik. 

Hans beroende av smärtstillande började en gång i tiden med idrottsskador.

Nu kan han inte backa förloppet, därtill är substitutionsbehandlingen Laro den bästa medicinska insats vården kan erbjuda mot hans beroende. Det finns flera anledningar till att inskrivning inte sker lättvindigt, till att börja med kan en substitutionsbehandling vara livet ut.

Men för Erik och alla andra som lever ordnade liv så straffar det sig att vara ostraffad. Det krävs nämligen ett års dokumenterat beroende för att kunna bli inskriven, en sorts garant för att han inte ska sälja substanserna på den svarta marknaden. En Buprenorfin­tablett på åtta milligram kostar 300 kronor på gatan. Bra pengar för den som inte har några alls, även om Erik behöver medicinerna mer.

Så länge du är kriminell genom att ha narkotika i blodet så är du i första hand kriminell.

Sverige näst flest narkotikarelaterade dödsfall i EU

Efter stor mediabevakning förra hösten, som började med att Dagens ETC kunde avslöja att Laro-mottagningen i praktiken hade intagningsstopp, så har politiken skjutit till pengar till depåsprutor. De ersätter tabletter, vilket omöjliggör försäljning, men alla har inte gått över till sprutor. 

Inne på Laro-programmet finns patienter som har vårdnad om sina barn, men den obligatoriska väntetiden separerar nu Erik från dottern som är i förskoleålder. 

Fram till 2016 krävdes hela tre års ­dokumenterat beroende.

För många andra insatser är kravet det motsatta: drogfrihet. Om du varit i någon av beroendeklinikens verksamheter och vill vidare till en annan psykiatrisk avdelning behöver du vanligtvis sex till tolv månaders negativa provresultat. Även de flesta behandlingshem kräver att du är drogfri redan när du kommer dit. 

Inom EU är det bara Spanien, med fyra och en halv gånger fler invånare, som har fler narkotikarelaterade dödsfall än Sverige. Och det är kriminaliseringen av bruket som gör att Sverige sticker ut.

– Så länge du är kriminell genom att ha narkotika i blodet så är du i första hand kriminell, beroendet är sekundärt, säger en ­personal inom beroendevården om ­samhällets inställning. 

Hela kedjan av vård och samhällsservice omgärdas av regelverk och krumbukter som försvårar tillfrisknande. För även om allt fler talar om skademinimering, om nytänkande Bostad först, om att möta personer med beroendesjukdom där de befinner sig, så fungerar systemet utefter den nolltolerans som Sverige envisats med sedan 80-talet.

Avdelning 368

Tresexåtta. En vi talar med sätter det som synonymt med trygghet, personalen har varit guld där. En sjukhuspersonal kallar det “en vansinnig miljö” och en tredje person menar att det under pandemin var en “gladiatorgrop”.

Avdelning 368 har de 14 platser som utgör all möjlig inläggning för den som är över 21 år och narkotikaberoende i Göteborg. Någon får lämna efter några dagar, andra kan behöva ta upp en plats i månader. Därtill är avdelningen delad, personerna kommer ofta in via psykakuten och har olika problematik. En kan ligga inlagd för depression och suicidförsök, en annan är aggressiv på grund av pågående psykos, en tredje vill till behandlingshem. En del har flera psykiatriska diagnoser parallellt, med eller utan beroende.

Det skulle vara hjälp på vägen eftersom jag egentligen inte har tillräcklig motivation för att leva över huvud taget,

Detta nålsöga stoppar också insatser från sociala myndigheter. Det finns jämförelsevis fler vägar att gå för personer beroende av alkohol och i viss mån även för blandmissbrukare. 

– Det har varit väldigt svårt att få till avgiftning sedan Stigbergskliniken stängde, vilket gör att det är svårt att kunna skicka klienter till drogfria boenden och behandling, säger socialsekreteraren Emma.

Stigbergskliniken drevs i Stadsmissionens regi, men tvingades trots omfattande protester att slå igen efter 40 år i våras. Styrande i Västra Götalandsregionen ville hellre att Sahlgrenska skulle ta över. 

En omfattande helhetslösning blev till en vårdavdelning med elva platser som har fullt upp med alkoholberoende – i det tysta stängdes samtidigt en annan vårdavdelning inom psykiatrin.

– Jag har väntat på behandlingshem länge och det kommer ta evigheter. Det är för långt bort. Det skulle vara hjälp på vägen eftersom jag egentligen inte har tillräcklig motivation för att leva över huvud taget, men jag samlar bitarna som kan bli små glimtar att fortsätta på, säger Anna.

Hon har legat på 368 förut, efter ett ­suicidförsök. När Anna berättar om sin vardag rör hon vid den tanke som noll­toleransförespråkarna vägrar ta in. Att man kan behöva hjälp, fast man inte ens vill sluta med drogerna.

– Jag vet att det är fel att missbruka, blablabla, men jag gör det av en anledning. Det är inte längesedan jag försökte begå självmord, men det är ändå jättestor skillnad. Det finns inget som hjälper mig, men man samlar på det som kan hjälpa en bort från alla tankar i huvudet och allt det man håller på med. För tyvärr är det ju så att med detta faller allt annat också. Familj, boende, det är inte lätt…

Anna är en av dem som vill hylla ­personalen inom psykiatrin som sliter, det är inte den vård man faktiskt får som är dålig, det är tillgången. 

– Det är A och O att man får hjälp och känner sig omhändertagen. Men det går så väldigt sakta och det är ingen viss sjuksköterskas eller någon annans fel. Utan man mår så dåligt och det är jobbigt att inte få den hjälp man behöver för att fortsätta. Det är nog det mesta problemet, att det tar lång tid. Rent allmänt.

Att det går långsamt gäller även i det större perspektivet, inte minst när det gäller skademinimering. Under åratal kunde göteborgarna följa hur lokala politiker från flera partier aktivt satte sig på tvären. Här skulle det inte delas ut några kanyler! 

FN kritiserade den svenska hållningen som inhuman, och det krävdes en lagändring för att med veto bända beslutet ur lokala händer. Först i slutet av 2018 kunde de första patienterna tas om hand på sprututbyte i Göteborg – 34 år efter pionjärerna i Amsterdam.

”Jag får vara halvdöd för att komma in på psykakuten”

”Patienter får inte hjälp och de far så jävla illa”, konstaterar en personal inom beroende­kliniken och tillägger att sorgen över att ­Stigbergskliniken tvingades stänga är stor. Bara där fanns en hel vårdkedja där människor kunde läka. 

Sahlgrenska sjukhusets officiella ­kanaler kontaktar media och vill diskutera den faktiska vården som erbjuds genom psykiatri­akuten, sedan det åter rapporterats om den i bland andra SVT. Sedan årsskiftet har 22 ­personer sagt upp sig. Men det verkligt monstruösa problemet handlar om tillgängligheten.

Omsättningen på personalen gör att man inte riktigt får en helhetssyn tillsammans.

Dagens ETC har sedan lång tid kontakt med personer som vittnar om följderna av att patienter är direkt beroende av att komma in i vården via psykakuten. Patienter som gång på gång tvingas vända.

”Det är inte lönt, jag får ha snaran om halsen och vara halvdöd om jag ska komma in på psykakuten”, säger en beroendesjuk och beskrivningen må vara grov, men får medhåll av flera luttrade i personalen.

En Sahlgrenskaanställd berättar förtvivlat om patienter som nekas, tills dess att de fått hämtas akut efter misslyckade suicidförsök. Eller lyckade.

Generellt menar många som arbetar med beroendesjuka att Polisen gör så gott de kan för att hantera situationen, men de kan i praktiken inte göra mer än att skjutsa omkring folk. Vart är ett ständigt frågetecken. För utöver situationen på psykakuten så saknar Göteborg tillnyktringsenhet.

– Vi har en väl fungerande öppenvård, säger de officiella kanalerna.

Personal i kulisserna skrattar trött. Inte åt vården i sig, men åt otillräckligheten. 

Först få remiss, sedan ska den behandlas och du ska fördelas till lämplig mottagning. Efter ett slag bjuds du in till ett informationsmöte som går på ungefär en kvart. Därefter väntar ny väntan på kallelse till nybesök där behov gås igenom, och sedan ytterligare en kallelse innan du får läkarbesök och provtagning med fast vårdkontakt. Öppenvård kan låta som drop in, men har du verklig tur kan du vara igång om två månader, inte sällan kan det ta ett halvår.  

Omfattande personalomsättning är inget som bara gäller beroendevården, men den bidrar till en än mer kaotisk situation.

– Omsättningen på personalen gör att man inte riktigt får en helhetssyn tillsammans. Läkare kommer fyra veckor var och gör olika bedömningar. En del vill inte skriva ut ­narkotikaklassande mediciner, eller sjukskriva mer än en månad – det är ett lotteri för patienterna som beror på vilken läkare de kommer till, säger Marie som arbetar på Sahlgrenska.  

Tidigare hade öppenvården därtill arbets­terapeut, fysioterapeut med mera. Nu finns inte det längre och du erbjuds en fast vårdkontakt, men ingen fast läkare.

– Dagvården var ju en brygga för dem som var för sjuka för öppenvård, men så friska att man kunde få vara hemma från sluten­vården. Men den stängde de vid årsskiftet och då finns det inget mellanläge. Det blir ju behandlingshem då... Jag vet faktiskt inte, säger Marie. 

Jag sa att jag kan inte ta morfin, jag har missbrukat. “Men herregud, det är ju så ­längesen? Kan du inte ta en halv då?” sa de.

Som Dagens ETC tidigare ­konstaterat krävs det snarast en högfungerande person för att ta sig igenom samhällets hinder­bana med drogfrihet som mål. Kristina är en av dem som gjort ett antal försök. Hon har hamnat på behandlingshem, fått återfall och därför blivit utslängd, börjat om hela kedjan. Långa, långa perioder av väntan.

– Om man vill ha en avgiftning för att åka på behandling så är det också en lång procedur. Behandlingshem tar ju inte emot patienter som inte är avgiftade, så då ska man in på avgiftningen, kanske ligga där i fem dagar – men så har inte socialen riktigt gjort klart med behandlingshem så då ska man hem i två veckor till. Hur många klarar det? säger hon.

För många år sedan fick Kristina smärt­stillande, upptäckte deras lugnande effekt och blev fast. Hon märker tydligt att kunskaper om beroende saknas. Det står tydligt i hennes journaler att hon haft ett grovt missbruk av opiater. Ändå har hennes hus­läkare föreslagit den typen av preparat för ett smärtsamt sjukdomstillstånd. 

– Läkaren som vet om hela min ­historia och vad jag har missbrukat frågar om jag vill ha Oxynorm. Det är det som är så sjukt. De har inte förstått, säger hon.

Även då hon nyligen låg inlagd på en medicinsk avdelning fick hon också kämpa för att inte ta ett återfall.

– Jag sa att jag kan inte ta morfin, jag har missbrukat. “Men herregud, det är ju så ­längesen? Kan du inte ta en halv då?” sa de, säger Kristina. 

Hon stod på sig och frågade om de skulle erbjuda en nykter alkoholist en liten snaps. 

– De kan ingenting om beroende, jag tror inte ens att läkarna idag läser om beroendesjukdomen när de utbildar sig.

Dagens ETC har tidigare konstaterat att utbildningen i smärttillstånd är väldigt kort på läkarprogrammet, och smärta är grunden till att de mediciner som bland andra Kristina och Erik blivit beroende av skrivs ut. 

Idag är Kristina drogfri, men hon talar upprört om hur falluckor i systemet fortsätter att sluka många av dem som försöker ta sig upp.  

– När en patient kommer och verkligen vill ha hjälp så kanske det tar en vecka innan du får en tid hos socialsekreteraren. Och sedan ska det startas en utredning. Innan personen får klartecken att komma till ett behandlingshem så ska det vara studiebesök på behandlingshemmet och så ska de ha ramavtal. Det kan ta tre-fyra månader, om du har tur. Och under de här månaderna så ska du vara nykter och drogfri? Man mår väldigt dåligt. Min personliga åsikt är att att det inte är socialen som ska ha hand om detta utan landstinget, det är en sjukdom!

Alla gnäller på varandra istället för att undersöka hur vi kan samarbeta.

Ett återfall leder till vårdarbete som görs om

Experter menar samma sak. En kartläggning från Socialstyrelsen har visat att mer än hälften av dem som sökt hjälp för beroende samtidigt behandlats för annan psykiatrisk diagnos, de har alltså så kallad samsjuklighet. Det har nu gått ett år sedan Samsjuklighetsutredningen liksom Kristina kom fram till att patientgruppen behöver en tydlig huvudman, samt att det borde vara hälso- och sjukvården. I och med det fick ett monstruöst problem klara besked med förslag till lösning. Men tiden bara går.

Och resursbristen, eller möjligen -användningen, är en ständig källa till frustration. Socialtjänsten kan anses ha gjort sitt om två besök erbjuds. Huruvida den hjälpbehövande personen kommer eller inte spelar mindre roll. Likadant läggs massor av tid på att utreda och placera en person i lämplig åtgärd, såsom ett rehabiliterande boende. Om brukaren får återfall, eller avviker ett par dagar, så blir hen utskriven och allt det förberedande arbetet blir ogjort.

Kurator via socialtjänsten, vård inom regionen, boende hos tredje aktör via upphandling, och så vidare och så vidare.

– Alla gnäller på varandra istället för att undersöka hur vi kan samarbeta. Det behöver bryggas över, säger Marie på Sahlgrenska. 

Det blir många möten mellan vård och socialtjänst.

– Ibland kan det gå smidigt, men ofta bollar man bara problem mellan sig och patienter får inte det stöd de behöver. En människa är ju i sitt dåliga mående och vi jobbar inte akut, men för människan är det akut. Vi behöver fånga upp motivationen där och då, men som personal kan man inte göra så mycket, säger hon.

Och på socialkontoren sliter handläggarna med att försöka få in klienter till de där 14 avgiftningsplatserna.

– Skriv om bristen på akutboenden och om bristen på boenden som tar emot med substanstolerans, säger socialsekreteraren Emma.

Substanstolerans är alltså själva motsatsen till drogfrihet. Att drogfrihet krävs som en motprestation ger ett kontraproduktivt ­system, men likväl är det som kallas trappstegs­modellen och boendetrappan ännu rådande. Socialstyrelsen summerar idén så här: 

“I början är boendet högst temporärt och från härbärget tar man sig uppåt via inackorderingshem, träningslägenhet och sociala kontrakt till ett eget boende.”

Kritiker konstaterar att man kan trilla ner för trappor. Och fastän lagen ska gälla alla så godkänner svenska hyresnämnder utan omsvep tusentals kontrakt där besittningsrätten raderas, just för personer med beroende. 

I Göteborg kan de inte påminna sig något enda fall där hyresnämnden inte godkänt att besittningsskyddet stryks. Det är en enkel rutinsak, en del av systemet med så kallade referensboenden. Göteborgs stad har över tid haft en bit över 7 000 sådana ärenden, vi testar också med Göteborgs kyrkliga Stadsmission – nästan 750.

Okända personer på hembesök

Hem till Lars kommer okända personer ­oannonserat och går in. Anledningen är att han bor just i en referenslägenhet som social­tjänsten har kontraktet på. Han har förvisso en deal med sin handläggare på social­kontoret, om hur ofta och vilken dag besöken ska ske, men så snart handläggaren inte är på plats så förändras reglerna. Okänd personal kommer andra dagar och ibland flera gånger i veckan. Anhöriga på besök får inte sova över och absolut inte vara i lägenheten om Lars inte själv är där. 

– Så här gör man inte, man skulle aldrig bara gå in hos någon annan, säger en av Lars anhöriga upprört.

Vore det en tillfällig lösning kanske man hade kunnat ta lite tillfälliga regler. Men Lars har bott åratal i sin referenslägenhet och så är det för många.

Reglerna varierar och är inte sällan långt mer ingående än för ordinarie hyresbostäder, såsom förbud mot att ha husdjur eller strikta besöksbegränsningar. Ibland är reglerna tänkta att hjälpa den boende att bryta med gamla kontakter, men de kan också vara beroende av enskilda handläggare eller den instans som har kontraktet. Referensboenden används delvis väldigt tillfälligt när någon till exempel slussas ut från anstalt, men i många fall handlar det om en bostad som erbjuds medan du ska vara under behandling. När du är färdig­behandlad är ditt hem inte längre ditt.

Personal som själva hanterar referens­boenden konstaterar att fastighetsägare försöker mota bort beroendesjuka, samt att lägenheterna blir stigmatiserade med tiden. Inte minst eftersom ingen motiveras att ta hand om lägenheten som sin egen. 

Flera uttrycker att det vore bättre om bostadsbolagen avkrävdes lägenheter utifrån samma regler som gäller för alla andra hyresgäster. Motargument om stök och störningar kommer med situationen, men hyreslagen skulle ju ställa samma krav på alla. Bakom en del av den omfattande graden av hemlöshet inom gruppen ligger nu att svensk praxis envisas med att inte skilja på bostad, kontra behov av stöd och behandlingsinsatser.

Oavsett vad som händer måste patienterna kunna få sin medicin och de måste kunna kommunicera

En mer modern inställning sammanfattas enklast genom det förhållningssätt som kallas Bostad först. Kortfattat går det ut på att ett eget hem är en förutsättning för att kunna få ordning på vardagen och förhoppningsvis också bli drogfri. Bostad först kan användas för alla grupper som behöver stöd av myndigheter, inte bara dem med beroendesjukdom.

Under Almedalsveckan i somras proklamerade då ansvariga ministrar att Bostad först ska bli vägen framåt. Ett antal miljoner tillsattes också för att starta en systemförändring, men pengarna räcker bara till mindre kostnader för utbildning och dylikt. En verklig förändring av hemlösheten skulle behöva ett omtag på hur lägenheter fördelas, samt en konstruktiv bostadspolitik som ger även fattiga en chans till ett eget hem.

Finland har sedan flera år infört Bostad först, på riktigt. Sedan dess går de mot strömmen i Europa, den finska hemlösheten har minskat. Detsamma gäller danska kommuner som infört Bostad först. 

Bland de argument som Stadsmissionen i Göteborg listar för Bostad först återfinns bland annat ”aktivt engagemang utan tvång och fostran”.

”Jag sa: Krossa inte min medicin, det är min rättighet!”

Mittemot Stadsmissionens lunchservering inne i Johanneskyrkan sitter ett par dussin personer i smågrupper och samtalar, eller äter var för sig i stillhet. Framför kyrkorgeln står klädhängare fulla med jackor och nedanför predikstolen slumrar några i bänkarna. Vid ett bord längst in i hörnet sitter Caspar och skakar.

Han har varit inskriven på Laro-mottagningen, men var nyligen inte betrodd att få sin medicin som en hel tablett där. 

– De krossade den, då funkar den inte som jag behöver. Jag sa: Krossa inte min medicin, det är min rättighet! Jag har svalt allt i tio år, säger han. 

Den här gången blev han arg. Vakter tillkallades och det blev bråk. Caspar, som också har adhd, ansågs ha betett sig oacceptabelt och blev ivägkörd och utskriven.

När vi ses har det gått sex dagar och han är påtagligt sjuk av abstinens, de få tabletter han haft har han försökt dela upp, men det har inte räckt. Han har varit beroende av ­bensodiazepiner i flera decennier.

Nu är han ångerfull. Det är inte lyckat att bli så arg att personalen blir rädd. Och att han fick tag i den batong som väktaren tappat gjorde förstås att det tog hus i helvete. 

Allt för en krossad tablett?

Att krossa till exempel Subutex gör att medicinen får mindre effekt. Tabletten ska smälta under tungan och på så sätt tas upp i kroppen, när den krossas försvinner allt för mycket ner i magen.

En bekant som råkat springa på honom dagen innan vi ses kommer och säger att han blev chockad, i så här dåligt skick har Caspar aldrig varit.

– De har ju att göra med människor som har psykiatriska problem och beroende. Oavsett vad som händer måste patienterna kunna få sin medicin och de måste kunna kommunicera, tycker den bekante mannen.

En månad efter bråket har krossrutinen på mottagningen tagits bort. Det har sedan länge funnits alternativa preparat att ge de patienter som mottagningen misstänker skulle kunna vilja spotta ut tabletten. Nu ger man alternativen istället.

Caspar kommer senare att få sin medicin via en annan avdelning, han är fortfarande utskriven från Laro-programmet.

En viktig poäng med substitution och så kallade sprutbytesmottagningar är att vården får kontakt med en patientgrupp som vanligtvis håller sig undan. Det gäller då inte bara för de risker som följer med att injicera narkotika, utan också för att behandla hepatit, diabetes, eller vad helst personen lider av i övrigt. Man vet att personer med låg tilltro till vården och samsjuklighet inte heller stannar alla de där timmarna som kan krävas på en akutmottagning.

Utöver det rent humana kan kostnaden för sprutbyten lätt räknas hem i andra ändar av samhället, samt i liv. Patienterna får lära sig att ta hand om sig och andra. I USA har man börjat sätta upp lådor med nässpray som kan rädda liv vid överdos, preparatet naloxon, lite liknande hur man i Sverige placerar ut hjärtstartare. 

Nässprayen delas också ut via Sahlgrenskas beroendevård, men i Göteborg vittnar brukare om hur väktare beslagtagit flaskorna. När Dagens ETC närvarade vid ett panelsamtal om hemlöshet i våras visste representanten från Polisen över huvud taget inte vad naloxon var för något.

Varför ska det ständigt dras upp nya konsekvenser när du redan vet resultatet?

Tester blev kontaminerade

Dagens ETC har tidigare berättat om Chris, som blev heroinberoende till följd av en omfattande smärtproblematik som han inte kunde få mediciner för. Också han är inskriven på Laro-mottagningen och har reagerat på att patienterna testas för narkotikapåverkan även när det inte är medicinskt motiverat. I våras fick Chris tillbaka testresultat från Laro-mottagningen som han visste var fel.

Dagens ETC har fått ta del av test­resultaten. De har gett utslag för två olika substitutionsmediciner, vilket mycket riktigt bara hade gjort honom sjuk. Därtill gav de en dag utslag för heroin – fastän ett verkligt intag skulle ha visats under åtminstone en vecka. 

Med hjälp av information på internet konstaterade Chris att mottagningens rutiner var fel, proverna kontaminerades av spår från personal som delat och krossat tabletter. Därtill är de aktuella salivproverna så känsliga att det räcker att ha varit i samma rum som heroin.

Även personal på mottagningen reagerade på felen och rutinerna har skärpts upp.

Chris krävde en notering i sin journal om att proverna var fel och använder numera sin rätt att inte låtas sig testas, något som han menar att många av medpatienterna inte förstått att de har.

– Salivtesterna innebär en onödig kostnad, ofta finns det ingen medicinsk mening med dem. Du har ju patienter diagnosticerade med beroende som behandlas för beroende. Varför ska det ständigt dras upp nya konsekvenser när du redan vet resultatet? säger Chris som tycker att det hela är ovärdigt.

Ett mer futuristiskt sätt att testa för drog­påverkan är på gång och utvecklas av stjärnskottsföretaget Eyescanner i Göteborg. De tar fram en app som ska underlätta för bland andra Polisen att avgöra om en person är drogpåverkad. I våras stoltserade de med ett samarbete med Sahlgrenska.

Var med och få mat, eller var inte med och få ingen mat. Jag vet inte om det är ­frivilligt verkligen.

Dagens ETC ville veta lite mer om hur samarbetet såg ut och kontaktade företagets grundare Stefanie Najafi. Hon ville inte ställa upp på en telefonintervju men svarade att de mycket riktigt tog hjälp av patienter från beroendekliniken.

På frågan om de hade några etiska betänkligheter kring detta svarar hon att deras etiska överväganden baserades på ”rekommendation från läkare och etikprövnings­nämnden” samt att ”forskningen baseras helt på frivillighet”. 

De deltagande erbjöds 200 kronor i presentkort på Ica mot att de fick sina ögon scannade som försökspersoner.

En patient som Dagens ETC talat med ­tycker att patienterna utnyttjats. 

– Var med och få mat, eller var inte med och få ingen mat. Jag vet inte om det är ­frivilligt verkligen, säger hen.

Drogerna och gängkriminaliteten

Få saker engagerar så mycket som kriminalitet i dag. Populärt är att tala om droghandeln som en förutsättning för gängkriminaliteten, men vi talar mindre om hur narkotikaberoendet piskar på en typ av lågfrekvent kriminalitet som aldrig verkar vilja ta slut. 

Tablettberoende som Erik och Kristina kan ta sig genom systemen med hjälp av kontakter och trix. Den som är beroende av droger från den illegala marknaden går ofta att avslöja med hjälp av sitt brottsregister. Dels genom ringa narkotikabrott, såsom eget bruk eller innehav. Men substansmissbruk är också dyrt och i registren återfinns ofta snatteri och stölder. Ringa brott ger böter – som personerna i fråga inte kan betala. 

I praktiken blir följden en kostnad för samhället, samt en bot som den straffade inte kan betala. I förlängningen  betalningsanmärkningar och utmätningskrav, med allt vad det innebär. Till slut är det mesta skit samma. 

En del ser hellre till att hamna på anstalt än att försöka överleva på gatan. Det blir en lättnad att inställa sig. Man får landa, man får mat och en säng att sova i. 

Flera som medverkat till den här artikeln, konstaterar att Polisen är den sista vägen att bli omhändertagen på när alla andra dörrar stängt. Om man verkligen vill åka in så får man begå ett rån och se till att bli plockad.

Utredning försenad från start

En verklighetsanpassning av systemet är förstås inte förbehållslös. Ett eget lägenhetskontrakt skulle ställa samma krav som andra hyresgäster på hyresbetalning och skötsamhet. De som behöver testas för att inte riskera skador av eventuella blandmissbruk motsätter sig det inte. Och kriminalitet straffas genom rättssystemet. 

Men den trassliga verklighet som de mest utsatta lever i skulle till att börja med behöva mindre byråkrati och fler hjälpsamma, officiella, genvägar. Säg att man kunde slippa hack i livsviktig medicinering genom att få hämta den på ett enkelt sätt, även när någon snott ditt ID, igen. Eller att du kunde ta dig fram i samhället utan en fungerande smartphone. På sjukhuset vittnar personal om att patienter med beroende i journalen bollas till beroendekliniken även när de skulle få mer passande vård på andra mottagningar. Flera som jobbar med beroendepatienter berättar om insatser de gör på fritiden, känslan av otillräcklighet är knäckande.

Och tänk om Sverige liksom Finland kunde riva bostadsmarknadens onödigt höga trösklar. Någon önskar en utbyggd vård som kunde hantera samsjukligheten på ett verklighetsanpassat sätt. Att vården fungerade mer uppsökande, att det gick att vårda hemma, eller lägga in sig själv. Att alla de som egentligen skulle behöva sluten psykiatri inte istället trillade omkring på boenden hos mer eller mindre ideella organisationer. Och så länge de ändå är där så hade de verkligen, åtminstone, behövt en sjuksköterska.

En statlig offentlig utredning, Narkotikautredningen, ska utreda och presentera förslag för en ny svensk narkotikapolitik. Den tillsattes i mars i år, men blev försenad redan i starten då det dröjde månader innan rekryteringen var klar. 

Vad som är färdigt är en delredovisning som kom i oktober och konstaterar att naloxon kan rädda liv. Ett program för att enklare distribuera naloxon kommer dock först i utredningens slutbetänkande, vilket förväntas vara klart först i september 2023. 

Utredarna har inte fått i uppdrag att utreda frågan om avkriminalisering av eget bruk. 

Fotnot: Namn är fingerade och personliga detaljer har undantagits för att upprätthålla de intervjuades anonymitet.