Men de personliga berättelserna om vad det gör med människorna som verkar i denna värld är svårare att hitta. Det är som att känslorna är så pass oattraktiva att få vågar identifiera sig med dem. Och detta trots att vi lever i en tid där skrivandet i högre grad än någonsin tidigare handlar om att just häva ur sitt eget mörker.

Ett undantag är Jack Hildéns senaste roman ”Bränning”. Där följer vi Frank, en AIK-supporter vars liv på flera plan är på väg utför. Han har blivit dumpad av flickvännen. Frilansuppdragen blir allt mer sällsynta och mejlen till bokförlaget lämnas obesvarade i högre utsträckning än tidigare. Den nedåtgående karriären gör att han svartnar, fylls av en mörk energi som sätter sig i blicken. Och även om Jack Hildén, när vi ses i hans extremt hemtrevliga funkistrea som väcker vissa mörka energier i mig, tvekar lite när jag beskriver bitterhet som huvudtemat i ”Bränning” har han onekligen skildrat något som måste beskrivas som hyfsat unikt inom svensk samtidslitteratur.

– Jag skrev en text för längesen som min tjej då tyckte var alldeles för gnällig för att göra något med. Det är en redigerad version av den som nu finns i boken och det är baserat på en sommar när jag kände att jag inte hade någonting. Jag hade vikarierat på Aftonbladet under många år och jag hade alltid föreställt mig att det skulle leda någonstans.

Han hade en illusion om att livet gick framåt och att varje steg ledde mot något som förr eller senare skulle bli en karriär. Men sen var det inte så. Han blev utlasad från Aftonbladet, fick inga andra jobb och blev väldigt bitter.

– Det blev tydligt att det är så lätt att förlora allting i den här branschen. De fördelar man tycker sig ha är ofta ganska symboliska. Man blir kanske inbjuden på fester och börjar tänka ”shit, jag är verkligen en del av den här världen nu”. Men rent materiellt betyder det ju ingenting.

Karriären måste skyddas mest av allt

Alla som verkar i kulturvärlden verkar veta att branschen är präglad av jättehård konkurrens, osäkra avtal och att de flesta böcker som ges ut glöms bort efter bara några veckor. Trots det är det sällan man hör om konsekvenserna av detta arbetsklimat på ett personligt plan.

Det du berättar om nu, att du blev utlasad och inte fick några andra jobb, det hör man typ aldrig i offentligheten. Och detta trots att bekännelselitteraturen och traumaberättelsen är superpopulär och folk berättar om allt möjligt hemskt de varit med om hela tiden. Varför är det så tror du?

– Den mest uppenbara förklaringen är väl att bekännelsevurmen inte har nått karriären för att det är den vi måste skydda mest av allt. Man kan inte kosta på sig att visa sig svag när det gäller jobb just för att branschen är så pass hård och konkurrensstyrd. Eller vad tror du? Tycker inte du det är skämmigt att berätta om sådana grejer?

Jo. Eller jag tror att jag fortfarande är så pass ung och oetablerad att jag känner att jag inte har så mycket att förlora. Vilket är ett ganska skönt stadium på ett sätt.

– Jag förstår. Jag kan bisarrt nog också fortfarande betraktas som ung i den här världen. Det måste vara värre för de äldre, när man inser att man sakta är på väg att bli irrelevant på ett oåterkalleligt sätt. Det har man ju sett när man sitter på redaktioner, att folk fasas ut och försvinner. Det förstår jag verkligen att ingen vill prata om, inte ens redaktionerna själva vill kännas vid det. Att någon som skrivit i tidningen i 40 år inte får skriva mer för att den blivit för dålig eller ointressant.

Både jag och Jack ryser till av den makabra scen han målar upp. Kanske är det just bilden av den åldrande och avvisade skribenten som ger upphov till att kulturvärlden ibland känns så präglad av hårda armbågar och missunnsamheten.

Du debuterade som 24-åring och har gett ut fem böcker på mindre än tio år, flera av dem på ett av Sveriges finaste förlag. Du måste väl ändå hålla med om att det går ganska bra för dig?

– Det där är verkligen en fråga om dagsform. På många sätt går det inte bra. Jag har aldrig haft ett fast jobb, det har jag ändå velat ha. Jag har fått många dåliga recensioner och mina böcker har generellt svårt att nå ut till en större mängd läsare. Det är en sådan grej som kan göra mig bitter. Samtidigt är jag glad över att jag kan fortsätta skriva mina böcker även om de inte är några storsäljare.

– Men med det sagt tror jag att jag kan ha svårt att se det som går bra. Min pappa är också författare och jag minns att om man försökte prata med honom om en bra recension han hade fått var han alltid så ”den där sopan vet inte vad han pratar om”. Så den där misstänksamheten jag har, även när saker går bra, den kommer säkert delvis från honom.

Misstänksamhet, även när saker går bra. Jack och hans pappa Bengt Ohlsson är knappast de enda som lider av den. I den första moseboken finns en scen där Farao beskriver en dröm där ett antal sjuka och avmagrade kor äter upp ett par andra, fetare och mer hälsosamma kor. De äter och äter men fortsätter vara lika sjuka och spinkiga. Den amerikanska författaren Bonita Friedman har i en essä i New York Times liknat de avmagrade korna vid den bekräftelsetörstande författaren. Hon skriver: ”Du längtar efter något - ett tecken, ett entydigt tecken, på att du är en bra författare, att det du skriver är värt besväret. Tecken kommer, ibland många, ibland få. Men hur kan de vara tillräckliga? Som faraos kor äter vi och svälter”.

Fysisk lista på fienderna

Är du på en missunnsam plats idag?

– Nej. Sen är det väl en annan sak att man tycker att många är skitdåliga och får mycket mer uppmärksamhet än de förtjänar, men det är väl något annat, vad man nu ska kalla det.

Jag tror att det är det som kallas missunnsamhet.

– Men då är jag väl fortfarande missunnsam. Jag minns när jag läste Elin Cullheds roman som fick Augustpriset. Den tyckte jag var så otroligt dålig. Och jag förstår såklart att jag är partisk i svensk samtidslitteratur eftersom jag ingår i den. Men jag är också litteraturkritiker och borde ha någon sorts värdemätare på vad som är bra och dåligt och när den fick så himla bra kritik och Augustpriset började jag undra vad det är för fel på folk.

– Men jag tänker ändå att det är skillnad på att vara missunnsam och att bara tycka illa om folk. Jag har en fysisk lista på dem som jag betraktar som mina fiender i kulturvärlden.

Vilka är med på den?

– Mellan 15 och 20 personer. Jens Liljestrand är på första plats. Alla på listan är sådana som har sårat mig och då menar jag inte genom en välformulerad men hård recension, utan på ett sätt som jag upplevt som obefogat elakt.

I holländskan har man två ord för avundsjuka. ”Benijden” (godartad avund) och ”afgunst” (ondsinnad avund). Är detta en rimlig uppdelning? Finns det godartad avundsjuka?

– Ja men vad fan, herregud, hela kulturbranschen är uppbyggd på avundsjuka. Och det är väl på sätt och vis jättebra att vi tävlar lite med varandra, som en motivation. Så har det varit för mig jättemycket.

Men kan inte det snarare göra att man positionerar sig?

– Det är väl inte så fel att positionera sig?

Nej men att allt skapas i förhållande till konkurrensen istället för i förhållande till ens ambition? Plus att det känns som att många som inte orkar med den konkurrensen faller bort även om de är duktiga. Det blir så darwinistiskt.

– Jo. Men det är darwinistiskt vare sig man vill eller inte. Jag identifierade tidigt att det var många som var bättre än jag på att skriva men jag förstod snabbt att jag kunde skriva mer och hålla på längre.

Så det handlar inte så mycket om att utveckla talang, mer om att bara hänga kvar längst?

– Ja. Det handlar ganska lite om vem som är bäst på hantverket. Mycket mer om att hänga kvar.

Missunnsamma individer har alltid funnits

Med bilden av Jack Hildén som den sista kvarhängande mannen ringer jag upp Lasse Winkler, tidigare chefredaktör för Svensk Bokhandel och en av två medverkande i ”Förlagspodden”. Han har en mer optimistisk bild av den svenska kulturvärlden.

Är din bild att det finns en utpräglad bitterhet och missunnsamhet bland författare?

– I allmänhet inte. Det finns sådana personligheter men det handlar om enskilda individer och sådana har det alltid funnits. Däremot har vi fått tillgång till en teknik som sätter författare i helt nya situationer som kan vara svåra att anpassa sig i. Försäljningssiffrorna är tillgängliga på ett sätt idag som de inte var tidigare och bokhandlarna har digitala topplistor på författarna som säljer mest. Man kan säga att allt har blivit mer synligt, vilket kan vara förvirrande.

Att allt går att mäta på det här sättet, du tror inte det gör att författare blir mer bittra?

– Nej, jag tror att om man är missunnsamt lagd är man det oavsett hur branschen ser ut och hur mycket som går att mäta. Det sägs att Leif GW Persson ringde till sin förläggare varje dag och frågade hur hans böcker sålde. Om man tycker sådant är viktigt gick det att kolla upp även tidigare.

Varför är författare inte mer öppna med sina misslyckanden?

– För att det är smärtsamt. Att ha lagt sin själ i ett verk som man sen upplever att ingen läser, det är som att få hjärtat utslitet ur kroppen.

Bittra kvinnor är fulare än bittra män

Precis som jag misstänkte innan jag började med den här texten är personerna som vill ta rollen som språkrör för Kulturvärldens Fula Känslor högst begränsade. Framför allt är det svårt att få kvinnor att prata. Jag kontaktar Linda Skugge via mejl och sms, jag slidear till och med in i hennes DM på Instagram, men får inget svar. Jag gör en intervju med en kvinnlig författare som sedan drar sig ur, ämnet är för ”kladdigt” och ångesttriggande. Kanske är det så att ingen klär i bitterhet, men att det är extra fult på kvinnor?

En person som ändå måste definieras som expert på ämnet är Maria Sveland, författare till romanerna Bitterfittan 1 och 2. I hennes böcker är jaget i och för sig inte bitter för att hennes kollegor är mer framgångsrika utan för att männen runt henne glider runt utan att ta särskilt mycket ansvar medan hon själv är 30 år, redan bitter och dessutom ett känslomässigt vrak. Men oavsett om missunnsamheten beror på att Elin Cullhed får Augustpriset eller på att ens pojkvän har fått sova medan man själv varit uppe och ammat hela natten, är känslan den samma. Och även om den inte är charmig på någon, kanske det är så att den är extra oattraktiv på kvinnor. Jag sms:ar Maria Sveland och frågar om bitterhet är ”fulare” på kvinnor.

– Nja, alltså renodlad bitterhet anses väl inte vara attraktivt på vare sig män eller kvinnor. Men eftersom patriarkatet pådyvlat oss att kvinnor ska vara behagfulla, snälla och söta så anses en bitter eller förbannad kvinna bryta mot den förväntade normen mer än när en man är bitter och arg. Och framförallt är det viktigt att komma ihåg att anledningarna för kvinnor att bli bittra i den här skitvärlden är oändligt mycket fler än för män. Ju äldre jag blir desto mer uppfriskande tycker jag det är med kvinnor som vågar bejaka sin vrede och sin bitterhet.

Fula känslor som stilgrepp

Johannes Klenell, kulturredaktör på Arbetet och skribent i SvD, har de senaste veckorna skrivit nyhetsbrev som jag uppfattat som bittra. I dessa har han bland annat uttalat sig om att ”dagens kulturelit” är dåliga på att festa, han skriver: ”Sådan är tiden då begreppet sellout slutat existera. När allt blivit ett enda almedalsmingel eller en middag hos paret Schulman i det ’spännande gränslandet’ mellan PR, politik, entreprenörsskap och kulturliv”. I ett annat av breven skriver han om att Expressens kulturfest är en besvikelse när man blir vuxen: ”Allt man tyckte var häftigt och osade heta perversa samlag över könsgränserna i tonåren blev bara fattigt, tunnhårigt, medelåldersförmöget och lite skevt (…).

Johannes Klenell håller inte med om att nyhetsbreven är bittra. Den lite tjuriga tonen är enligt honom en lek och ett sorts stilgrepp. Han säger att bitterheten är lite som att vara rolig, den kan vara en kreativ kraft om man lyckas använda den på rätt sätt. Men han är också medveten om riskerna för den som styrs för mycket av sin bitterhet.

– Jag ser det som att bitterheten kan ta en till två olika platser. Man kan antingen bli den som jag riskerar att bli: någon som börjar isolera sig och tycka att allt är dåligt. Eller så börjar man med ett sorts exploaterande vampyri. Man plockar upp det yngre i sitt eget etablerade välde och bränner ut det. Man vill ha energin av det unga och lovande men är totalt ointresserad av att se det bli gammalt och etablerat.

Ungdomssugande vampyrer

Det Johannes Klenell kallar vampyri har jag själv sett på nära håll. När en äldre, mer etablerad kulturpersonlighet dyker upp på en bar och slår sig ned vid ett bord med yngre talanger kan man nästan se hur det unga blodet sugs in i den åldrade själen. Det är självklart en skev vänskap, byggd på förljugna grunder. Samtidigt får båda parterna ut något av relationen. Den ena i form av öppnade dörrar till en värld som annars inte är tillgänglig och den andra i form av ett nyförvärvat ungdomskapital som enligt Klenell blivit allt viktigare i vår samtid.

– Det pågår en eskalerande ungdomskult. Folk upplever att de är förbrukade efter 40 och det är i viss mån också sant. Det vore förmätet av mig att säga att äldre, framför allt äldre kvinnor, inte blir utmanade av att vi upphöjer det unga och lovande så mycket.

Var det lättare att vara en 43-årig frilansande kulturskribent för 20 år sedan?

– Arvodesmässigt absolut. Men det har blivit mer utsatt för de yngre också, det är svårare att försörja sig i kulturvärlden generellt idag.

Tror du att känslor som bitterhet och missunnsamhet förstärks av att branschen har blivit otryggare?

– Det är jättesvårt att svara på. Det fanns en annan elitism förr, du kunde hamna på en enormt mycket högre piedestal än du kan idag. Om du var på SVT eller ZTV tidigare var du känd på riktigt. Alla visste vem du var, men det var också många färre som hade de positionerna.

Så på ett sätt kan man säga att det blivit mer… Demokratiskt? Eller att det finns fler sätt att synas på idag i alla fall?

– Ja. Men färre sätt att tjäna pengar.

– Jag tycker mig också se att bitterhetssmällen kommer tidigare för den yngre generationen än den gjorde för oss just på grund av den här besattheten kring att vara ung och lovande. Jag kan uppleva en tendens av att det aldrig räcker för dagens unga.

Hur skulle det kunna uttrycka sig?

– Jag kan tycka det är lite sorgligt när man ser hyfsat unga författare som får ganska bra recensioner men ändå känner sig misslyckade. Jag kan bli rätt ledsen av det faktiskt, att kraven på framgång har blivit så mycket högre.

I dina kulturella sammanhang där folk är äldre, är det snällare och mindre tävlingsinriktad stämning där?

– Nej, de här känslorna finns överallt. Det är ju en skitvärld på det sättet. Allt är väldigt elitistiskt vilket gör att det alltid finns ett hierarkiskt beteende. Det ligger lite i platsens natur, även om man som jag kan låtsas som att man valt bort det.

Vad låtsas du att du har valt bort?

– Jag spelar mycket på rollen som surgubbe som valt att stå vid sidan av. Men det är klart att det inte är sant. Givetvis är jag medveten om hierarkierna och givetvis är jag lika osäker som alla andra inför det. Det händer att jag, vid 44 års ålder, funderar på om jag kommer klara att vara kvar i den här branschen fram till pensionen.

Men du är ju ändå fast anställd som kulturredaktör. Kan inte det komma med en viss trygghet?

– Jo verkligen. Jag har alltid haft anställningar och det har absolut varit mitt största privilegium. Och det är det som jag nästan alltid kan vila i. När de här känslorna kommer måste jag med jämna mellanrum skärpa mig och tänka: jag får göra nästan vad jag vill och får en lön varje månad. Det hjälper för att tona ner känslan.

Känner du att du har konkurrenter?

– Absolut. Alla kultursidor har det, jag skojade med Martin när han fick sitt nya jobb (Martin Aagård, som nyligen tillträdde som kulturredaktör på Dagens ETC). Jag sa: ”Nu blir det jobbigt för mig”. Men det är ett skämt som också är på allvar. Martin är en jättegod vän till mig men det är klart att jag också sitter och tänker ”Helvete. Nu blir jag omsprungen”. Det beror nog på att den här världen är ängslig och bygger på att man är en framgångssaga. Jag tror det är en förklaring till att man instinktivt inte vänder sig till sin månadslön eller till sin fasta anställning, utan mer till hur man har presterat.

En darwinistisk skitvärld

En darwinistisk skitvärld med låga löner och otrygga anställningar som kvinnor inte ens vågar uttala sig om. Det är ingen vacker bild av kulturlivet som målats upp efter att jag pratat med mina kollegor. Ändå är vi många som harvar på, eller hänger kvar, som Jack Hildén hade uttryckt det. Jag vägrar tro att det endast beror på självutplånande masochism. Det måste också, åtminstone delvis, vara ett tecken på att vi verkligen älskar våra jobb.