”Pressen från män gör att tjejerna tappar tron på sig själva”

– Det är inte lätt att vara kvinna och spela fotboll i ett sexistiskt samhälle, säger 16-åriga Leen Khoury, anfallare i Sareyyet Ramallah, medan hon traskar bort mot spelarbänken. 

– Verkligen inte, och ockupationen gör ju inget enklare, tillägger lagkapten Jessica Salameh, 22, som är iförd tröja nummer 23. De ska strax spela en vänskapsmatch mot det lokala pojklaget Football Stars Academy.

Fotboll är fortfarande en mansdominerad idrott, även om det globalt sett har hänt mycket på damsidan de senaste decennierna. Tjejer har fått större möjligheter att synas och ta plats, men det är fortfarande långt kvar till någon jämställdhet. Könsdiskriminering ställer till problem överallt, men den tar sig olika uttryck i olika delar av världen, och fotbollsspelande palestinska kvinnor har sitt eget, unika perspektiv.

Går vidare till landslaget

En smal gångväg leder oss från den stora innegården på Dar Al-Kalima-universitetet i Betlehem till idrottshallen bakom de blommande rosenbuskarna där flickorna i Diyar Betlehem har sina träningar. Några av dem står redan uppställda vid sidlinjen.

– Idag kör vi ett kombinerat träningspass med tjejer från både U16-laget och A-laget, berättar Diyars lagledare Marian Bandak, 33. 

De sista spelarna är snart på plats och uppvärmningen kan sätta igång. 

– Det är ett bra sätt att förbereda de yngre för spel på en högre nivå, förklarar Farah Zacharia, 35, som tränar damlagen.

Diyar från Betlehem och Sareyyet från Ramallah är de två viktigaste klubbarna inom palestinsk damfotboll. Det finns en viss rivalitet lagen emellan, men de unga kvinnornas största utmaningar finns utanför planen och de möter de tillsammans.

Många som fostrats I klubbarna har gått vidare till att representera landslaget. En av dem är Loreen Tanas, 24, som är tillbaka i träning med Diyar efter ett halvårs uppehåll. Hon har precis avslutat ett arbetspass på en restaurang när hon kommer springande upp för trapporna för att släppa in oss i lägenheten hon bor i med sin familj på en av Betlehems huvudgator. Hennes mamma håller på att städa upp i köket och på ett stort bord i vardagsrummet står en långpanna med kötträtten kafta. 

– Redan som liten brukade jag spela fotboll på gatan med andra barn, säger Loreen, som har slagit sig ner i soffan där hennes pappa sitter med sitt barnbarn i famnen. 

– Sen började jag med handboll, fram till runt elva år sen när Marian upptäckte mig och ville att jag skulle spela fotboll i Diyar. 

Marian var då lagkapten i det palestinska landslaget och hade tröja nummer 10.

– I början mötte jag mycket fördomar eftersom fotboll ansågs vara en sport för killar och tjejer inte skulle ha shorts, minns Loreen.

Social press från män

Hennes pappa Ibrahim nickar instämmande. 

– Som föräldrar har vi alltid stöttat henne i hennes beslut. 

– Problemet ligger i mentaliteten här i Palestina. Jag accepterar mig själv för den jag är, men ofta gör den sociala pressen från manligt håll att tjejer tappar tron på sig själva, fortsätter Loreen.

2015 fick Loreen sin egen landslagsdebut. Hon tycker att internationella turneringar har gjort palestinskorna mer karaktärsstarka. 

– När vi hör berättelser från kvinnliga fotbollsspelare från andra länder blir vi ännu mer motiverade att följa våra drömmar. 

Men trots framgångarna är livet inte helt okomplicerat. Utöver spel i Diyar och landslaget har Loreen även fullt upp med arbete och studier. 

– Jag pluggar idrottsvetenskap eftersom jag vill ha det som yrke i framtiden. Jag skulle vilja flytta till Europa, kanske Spanien.

I inomhushallen dånar det av ljudet från bollar som flyger in i målramen eller väggen bakom. Tjejerna i Diyar tränar väggpassningar och turas om att utmana målvakten. Vissa avlossar hårda skott eller drar till på volley, medan andra inte backar för att gå in i tuffa närkamper. Men ingen får nätkänning. 

 – Jag höll nollan! ropar den 21-åriga målvakten Cynthia Botto triumferande. 

Hon ligger på marken efter att ha räddat Loreens sista skott. Loreen snor åt sig bollen och petar med ett leende in den i mål. Marian följer träningen från läktaren iförd en Barcelona-tröja. 

– Som lagledare är det jag som organiserar utlandsresorna. Det är krångligt med alla visum och att behöva åka till Jordanien varje gång vi ska flyga.

Men hon tycker att det är det mödan värt. 

– Nästa vecka reser tjejerna till Tyskland för att delta i ett utbytesprogram som Kölns stad anordnar. Det ska bli så kul! 

Fotbollen först

Marian är mamma till en liten son, men livet kretsar ändå i stor utsträckning kring fotbollen. 

– När jag själv var aktiv spelare prioriterade jag fotbollen före allt annat, säger hon med ett skratt utan att vända blicken från planen. 

– Jag brukade skolka från prov bara för att få spela! Det gjorde alla. Vi grät när vi missade ett träningspass. Min generation fick slåss för vår rätt att spela. Men det är annorlunda för de som håller på med fotboll nu.

Det är strax dags för avspark och tjejerna i Sareyyet Ramallah samlas vid sidlinjen för att lyssna på tränare Claudie Salameh. Den 33-åriga forna landslagskaptenen gestikulerar med händerna och blicken är full av energi.

Natal Bahbah, 16, kom till Sareeyet i september 2022 efter att tidigare ha spelat för Beit Hanina i Jerusalem. Hon bor fortfarande kvar i Jerusalems arabiska kvarter med sin familj och måste därför åka taxi till träningarna i Ramallah tre gånger i veckan. 

– Det tar minst en och en halv timme hit och lika lång tid tillbaka. På morgonen har jag skola också, säger Natal och tar en klunk vatten. 

– För att ta sig till Ramallah måste man passera kontrollstationerna i Qalandiya eller Hizma. Om de är stängda blir det ingen träning. Att hålla på med idrott borde vara enkelt, men inte här.

Leen studerar I Ramallah, där hon har en del släkt, men bor även hon i östra Jerusalem. Hon och Natal är nära vänner och spelade ihop redan innan de började i Sareyyet. Ikväll ska de som vanligt samåka hem tillsammans. 

– Många här deltar i internationella turneringar, antingen i klubblagsturneringar som Norway cup, eller i landslagsturneringar.

I april flög Leen och Natal till Vietnam med resten av U17-landslaget för att delta i kvalet till det asiatiska U17-mästerskapet som hålls i Indonesien 2024. 

– Där frågade de om vi var från Pakistan, eftersom de inte visste att Palestina är ett land! berättar Leen. 

– Israels narrativ är så snedvridet. Det gör det väldigt svårt varje gång vi ska resa nånstans. 

Skjuter in tårgas

Spelarna ställer upp sig på planen och matchen blåses igång. Under de inledande tio minuterna är allt spel på killarnas planhalva. Tjejerna spelar offensivt och sätter hård press på Football stars academy.

– Det här är den enda riktiga fotbollsplanen vi kan träna på i Ramallah, säger 16-åriga Taima Osama med blicken fokuserad på matchen. 

– Alla lag använder den, så ibland måste vi träna nån annanstans.

Hon sitter på bänken iförd tröja nummer 10. Enligt landslagstränaren Ammar Jalayta är hon en av hans bästa spelare.

Hon drar en djup suck och fortsätter:

– Ibland är vi på Faisal Al-Husseini-stadion i Al-Ram, som ligger precis vid muren. Då händer det att israeliska soldater skjuter in tårgasgranater på planen bara för att störa vår träning. Och ibland kastar grannarna flaskor på oss.

Hon slutar titta på matchen för ett ögonblick och ser oss i ögonen. 

– Jag skulle kunna berätta en massa såna historier.

Det Fifa-anslutna palestinska fotbollsförbundet rapporterade nyligen att en match som spelades den 30 mars på samma stadion fick avbrytas efter att israelisk militär kastat in tårgas. 

Matsäck i kontrollkön

Matchen är slut. Killarna i Football stars scademy har vunnit med 1-0, men Claudie ger sitt lag beröm. De spelade bra matchen genom. Medan de andra kliver in i klubbens minibuss sätter sig Leen och Natal i sin taxi.

I kön till kontrollstationen I Qaladiya äter tjejerna medhavd matsäck och småpratar medan de väntar. En pojke med ett stort lass sockervaddspåsar kommer fram till bilen för att sälja, men han blir fort överröstad av sirenerna på en ambulans som försöker ta sig fram i trafikstockningen. 

– Vi är vana, säger Leen bittert. 

Tystnaden lägger sig åter över kontrollstationen och vägspärren öppnas. Nu är det raka vägen hem som gäller. I skenet från motorvägens ljus tar Leen på sig hörlurar för att lyssna på musik, medan Natal sluter ögonen och sätter sig till rätta inför hemfärdens sista etapp.