Rapport från en dopamin-junkie på selfiemuseet

Min kille kallar mig det perfekta kapitalistiska subjektet och jag har svårt att argumentera emot.

Det känns självklart för mig att Youseum ligger i Mall of Scandinavia. Jag älskar Mall of Scandinavia. Faktum är att jag älskar alla köpcentrum, precis som badhus och biografer är de ambassader av trygghet för den som räds det främmande. Ett köpcentrum har alltid samma själ, var man än befinner sig i världen känns de på samma sätt. Dess­utom blir jag lugn av shopping, reklam och fadd, ljusgul arkitektur. Det ytliga är en sorts motsats till ångest. Min kille kallar mig det perfekta kapitalistiska subjektet och jag har svårt att argumentera emot.

Representerar ditt humör

Jag börjar i rummet ”You emoji”, där jag uppmanas välja en emoji (de ligger som bollar på golvet) som representerar mitt humör och ta en bild med denna. Kroniskt ambivalent som jag är blir det en glad och en ledsen.

Sen vidare mot rummen ”Shapes of you”, ”You are the moon”, ”Lights of you” och ”You are live” innan jag kommer till rummet ”Riviera Beach”, där Youseum för första gången känns iallafall lite som ett klassiskt museum. På väggen sitter informationspaneler om olika sociala medier, jag läser om när Instagram startade och hur många användare MySpace hade vid sin peak. Dessutom får jag ta del av så kallade ”fun facts”. Visste ni till exempel att det mest snapchatade motivet är det av en dricka? Eller att appen TikTok flera gånger kritiserats för data- och integritetsproblem? Nej förlåt, det senare stod inte som en ”fun fact” utan i en liten, liten notis.

Innan jag lämnar ”Riviera Beach” smyger en anställd fram som från bakom kulisserna, han säger: ”Om du vill ha hjälp med att ta en bild eller något är det bara att säga till”. Hans blick är misstänksam, nästan mätt, det sägs i farten, som när man av artighet frågar en bekant hur den mår utan att egentligen intressera sig för svaret. Jag tackar nej och går vidare med mitt liv.

Jag har svårt att göra nya rörelser på offentliga platser, jag gör dem helst ensam först så jag vet precis hur de ser ut. Ja, ni hör ju.

Psykotisk självmedvetenhet

Jag är en sådan tjej som alltid tagit bilder av mig själv. Långt innan sociala medier blev vad de är idag rörde jag mig mellan Lunarstorm, Bilddagboken och Blogg.se med en enda drivkraft: att framställa mig själv. I selfiesarna hittade jag en hobby, ett omsättande av min självupptagenhet till något (semi-)kreativt. Jag la timmar på att sminka och sedan fotografera mig själv. Det var tillfredsställande att plötsligt vara i kontroll över hur andra upp­fattade mig. Och beroendeframkallande. Jag är inte den första som liknar att scrolla genom sina bilder, tweets, videos och meddelanden med ett sorts förhöjt speglande.

Såklart finns också baksidor, vilket för mig blivit en nära psykotisk självmedvetenhet. Till exempel speglar jag mig ofta även när jag är ensam hemma, även när jag inte ska någonstans. Ibland har jag svårt att fokusera i samtal eftersom jag plötsligt blir medveten om att den andra personen ser mig. Jag har svårt att göra nya rörelser på offentliga platser, jag gör dem helst ensam först så jag vet precis hur de ser ut. Ja, ni hör ju.

Kanske är detta varför jag, trots att jag uppenbarligen inte är Youseums målgrupp, ändå har ganska roligt här. Om du liknar mig, är en 10-åring med ett TikTok-konto eller kanske både och hade jag definitivt rekommenderat dig att gå hit, annars kanske inte. 

Bäst är egentligen väggskyltarna, som blir obehagligare och obehagligare, de är skrivna med så mycket ”;)” att jag föreställer mig någon sorts allvetande berättare bakom dem. I ett av museets sista rum läser jag: ”All YOU ever wanted was #clout, but now you are in the clouds. (...) Time to zoom out and reflect on your activities on earth. (...) Did you make your time count or did you spend too much time on meaningless things? (...) At least you still got the pictures…”.

Även fast upplevelsen liknar den av att vara på sociala medier finns det en viktig skillnad: föremålen i museet är stumma, det går inte att interagera, jag får ingen dopamin-kick.

Jag är förbluffad. Det är onödigt poetiskt och djupsinnigt och sant. Jag tänker på The Weeknds låt Phantom Regret by Jim: ”And how many grudges did you take to your grave? // When you weren’t liked or followed, how did you behave? // Was it often a dissonant chord you were strumming? // Were you ever in tune with the song life was humming?”.

Ingen dopamin-kick

Jag är helt ensam i museet. Och när jag säger helt ensam menar jag HELT ensam, jag möter ingen annan gäst i något av de femton rum jag går igenom. Jag vet inte om det är ensamheten i kombination med de starka, foto­geniska färgerna och den peppiga popmusik­en, men jag drabbas av en uncanny känsla. Detta är en perfekt representation av vad sociala medier är: starka färger och popmusik, en atmosfär förknippad med umgänge och glädje, men där man egentligen är helt ensam. Det slår mig med en plötslig kraft, hur omgiven av omvärlden man än känner sig på sociala medier är det i grund och botten något man inte kan dela med någon.

Jag blir lite illamående av de starka ljusen och när jag lämnar museet har jag en obehaglig känsla av att jag träder in i något sorts efter­liv. Även fast upplevelsen liknar den av att vara på sociala medier finns det en viktig skillnad: föremålen i museet är stumma, det går inte att interagera, jag får ingen dopamin-kick. Men alienationen finns där, och det är med lätta steg jag försvinner tillbaka in i Mall of Scandinavia. Jag tittar på de andra människorna och känner mig lycklig över att de finns på riktigt, inte bara som symboler på en skärm.