Nu räckte hon över kameran och förklarade att hon inte ville ha den.

– Hon sa att hon inte kommer att behöva den mer, för enligt islam är det förbjudet att avbilda sig själv, säger Patricio Galvez.

Om han i efterhand ska försöka peka ut en tidpunkt då han första gången upplevde att dottern var på väg mot någonting som kunde sluta illa, så är det den där dagen.

– Jag kände att det började gå för långt. Då började jag bli orolig, säger han.

Historien om hur göteborgstjejen Amandas liv slutade är omskriven. Hon dog i januari 2019 efter att ha träffats av granatsplitter i magen och ryggen. Hon befann sig i Syrien, dit hon fem år tidigare rest tillsammans med sin man Michael Skråmo, för att ansluta sig till terrorgruppen IS kalifat.

Efter sig lämnade paret sju barn, mellan ett och åtta år, och många känner till Patricios Galvez kamp för att få hem sina barnbarn från al-Hol-lägret i Syrien, där de hamnade efter föräldrarnas död.

Började med en koranvers

I den nyutkomna boken ”Amanda – min dotter resa till IS”, som Patricio Galvez skrivit tillsammans med journalisten och Dagens ETC-medarbetaren Joakim Medin, berättar han om det som hände innan. Om Amandas väg in i terrornätverket. Patricio beskriver sin dotter som filosofiskt lagd.

– Hon grubblade mycket, på var vi kommer ifrån och så vidare. Hon var väldig intresserad av det och kunde ha långa samtal med likasinnade från att hon var tio år gammal. Om hon valt den vägen hade hon säkert kunnat bli forskare inom existens eller så, säger han.

Amandas intresse för islam började harmlöst. På högstadiet hade hon en klasskompis som var muslim och de pratade om religion med varandra. En dag slog vännerna vad om vem som kunde lära sig en vers på arabiska utantill. Amanda hittade en vers som hon började lära sig och repetera.

– Versen hon valde hyllar Allah som allsmäktig och den som skapat allting. Där tror jag att hon hittade ett frö som hon tyckte var intressant, säger han.

Amanda delade det nyväckta intresset för islam med sin mamma. Mamman skulle senare komma att resa med familjen till Syrien och hon får en betydande roll i kalifatet och är en av de mest kända svenska IS-resenärerna.

Kaféjobb hade kunnat göra skillnad

Vi träffas på ett kafé i Majorna i Göteborg, i närheten av lägenheten som Patricio bodde i när Amanda var tonåring. Platsen är speciell för honom på flera sätt. Utanför ligger en lekplats som han brukar ta sina barnbarn till när han träffar dem. Barnbarnen lever nu i familjehem efter att de räddats från al-Hol-lägret.

I boken berättar Patricio också att han vid ett tillfälle uppmuntrade Amanda att söka jobb på just det här kaféet när han såg att de sökte personal. Hon gick på gymnasiet och behövde ett extrajobb. Men hon fick inte jobbet. Det är en av många små tillfälligheter som ledde henne åt fel håll, tror Patricio.

– Bara en sån enkel sak. Jag tror att om hon hade fått jobbet så hade det kunnat sluta annorlunda. Det var precis under de här åren som hon höll på med sin dualitet och funderade på om hon verkligen skulle bli muslim. Om det hade funnits ett starkare band till andra sidan, då hade hon kanske övervägt den, säger han, och fortsätter:

– Från och med den dag hon konverterade och tog på sig niqab så började hennes liv förändras snabbt. Hon förlorade många vänner och hoppade av gymnasiet. Hon hamnade i en depression men jag förstod aldrig hur illa det var.

Amanda och hennes mamma konverterade till islam strax före årsskiftet 2008-2009. Amanda var då 18 år gammal. I dag kan Patricio se att de redan från den stunden levde enligt en väldigt radikal tolkning av islam. De bar niqab, en heltäckande ansiktsslöja, och eftersträvade att leva som på profeten Muhammeds tid. Men Patricio trodde först att det var en fas som skulle gå över.

– Jag var blind inför olika nyanser i religionen, så jag kunde inte se var hon började hamna, säger han.

Ett år senare gifte Amanda sig med Michael Skråmo, som hon träffat efter att de båda kommenterat inlägg i sociala medier och på varandras bloggar. Han var då ett känt namn inom Göteborgs radikala islamistmiljö.

Varje gång jag besökte henne kände jag mig deprimerad. Hon hade blivit en muslimsk hemmafru som skulle leva enligt de här principerna.

Patricio beskriver giftermålet med Michael Skråmo som en trampolin in i den radikala miljön.

– Det var inte Michael som fick henne att gå dit. Hon och hennes mamma hade redan hamnat där. Men när de kom i Michaels händer blev det en fullständig bekräftelse på att de hade rätt, säger han.

”Började hata tillbaka”

Amanda kände sig utstött från samhället som muslim. Senare, när hon bildade familj, upplevde hon även att de blev särbehandlade för att de var muslimer. Vid ett tillfälle gjorde sjukhuset en orosanmälan i samband med att de sökt vård för ett av barnen. Anmälan ledde inte till någon åtgärd, men spädde på känslan av att vara utsatt. Patricio säger att det inte är någon tvekan om att det finns ett hat mot muslimer, men i Amandas huvud blev det större.

– Hon byggde upp en konspiratorisk och generaliserad bild. Det är inte så att alla svenskar hatar muslimer, eller att hela Europa gör det. Men de radikaliserande grupperna vill få det att framstå så. Tyvärr fick Amanda, under de åren innan de åkte till Syrien, bekräftelse på bekräftelse på att de var hatade här. Samtidigt började de hata tillbaka.

År 2011 föddes Amandas och Michaels första barn, sonen Ibrahim. De kommande tre åren fick familjen ytterligare tre barn och Patricio såg sin dotters liv krympa ihop. Han förstod inte hennes livsval, men kunde inte göra något annat än att acceptera det liv hon valt.

– Varje gång jag besökte henne kände jag mig deprimerad. Hon hade blivit en muslimsk hemmafru som skulle leva enligt de här principerna, och som inte längre kunde vara en del av samhället på grund av den religion hon konverterat till. Deras hem var enkelt inrett och var inte personligt. Det kändes som att de inte hade planerat att stanna i Sverige, säger han.

Och mycket riktigt. 2014 åkte familjen för att ansluta sig till IS. Till sin pappa sa Amanda att de skulle på semester till Turkiet. I dag vet han att det är en vanlig lögn som IS-anhängare säger till sina anhöriga.

Vi tror inget annat än att de fortfarande finns här. Någonstans i Sverige finns människorna kvar som jobbade för själva rekryteringen, att få iväg folk.

Paret levde i drygt fem år med sina barn som en del av IS-kalifatet i Raqqa och på bilder i sociala medier poserar både Amanda och Michael med vapen. Under tiden i Syrien får Amanda ytterligare tre barn.

”Skulle ha försökt ta barnen”

Patricio tror att både Amanda och hennes mamma radikaliserades på nätet. De tittade på föreläsningar på Youtube som ledde vidare till andra sajter. Men vilka människor det var som till slut fick Amanda att resa till Syrien, det vet Patricio inte än idag.

– I arbetet med boken har vi inte lyckats fastställa vilka människor det var som verkligen rekryterade min dotter, hennes man och alla de andra 300 personerna som anslöt sig till IS. Men vi tror inget annat än att de fortfarande finns här. Någonstans i Sverige finns människorna kvar som jobbade för själva rekryteringen, att få iväg folk. Det finns ett stort kontaktnät som driver det, säger han.

Finns det någonting som samhället kunde ha gjort för att förhindra Amandas radikalisering?

– I dag har vi erfarenheten. Nu har vi förstått att 300 personer från Sverige anslöt sig till IS. Många tror att Säpo redan visste när Amanda var på Landvetter vart hon var på väg. Hon var inte den första som åkte. Vi måste jobba förebyggande och hålla debatten levande och upplysa bättre om att det finns en radikaliseringsvåg i samhället. Det rör sig människor omkring oss som vill hämta nya medlemmar till sina rörelser, säger han.

Oavsett att vi inte kan tvinga dem att tycka si eller så, så tycker jag att vi som föräldrar har ett större ansvar än så.

Han syftar på alla rörelser som har inslag av våldsbejakande extremism. Och det krävs ett samarbete mellan myndigheter, forskare och föräldrar, menar han.

– Det är viktigt att vi som föräldrar får bättre information. Jag själv förstod inte vad Amanda gick igenom. Vi måste också prata med våra ungdomar och få dem att vara medvetna om att rekryteringen sker.

Finns det något du personligen hade kunnat göra annorlunda?

– Om jag hade fått veta att Amanda var på väg dit så hade jag försökt ta barnen. Amanda var vuxen och jag vet att jag inte hade kunnat stoppa henne.

Men han diskuterade mycket med sin dotter. Han berättar om promenaderna som de två brukade ta vid Svarte mosse på Hisingen i Göteborg där Amanda och Michael bodde under en period. Hon försökte få sin pappa att konvertera, och han i sin tur försökte få henne att förstå att det finns flera sanningar.

– Jag sa till henne att det är vackert att det finns olika viljor och uppfattningar, säger han.

Var det också därför du lät henne gå sin egen väg?

– Självklart. Jag ville att hon skulle få välja. Vi äger inte våra barn. Men samtidigt, jag har förlorat min dotter och när jag analyserar vad jag kunde ha gjort bättre så tänker jag; att oavsett att vi inte kan tvinga dem att tycka si eller så, så tycker jag att vi som föräldrar har ett större ansvar än så. Och det är att bättre utforska vad våra barn håller på med, säger han.

”En mamma som älskar honom”

I början av 2019 kommer beskedet att Amanda är död. För Patricio är sorgen obeskrivlig och under dagarna som går funderar han mycket på om han hade kunnat göra något annorlunda. Men efter några dagar bestämmer han sig för att en sak nu är viktigare än alla andra: Att få hem barnen. Det blir en kamp mot byråkrati, samtidigt som sju barn i dåligt fysiskt och psykiskt skick väntar i al-Hol-lägret.

Barnen, då mellan ett och åtta år, landade på svensk mark i maj 2019 och medieuppmärksamheten var stor. De var de första barnen att tas hem från lägret efter krigets slut.

Barnen är i dag placerade i olika familjer och Patricio träffar dem med jämna mellanrum.

Det hade varit ett hjältedåd och jag är ingen superhjälte.

Det yngsta barnbarnet, som i dag är fyra år, har han ett särskild band till. Pojken var illa däran av svält när Patricio hämtade honom från lägret. Han vägde bara som en nyfödd, omkring tre kilo, trots att han var ett år och tre månader gammal. I dag har han återhämtat sig.

– Han är en jättefin pojke och jag är jätteglad att han har en mamma i dag som älskar honom som en son och verkligen är fantastisk, säger Patricio.

Det finns nästan inga bilder kvar på Amanda. Men Patricio har kvar många av konversationerna mellan dem. Amanda brukade skicka uppdateringar om hur hon och barnen hade det under tiden i Syrien.

Det sista meddelandet som Patricio skickade till Amanda var efter hennes död. Han bad om ursäkt för att han varit en dålig pappa. Just där och då kändes det så. I dag tänker han lite annorlunda.

– Jag vet att jag inte hade någon fysisk makt, någon politisk makt, att kunna hindra det som hände. Jag hade aldrig kunnat resa till Syrien och ta mig in i IS territorium och ta med henne och barnen ut. Det hade varit ett hjältedåd och jag är ingen superhjälte. Jag är bara kött och blod. Nu vet jag att jag inte hade kunnat det.