– Om du har en storebror som är kriminell, blir det bättre av att en lillasyster som sköter sig och går i skolan blir hemlös? Vi är oroliga för att det leder till en rättsosäkerhet, kommenterade Marie Linder på Hyresgästföreningen, i en intervju med TT.

Även Vänsterpartiet och Miljöpartiet har anklagat förslaget för att det riskerar att leda till kollektiv bestraffning – och därmed bryta mot internationell rätt.

“Att bli straffad för vad någon annan gör är kollektiv bestraffning och hör inte hemma i ett rättssamhälle”, skrev Vänsterpartiets Momodou Malcolm Jallow, Maj Karlsson och Gudrun Nordborg i ett debattinlägg i Svenska Dagbladet tidigare i veckan.

Regeringspartiernas och Sverigedemokraternas förslag innebär i korthet bland annat att ett helt hushåll ska kunna vräkas, om ett barn eller en inneboende begår brott i eller i närheten av bostaden. Förslaget har förts in som ett tilläggsdirektiv i en redan pågående utredning, och ska redovisas senast den 1 september i år.

”Ökade motsättningar”

Även Janne Flyghed, professor i kriminologi vid Stockholms universitet, är kritisk. Till syvende och sist kommer förslaget – om det blir till lag – drabba oskyldiga, säger han.

– Det är den kollektiva bestraffningens grundprincip, att straffa alla för att komma åt en skyldig. Det kommer leda till ökade motsättningar och strider mot både sunt förnuft och rättsprinciper, säger han.

– Det här förslaget är när allt kommer omkring i princip samma typ av kollektivbestraffning som gängen själva sysslar med nu när de har börjat skjuta anhöriga. Å ena sidan gnäller regeringen på gängen, och så lägger man fram ett sånt här förslag med andra handen, lägger han till.

Kollektiv bestraffning är olaglig enligt både internationell- och nationell rätt. Trots det finns det såväl historiska som nutida exempel på när rättsprincipen har tillämpats i praktiken. Inte sällan av auktoritära regimer.

Massakern i Marikana

Ett relativt nutida exempel är från 2012. Då sköts 34 strejkande gruvarbetare ihjäl i den sydafrikanska staden Marikana. Trots att det var oomtvistat att det var poliser som skjutit arbetarna, var det istället 270 av gruvarbetarnas kollegor som kom att åtalas för morden. Skälet var en gammal apartheidlag.

Åklagaren hänvisade till lagen “common purpose”, som under apartheidtiden användes för att straffa och fängsla demonstranter – även om individen själv inte gjort sig skyldig till brott.

– Det var visserligen poliser som sköt men de attackerades och det är därför vi väcker åtal, sa talespersonen för landets riksåklagare när åtalet tillkännagavs.

Reaktionerna blev starka och myndigheterna var senare tvungna att backa. Bland annat efter att det framkommit att lagen inte gick att tillämpa efter en lagändring 2003, som begränsade möjligheten till kollektiv bestraffning.

Brittiskt kolonialstyre

Under 1950-talet användes den kollektiva bestraffningen av de brittiska kolonialmakterna som ett sätt att kväva motstånds- och frihetsrörelser.

När den kenyanska frihetsrörelsen Mau Mau inledde sitt uppror mot kolonialstyret svarade britterna både hårt och brutalt. Genom att vända på principen om att någon är oskyldig tills motsatsen har bevisats, införde det brittiska kolonialstyret istället det omvända. I särskilda områden i landet bedömdes alla invånare vara skyldiga tills motsatsen hade bevisats. Bland åtgärderna fanns bland annat beslagtagande av egendom och böter.

Liknande metoder användes under självständighetsrörelsen i Cypern. Där tillämpade det brittiska styret en taktik som gick ut på att vräka hela hushåll i områden där brittiska soldater eller poliser mördats.

Himmler lanserade Sippenhaft

Ytterligare ett extremt exempel på kollektiv bestraffning är den nazityska praktiken Sippenhaft – idén om att en familj eller klan delar ansvar för en familjemedlems brott.

– Termen utgår från tanken om att en hel familj bär skuld för ett begånget brott, inte bara individen som faktiskt har begått brottet. Praktiken har förmodernt ursprung och var vanlig i Centraleuropa under medeltiden, säger den australiensiska historikern Robert Loeffel, som har forskat på just Sippenhaft.

Idén återupplivades under 30-talet av nazisterna i syfte att tysta meningsmotståndare, säger Robert Loeffel. Praktiken var utbredd.

Med hänvisning till Sippenhaft straffades familjemedlemmar för brott de själva inte hade begått. Både socialt, genom utfrysning och avsked från arbetsplatser, men också genom konfiskering av egendom och arresteringar. I vissa fall dömdes meningsmotstånadares och desertörers familjemedlemmar till döden.

– Trots det förblev Sippenhaft oftast ett ibland vagt hot. En konsekvens av Sippenhaft var att den orsakade en enorm huvudvärk för nazisterna. Den förstärkte visserligen Himmlers makt, men det var samtidigt inte ovanligt att familjemedlemmar till konspiratörer eller desertörer själva stod nära nazisterna. Vilket gjorde det svårt för nazisterna att upprätthålla praktiken, säger Robert Loeffel.

– Översatt i ditt svenska exempel skulle just det kunna ta sig i uttryck genom att en, säg, styvförälder frågar sig varför han eller hon ska straffas genom vräkning när det inte finns någon egentlig familjekoppling till den dömda individen, säger han.

Familjemedlemmar torteras

Sippenhaft som praktik slutade tillämpas i tyskland efter nazismens fall. Men enligt en FN-rapport som presenterades hösten 2021, har praktiken återigen dykt upp – i Venezuela.

Enligt en kommission som tillsattes av FN:s råd för mänskliga rättigheter, tillämpas Sippenhaft idag av det sydamerikanska landets underrättelsetjänst. Kommissionen dokumenterade människorättsövergrepp som fängslande, arresteringar och tortyr av familjemedlemmar till misstänkta brottslingar. Enbart baserat på släktskap.