Han är både lite för för gullig och alldeles för ung för att det inte ska skära lite i hjärtat när han stoltserar med sina kunskaper om de avancerade militära vapnen på bordet framför honom.

Det är den 9 maj 2021. I Zjukovskij, en stad mestadels befolkad av fattig arbetarklass i Moskva oblast, pågår firandet av Segerdagen, minnet över Sovjetunionens seger över Nazityskland i Andra världskriget. Vasilij står med ett par äldre kamrater vid ett utställningsbord och svarar på förbipasserandes frågor. 

Ansvarsfullt tillrättavisar han en äldre man som petar på en granat – ”du får inte röra” – och berättar för kameran att man får ha lite överseende med de minsta barnen, att de kan bli lite rädda, men att det här med att hålla i ett vapen egentligen är något som ”alla gillar”.

Pojkarnas uppgift är att locka nya medlemmar till Kaskad, den paramilitära organisation som Vasilij tillhör. Själv är han redan helt på det klara med varför han är med.

– Jag vill försvara mitt moderland så att det inte blir fler krig.

Ville undvika förnedring

Kaskad är ett resultat av Sovjetunionens misslyckande i Afghanistan. Precis som alla som försökt erövra det bergiga och karga landet märkte ledarskapet i Kreml att det var som att slåss mot en hydra. Så fort ett huvud hade huggits av dök ett nytt upp och fortsatte motståndet. Illa tränade rekryter, vilket resulterade i enorma förluster räknat i människoliv, gjorde inte saken bättre. 

Frustrerade veteraner såg sig nödgade att utbilda den sovjetiska ungdomen, träna dem inför eventuella kommande väpnade konflikter, så att den afghanska förnedringen inte skulle återupprepas. 

1992 föddes Kaskad. Gratis för barn och ungdomar från sju års ålder. Med en utbildning som sträcker sig över sex år, tillgänglig efter ordinarie skoltid, fem till sex dagar i veckan, och med två årliga läger i vildmarken där barnen får lära sig krigets konst i praktiken.

Arne Hodalič, slovensk journalist och fotograf, fick möjlighet att besöka två Kaskadläger 2007. Några av bilderna han tog ser du över dessa sidor. Till Dagens ETC säger han att det var nästan omöjligt att som utomstående få tillträde till lägren. Men tack vare ”special connections” i Moskva lyckades han till slut få godkänt att följa med på det årets sommar- och vinterläger.

– Putin skulle ha kommit och hälsat på och bilder på honom sattes upp i lägret inför ankomsten. Men jag vet inte, kanske fick han höra att en utländsk journalist var där och ställde in därför. Han erkände inte officiellt att han stöttade Kaskad, säger Arne Hodalič.

Trots att 16 år gått sedan han var där har han tydliga minnen av upplevelsen.

– Ett av de starkaste var efter att de hade gått en marsch på 40 kilometer. Läkare och ambulans fanns där hela tiden. När barnen kom tillbaka var de utmattade, hade sår på fötterna, jag tror inte att de hämtade sig på tre, fyra dagar. De var som zombies. Det var jobbigt att se, säger han.

Militarisering steg för steg

Möjligheten att skicka sina barn på militära läger och skolor är betydligt äldre än tre decennier. Redan 1731 grundades den första ryska kadettskolan i Sankt Petersburg av tsarinna Anna Ivanona. Där drillades pojkar mellan 8 och 15 år till ett liv i det militära.

Traditionen levde vidare efter den kommunistiska revolutionen i form av organisationer som Komsomol, Pionjärerna och Små oktobristerna. Hos dessa låg tyngdpunkten mer på att forma goda kommunister än på att ge barnen militära färdigheter. Men 1943 svängde pendeln.

Andra världskriget rasade för fullt och inga händer var för små för att hålla i ett vapen och bidra till försvaret mot nazisterna. Militärskolor upprättades för barn mellan 10 och 17 år. Till en början antogs de barn vars föräldrar var i militär tjänst eller vars föräldrar inte längre fanns i livet. Senare, på 1950-talet, öppnades skolorna för alla.

1968 togs nästa steg. Grundläggande militär träning blev obligatorisk i alla skolor. Pojkar fick lära sig att sätta ihop AK-47:or, flickor dessutom att ge första hjälpen och förbinda sår på slagfältet.

Först i samband med Sovjetunionens upplösning dämpades samhällets militarisering något. Utbildningarna överlevde men fick se sina statliga anslag krympa när Kreml fick annat att tänka på. Tills Putin insåg att patriotism bör byggas från grunden.

300 år av paranoia

Här bör kanske påpekas att varken kadettskolor eller militärläger för barn är något unikt ryskt. Även i Sverige har 15-åringar sedan 1940 kunnat få militär utbildning via Flygvapenfrivilligas riksförbund. Ryssland har bara tagit det hela ett steg längre.

Vilket förmodligen är Karl XII:s fel. Och Hitlers. Och alla andras som någon gång försökt betvinga det eurasiatiska imperiet. I Hitlers fall dessutom efter att en icke-aggressionspakt undertecknats länderna emellan.

Kreml har helt enkelt alltid upplevt sig hotat, sett fiender överallt, också bland dem som landet formellt ingått pakter med. För ryska och sovjetiska ledare har västliga löften varit noll värda. Att Ryssland lämnades åt sitt öde efter Sovjetunionens kollaps, med djup ekonomisk kris som följd, bidrog inte heller till ökat förtroende för västerländsk liberal demokrati. 

Därför har avstånd varit viktigt för Kreml. Till fienden. Buffertzoner. Som under Warszawapaktens glansdagar, med de sovjetiska satellitstaterna som skyddande ring runt Moderlandet.

Idag är säkerhetsavståndet borta. Enligt Putin själv på grund av ännu ett brutet löfte. Det från västliga ledare i samband med murens fall. ”Inte en tum österut”, lovade USA:s utrikesminister James Baker den siste Sovjetledaren Michail Gorbatjov i februari 1990 när stormakterna diskuterade framtiden.

Exakt vad som lovades råder delade meningar om. Det är ett faktum att Natos framtida roll och Sovjetunionens säkerhet stod i fokus över många och långa diskussioner stormakterna emellan, men några avtal har aldrig skrivits under. Särskilt inte med Ryssland, som då ännu inte hunnit återuppstå.

För Putin spelar detta ingen roll. Det är imperiet han värnar, inte någon av dess tillfälliga inkarnationer.

Rädsla för inre hot

Med den logiken är det inte konstigt att Kreml alltid varit på. Inför såväl yttre som inre hot. Speciellt sedan 2005. Enligt Oscar Jonsson, forskare vid Försvarshögskolan, är det ett av två viktiga år för den som vill förstå Rysslands moderna utveckling.

– Efter de uppror som drabbade Georgien och Ukraina åren före 2005, där kleptokratiska postsovjetiska ledare slängdes ut, började Putinregimen uppfatta risken för folklig resning som det främsta hotet mot den egna makten, förklarar han.

2005 intensifierades inskränkningarna av medborgarnas rättigheter via en rad nya lagar och stärkt kontroll av media. 2005 var också året då ungdomsorganisationen Nashi skapades. ”Vårt” på ryska. Demokratiska, antifascistiska, antioligarkkapitalistiska, enligt dem själva. Kritiker kom snarare att tänka på ”Putin jugend”.

– Nashi var som militärläger för ungdomar – fast med fokus på politik. Syftet var att fånga upp de som annars kunde ha hamnat i en proteströrelse, säger Oscar Jonsson.

Hur stor skada ungdomen kunde ställa till med märkte Putin under den orangea revolutionen i Ukraina 2004. Då höjde medborgarna, inte minst de unga som vuxit upp med västliga influenser och drömmar om demokrati, sina röster mot proryske presidenten Viktor Janukovytj och misstänkt valfusk i presidentvalet. Till Putins förtret blev folket hörda och när dammet lagt sig installerades västvänliga oppositionskandidaten Viktor Jusjtjenko som president.

”Vaccinering mot regimkritik”

Något sådant beteende ville inte Putin, väl medveten om att inte ens den mest hårdföra diktator har en chans den dag folket får nog, veta av. Ungdomen fick på inga villkor börja blicka mot det pluralistiska väst.

In kom Nashi. Öppet för dem mellan 17 och 25 år. De användes flitigt av makten. Till exempel vid demonstrationer. Om en protest skulle ske på Röda torget såg Nashi till att vara där i tiotusental ett par timmar före utsatt tid för att kväva all regimkritik, inte sällan med våld. De trakasserade också västliga diplomater och låg bakom cyberattacker mot oppositionella. Som tack fick ungdomarna utbildning och karriärmöjligheter.

2007, två år efter bildandet, räknade organisationen till 200 000 medlemmar.

De var inte ensamma. Molodaja Gvardija Jedinoj Rossii (Enade Rysslands unga garde), Mestnyje (De lokala), Lev protiv (Lejonen mot), Volontjory pobedy (Segerns volontärer), Yunarmija (Unga armén) är andra organisationer som skapades med ungdomlig fostran i åtanke.

Vissa finns kvar, andra är borta sedan länge. Bland dem Nashi, som upplöstes 2012 efter att ha blivit en nagel i maktens öga. Vissa fokuserade på klimat, andra på politik, på militär träning, på nationalism, på renlevnad, på xenofobi. Men alla hade samma mål: att forma medlemmarnas tankar, göda patriotism, nationalism och trohet mot Putin.

– I Kreml ser man ideologi som det största hotet. Lösningen är att vaccinera ungdomen mot opatriotiska och regimkritiska idéer. Så man bearbetar folk när de är i sin mest formbara ålder, då indoktrinering är som mest effektiv, säger Oscar Jonsson.

Putin, kyrkan och nazister

Det andra viktiga årtalet är 2012. Året då Putin efter fyra år som premiärminister gör comeback som president, en post som konstitutionen tvingade honom att lämna när hans andra ämbetsperiod tog slut 2008.

– När Putin kommer tillbaka börjar den demokratiska fernissan falla. Han börjar flirta med konservatismen och kyrkan släpps in i värmen. Ganska avsiktligt börjar han också göra sig av med övre medelklassen i storstäderna, det segment i befolkningen som varit för politiska rättigheter. Fram till dess hade hans strategi varit att samla brett. Istället vänder han sig till ryssar ute på landet, till konservativa, till troende, säger Oscar Jonsson.

I ett majtal till nationen samma år slår Putin fast att det är av högsta prioritet att Rysslands ungdom genomgår ”militärpatriotisk” träning. Att de lär sig att med vapen i hand försvara Ryssland och ryska värden.

– Ryssland måste öka sin befolkning och utveckla sina patriotiska och andliga värden eller förlora sin själ och möta sin undergång, säger han i talet.

För Kreml blir det nu allt viktigare att utmåla väst som dekadent, krympa åsiktskorridoren, undanröja demokratins och marknadsekonomins lockelse, peka finger åt ”hbtq-teokratier”, åt deras urholkande av moral och värderingar.

– Man ville aktivt underminera den ideologiska komponent som lett till resning i grannländerna, säger Oscar Jonsson.

Statsfinansierad patriotism

2012 inrättas ett statligt program som ska ge anslag till civila organisationer. En sökning på ordet ”patriot” i samma års utdelade anslag ger enligt schweiziska tankesmedjan Center för säkerhetsstudier (CSS) noll träffar. 2016 har minst 230 projekt med sökordet i projektbeskrivningen tilldelats pengar.

Bland bidragstagarna finns ökända mc-klubben Notjnie Volki, "Nattvargarna“, som tilldelas medel för att organisera aktiviteter för barn. Medlemmarna är öppet homofobiska, hyllar Stalin, har satts upp på sanktionslistor från flera västländer, har nära band till rysk-ortodoxa kyrkan, har deltagit på rysk sida i strider på Krim och i Donbass och brukar kallas ”Putins änglar”. Presidenten har mer än en gång bestigit en lånad Harley Davidson och följt med vargarna på tur.

2015 skapas ovan nämnda Yunarmija – Putin Jugend 2.0, öppen för barn från åtta år. På schemat står rysk militärhistoria, kampsport, närstrid och skjutvapen. Fyra år senare får denna nationellt inriktade fostran draghjälp av en ny, statsfinansierad tv-kanal: Pobeda, ”seger” på ryska, som natt och dag visar program om Stora fosterländska kriget, som Andra världskriget kallas i rysk historieskrivning. Målgruppen: barn och ungdomar.

– De säger att vi försöker militarisera landet, att alla ska gå i formation. Det är – naturligtvis – långt ifrån sanningen, sade ryske försvarsministern Sergei Shoigu till nyhetsbyrån Interfax i september 2016.

I mars 2022 visar sig avståndet till sanningen vara betydligt kortare än vad försvarsministern givit sken av. Då föreslår han att 17-åriga medlemmar i Yunarmija ska kallas in för att delta i militära operationer i Ukraina.

Militarism som religion

Frågan är om inte Putins militarisering av samhället når sin höjdpunkt 2016. Då slår nöjesparken ”Patriot Park” upp portarna. 5000 hektar stor, helt tillägnad den ryska militären och Sovjetunionens seger i Det stora fosterländska kriget.

Där kan barnfamiljer gå runt i ett hav av handeldvapen, pansarvagnar, kanoner och stridsflygplan. Naturligtvis finns skjutbanor så att barnen ska få prova hur det är att skjuta med vapnen som ställs ut.

Eller nej. Det fanns visst en till växel att lägga i. I juni 2020, på årsdagen för Nazitysklands angrepp på Sovjetunionen, slår Huvudkatedralen för Rysslands väpnade styrkor upp sina portar för allmänheten. I den går patriotism, religion och militarism hand i hand. Precis som Putin planerat sedan tidigt 2000-tal då kyrkan beskrevs som ”ett kitt för rysk nationalism”.

– Bara en nation som älskar Gud kan bygga en sådan katedral, sade biskop Stefan av Klin, chef för ryska ortodoxa kyrkans avdelning för samarbete med landets väpnade styrkor, vid invigningen enligt The Guardian.

Katedralens golv är gjutet av resterna av tyska pansarvagnar och andra krigstroféer – så att besökarna kan trampa på fascismens misslyckade försök att tämja den ryska björnen. Utvändigt för byggnadens mått tankarna till viktiga årtal, som huvudkupolens diameter: 19,45 meter – ett komma ifrån året för Nazitysklands kapitulation. Invändigt är katedralen smyckad med ikoner och mosaiker, föreställande krigshjältar, jungfru Maria, Kalashnikovs, Röda armégeneraler och Jesus.

Imperiets återkomst

I ljuset av allt ovan kom avslöjandet från Expressen i samarbete med en rad europeiska medier den 21 februari inte som någon större överraskning. Via ett läckt dokument från Kreml fick världen inblick i Putins framtidsplaner, tankar han av allt att döma närt sedan 2005 då han i ett tal till det ryska parlamentet utnämnde Sovjetunionens kollaps till ”århundradets största geopolitiska katastrof”.

De läckta dokumenten lämnar ingen tvekan om vad Putin vill se – ett storryskt imperium med tillräckligt säkerhetsavstånd mellan Moskva och fienden. Planen presenterades hösten 2021 för Dimitri Kozak, vice chef för Putins presidentadministration. På torrt, byråkratiskt språk beskrivs hur Ryssland i tre steg ska ta över grannlandet Belarus.

Till 2022 ska proryska känslor ingjutas i befolkningen och den ryska kulturella närvaron utvidgas. Till 2025 ska ryska pass utfärdas till dem som vill och ländernas energisektor integreras. Och till 2030 ska kontrollen över Belarus informationsutrymme säkerställas och unionsstaten Ryssland och Belarus införas.

Enligt en källa vid en västerländsk underrättelsetjänst som Expressen citerar har liknande planer ha upprättats även för Estland, Lettland, Litauen, Ukraina och Moldavien, länder som en gång utgjorde Sovjetimperiets västliga gräns mot Nato.

Indoktrinering av ukrainska barn

Hur det gick för Ukraina vet vi redan. Den 24 februari 2022 övergav Putin tanken på ett mjukt maktövertagande till förmån för rå styrka.

Men planen att indoktrinera Ukrainas unga kvarstår. Under kriget har tusentals ukrainska barn som förlorat eller kommit bort från sina föräldrar förts till Ryssland eller ryskockuperade områden och adopterats bort till ryska familjer.

Rysk lag har tidigare förbjudit ett sådant förfarande. Men i maj 2022 undertecknade Putin ett dekret som gör det möjligt att adoptera och ge ryskt medborgarskap till ukrainska barn som saknar någon som tar hand om dem. Det har också blivit svårare för ukrainska myndigheter eller överlevande släktingar att få dem tillbaka. Inte oväntat har barnen skickats till samma slags patriotiska sommarläger som ryssar gått i.

Exakt hur många som tvångsförflyttats är oklart. I höstas uppskattade ukrainska myndigheter antalet till nästan 8 000. Ryssland har inte angett några siffror. Istället har de pekat på den generositet som landet visar Ukrainas barn och i statsmedia pumpat ut bilder på tjänstemän som kramar och pussar barn samtidigt som ryska pass delas ut.

Sedan Rysslands annektering av Krimhalvön 2014 uppskattas också att över 30 000 ukrainare boende på halvön har tvångsvärvats till ryska armén, helt i strid med Genevekonventionen. 

Den senaste värvningsomgången inleddes i november förra året. Liksom tidigare har myndigheterna riktat in sig på krimtatarer, en folkgrupp med extra starka band till Ukraina. Dessa tvångsvärvade ukrainare har sedan skickats till frontlinjerna, till exempel i Cherson, för att vara de första som möter sina landsmäns kulor.

Existentiell strid

Årsdagen av Rysslands invasion har kommit och gått. Antalet döda och skadade hittills kan räknas i hundratusentals. Vid sidan av den humanitära katastrofen uppskattar Kyiv School of Economics att de materiella skadorna i Ukraina uppgår till 138 miljarder dollar, motsvarande över 1 400 miljarder kronor. Lägg till det en världsekonomi på kryckor och att slutnotan för konflikten enligt OECD kan komma att landa någonstans runt 2,8 biljoner dollar räknat i förlorad produktion. Det motsvarar 29 200 miljarder kronor.

För allt detta är Kreml uppenbart likgiltigt. Istället har retoriken därifrån blivit ännu mer absurd. I alla fall för västerländska öron. 

– Vi slåss inte mot det ukrainska folket, sade Putin i ett tal tre dagar före ettårsdagen av den ryska invasionen och fortsatte med att peka på de ”ansvariga för konflikten”.

– Den västerländska eliten försöker inte dölja sitt mål, som är – jag citerar – ”Rysslands strategiska nederlag”. Det betyder att de planerar att göra slut på oss en gång för alla. Med andra ord försöker de få en lokal konflikt att bli en global konfrontation. Det är så vi uppfattar det och vi kommer att svara därefter.

Särskilt mycket nytt innehöll inte anförandet. Det var mer en ”best of” tidigare tal, enligt Oscar Jonsson.

Är det teater för att dupera folket eller tror Rysslands ledargarnityr på allvar att det är de som är offren?

– Vissa saker säger han såklart som stöd för kampen, men på det stora hela tror jag nog att de ser sig själva som offer. Att väst är ute efter dem. Att Ryssland för en existentiell kamp. Sen tror han väl inte att Kiev styrs av nazister, däremot att en västlig kupp ligger bakom deras politik, säger han.

Med tanke på den ryska retoriken kring kriget – kring vem som är den verkliga förövaren, kring synen på sig själva som ännu en gång offer för ett bedrägligt väst – är det svårt att se Putin backa.

Tur då för honom att han i tid började forma ungdomen till hängivna putinister att slänga in som kanonmat för att fördröja sin egen undergång. 

Tydliga klasskillnader

Sedan den 1 september 2021 är den militärpatriotiska träning som Putin aviserade 2012 rysk lag. Utbildningen definieras som en aktivitet som ska ”ingjuta ryska värden och normer”, ”forma studenternas patriotism” och föda ”respekt för dem som försvarat Faderlandet, dess hjältar samt lag och ordning”. 

Både federala och regionala medel har östs över skolor och i augusti 2021 räknade Yunarmija till 850 000 medlemmar. I praktiken är alla militära klubbar och läger numera samlade under samma paraply, underställda generalstabens kontroll. Samma generalstab som 2019 förklarade vikten av att ”samla militärt tränade humanresurser för mobilisering”. 

I praktiken har skolor över hela landet fått order om att locka ett visst antal barn och ungdomar till militära organisationer. Allra enklast är det på landsbygden, i socioekonomiskt utsatta områden, i regioner där framtiden är mörk och en karriär inom det militära ett av få realistiska alternativ till ett liv i misär eller kriminalitet.

– Människor har en bild av att militären ger bra betalt, att det är ett bra jobb och ger hög social status, säger Maria Gavrilova, socialantropolog vid ryska regeringsorganet Ranepa, i SBS-dokumentären med Vasilij.

I storstäder ser det annorlunda ut. Där har ungdomar fler valmöjligheter och behöver inte satsa på en karriär med vapen i hand för att bli något. Via organisationen Russians against war har Dagens ETC kommit i kontakt med Mikhail. Han kommer från Sankt Petersburg och har jobbat med ungdomar. Mer än så vill han inte avslöja. Tidigare samröre med den nu fängslade ryske aktivisten Aleksej Navalnyj har gjort honom försiktig. 

Han känner till att militära organisationer som Junarmija finns, men inte mer än så. Och några patriotiska strömningar bland ungdomar har inte märkt av.

– Det är mer en propagandistisk satsning. Ungdomar här är mer intresserade av att umgås med vänner, relationer, hobbyer, samhällsfrågor – men de diskuterar inte politik eller aktuella händelser, säger han.

Klasskillnaderna i vilka som lockas till de väpnade styrkorna syns också i den knapphändiga statistik som finns över antalet döda ryska soldater. I maj 2022 visade en analys från mediasajten Mediazona, vars grundare också ligger bakom protestgruppen Pussy Riot, att de allra flesta av de ryska soldater som dittills dött i kriget var unga, mellan 21 och 23 år, och huvudsakligen kom från Dagestan, ett av Rysslands fattigaste områden, i muslimskt dominerade Kaukasus och från det största minoritetsfolket burjaterna i Sibirien.

”Alla vill bli Spetsnaz“

Arne Hodalič, fotografen som besökte Kaskadläger 2007, minns också detta mycket väl. Att de flesta barn han mötte var föräldralösa, från trasiga familjer – och att staten istället för att fånga upp dem via sociala insatser skickar dem till militära läger för att förlängningen bli till kanonmat i ryska armén.

– Missförstå mig inte, jag är pacifist. Men lägren är på ett sätt bra för barnen. De behandlas med respekt, får en utbildning, inte för hård, inte heller för mjuk, och risken minskar att de hamnar i kriminalitet eller missbruk. Men de borde få annan hjälp, inte militär träning.

För många är medlemskapet i Kaskad en räddning och instruktörerna blir som fäder för barnen. Det är också fritt att lämna när man vill. Men då ska man vara säker. Den som lämnar är inte välkommen tillbaka. Det hände ett par gånger när Arne Hodalič var där att barn hämtades hem av föräldrarna. De flesta skyndade sig ut genom portarna, skamsna över att deras barn inte fullföljt utbildningen.

– Barnen har roligt där. Men de hjärntvättas, med patriotism, med hur starka de är, med hur bra tränade de är, med att de kan vinna mot vilken fiende som helst. Alla vill bli Spetsnaz och alla vill ha en karriär inom armén och försvara hemlandet. De ser sig själva lite som Rysslands räddare. Jag kan tänka mig att en hel del av dem som jag träffade redan är döda. 

”En bra president”

I SBS-dokumentären har det blivit dags för Vasilij att packa och förbereda sig för årets sommarläger i Kaskads regi. Enligt hans mamma har han otåligt gått och räknat dagarna tills han ska få åka.

Det var hon och pappan som bestämde att Vasilij skulle gå med i Kaskad för att öka hans chanser i livet. 

– Vi lärde oss att sätta ihop vapen och kasta handgranater och allt gick bra, minns pappan om sin egen ungdomstid i en liknande utbildning.

– Jag håller med, säger mamman. Män borde uppfostras som män redan från barnsben.

Gennady Korotaev, veteran från Afghanistan och huvudansvarig för Kaskadlägret Vasilij ska åka till, intervjuas också. Han förnekar att Kaskads utbildning skulle ha någon som helst koppling till någon samhällelig militarisering. Tvärtom är hans råd till alla unga att hålla sig så långt borta från politik som möjligt.

Tydligen för sent. Vasilij, som liksom alla som är födda efter sent 90-tal, har inga som helst minnen av någon annan ledare än den nuvarande och är redan övertygad om vad som är bäst för Ryssland.

– Putin är en bra president, han har haft positionen länge och vi gör bäst i att behålla honom.