Räntehöjning är inte nog för att undvika bubblor

Nyligen höjde Riksbanken återigen styrräntan. Förhoppningen är att de ökade räntekostnaderna ska dämpa efterfrågan och inflationsförväntningarna och därmed leda till en lägre inflation. Men räntehöjningar kommer sannolikt inte lösa inflations­problemen. Däremot riskerar de att allvarligt skada den ­svenska samhällsekonomin.

De ökade konsumentpriserna beror inte på låga räntor utan primärt på flaskhalsar från pandemin, ökade energi- och matpriser från kriget i Ukraina, att Kina – världens fabrik – fortfarande har omfattande nedstängningar samt på att företag tagit chansen att öka sina priser kraftigt – så kallad greedflation. Eftersom de ökade kostnaderna beror på ”utbudsstörningar” är det tveksamt om ytterligare kostnadsökningar, i form av kraftigt höjda räntekostnader, kommer dämpa inflationen.

Fortsätter med minusränta

Riksbanken verkar, av sin egen prognos att döma, vara medveten om detta. Enligt Riksbanken förväntas inflationen bli högre under 2023 än 2022. I alla fall med det traditionella måttet för inflationen (KPI). Endast med det alternativa mått som Riksbanken på senare år använt sig av (KPIF), vilket inte tar hänsyn till de ökade räntekostnaderna, förväntas inflationen falla nästa år.

Likväl väljer de flesta centralbankerna i världen nu att höja räntan. Men det finns ett intressant undantag: Japans centralbank. Det är den enda större centralbanken som fortsätter med minusränta. Enligt den gängse teorin borde detta få inflationen i Japan att rusa. Men landet har den klart lägsta inflationen bland världens större ekonomier och en arbetslöshet på ynka 2,5 procent.

Med en utbudsdriven inflation behöver vi lösningar på utbudssidan. Hit hör massiva investeringar i icke-fossil energi, tågsatsningar, gratis kollektivtrafik samt en rad andra transportlösningar som sänker kostnader och stärker motståndskraften mot fossila inflationschocker från utlandet. Vi måste också införa kreditregleringar som styr bankernas utlåning bort från fossila och inflationsdrivande investeringar. Den svenska matproduktionen behöver också öka.

Men detta är uppgifter för finanspolitiken, inte för penningpolitiken.

Problemet är att Riksbanken med sina räntehöjningar nu gör det dyrare för företag och offentlig sektor att investera och underminerar därför både inflationsbekämpningen och klimatomställningen.

Men är inte höjd ränta ändå rätt medicin mot inflation på fastigheter och aktier, så kallad tillgångsprisinflation? Flera framträdande ekonomer och ekonomijournalister har pekat på Riksbankens ”expansiva” penningpolitik (noll- och minusränta samt obligationsköp) som en huvudorsak till 10-talets skenande tillgångspriser. Lars Jonung och Fredrik NG Andersson (Dagens Industri, 9/11) efterlyser ett slut på ”det riskfyllda penningpolitiska experimentet” och en återgång till högre räntor, medan Andreas Cervenka (i ”Girig-Sverige”) länge förespråkat en höjd ränta och ett stopp på stödköp av statsobligationer.

Vi delar oron för symptomen, det vill säga tillgångsprisinflationen och den skuldsättning och ojämlikhet som följer. Men vi menar att räntediagnosen är bristfällig, och därmed också den ordinerade behandlingen.

Höjning stoppade inte dotcom

Det är möjligt att låga räntor – allt annat lika – ökar låneviljan hos ekonomins aktörer och driver upp tillgångspriserna. Men det är inte säkert, vilket återigen exemplet Japan illustrerar. Deras centralbank har de senaste decennierna varit bäst i världen på att köpa statsobligationer och trycka ner räntan. Trots det har landet inte haft några skenande tillgångspriser under denna period.

Andreas Cervenka menar att det är ”odiskutabelt” att ”låga räntor leder till att bostäder, aktier och allsköns olika tillgångar stiger i värde”. Men här har vi alltså ett exempel från verkligheten som gör just detta diskutabelt.

Det är inte heller så att högre räntor nödvändigtvis hindrar snabbt stigande tillgångspriser. Börsbubblan som föranledde den stora dotcom-kraschen 2000 blåstes upp under en period med höga styrräntor i USA. Innan finanskrisen briserade i USA 2008 hade den amerikanska centralbanken fortlöpande höjt styrräntan under nästan fyra år. Och den svenska bostadsbubblan som sprack i början av 90-talet föregicks av många års styrränta runt tio procent.

Försökt upplysa ekonomer

En anledning till att centralbankernas ”gigantiska” stödköp av statsobligationer eller ”kvantitativa lättnader”– vilka syftar till att sänka räntan på dessa och andra värdepapper – inte nödvändigtvis har en så stor inverkan på tillgångspriserna beror på att stödköpen är mindre dramatiska än vad många ekonomer påstår. När transaktionen är genomförd har de som sålt obligationer, exempelvis pensionsfonderna, inte fått en ökad köpkraft, eller fler finansiella tillgångar. Pensionsfonderna har bara bytt obligationer mot insättningar på sina bankkonton. Bankerna, vilka sköter transaktionen, har fått mer centralbankspengar (en tillgång) och insättningar (en skuld), men detta påverkar inte deras förmåga att låna ut pengar. Banker skapar alltid nya pengar (”affärsbanks­pengar”) ur tomma intet när de beviljar lån, och den förmågan beror inte av mängden centralbankspengar de har.

I en rapport från 2017 förklarar exempelvis Bundesbank att ”en banks förmåga att bevilja lån och skapa pengar inte är beroende av att banken har ett överskott på centralbankspengar eller insättningar till sitt förfogande”. Även Bank of ­England har försökt upplysa ekonomer och allmänhet om detta faktum.

Det är därför vilseledande att hävda att centralbankernas stödköp av obligationer inneburit att den privata sektorn översköljts av nytryckta pengar och att ”sedelpressarna” gått varma.

Vi menar att det finns en strukturell förklaring till de skenande tillgångspriserna, nämligen den ”finansialisering” som farit fram över Sverige och världen de senaste decennierna. Avregleringar av finans- och kreditmarknaderna, framväxten av skuggbanker, sänkta och avskaffade kapital- och fastighetsskatter samt våra pensionspengars utflaggning till börsen är bara några exempel. Statens walkover i bostadspolitiken är en annan viktig faktor, något som drivit upp priserna och tvingat svenska hushåll att gå till banken för att bo.

Denna finansialisering – som Andreas Cervenka i rättvisans namn har skildrat väl – har härjat oavbrutet under perioder av såväl höga som låga räntor. Detta bör hjälpa oss att förstå varför vi inte ska stirra oss blinda på räntans inverkan på tillgångsprisbubblorna. Bubblorna pumpas ju upp när vi har höga räntor och riksbanker som säljer statsobligationer och de pumpas upp när vi har låga räntor och riksbanker som köper statsobligationer.

Har inte råd att bygga

Vill vi undvika framtida tillgångsbubblor bör vi i stället för ­räntehöjningar verka för att reglera och beskatta finanssektorn. Medan höjda räntor alltid riskerar att skada samhällsekonomin, vet vi av historisk erfarenhet att en hårt reglerad finansindustri inte skapar några bubblor. Det måste självklart bli mer lönsamt att investera i den verkliga ekonomin än i finansiella tillgångar. Dessutom behöver vi bygga bort bostadsbristen och sjösätta en storskalig expansion av ett hyresbestånd med skäliga hyror. Ett sådant projekt kommer att kraftigt minska hushållens skuldsättning. Men i nuläget försvåras allt bostadsbyggande när kommunerna och företagen pressas av Riksbankens höjda räntor.

Sammantaget är det så här vi tacklar några av de verkliga orsakerna till skenande prisökningar på såväl bostäder och börsen som i butiken – idag och i framtiden. Det kräver dock att vi genomskådar den förenklade berättelse som vill göra låga räntor till alla ekonomiska problems urmoder.