”Top Gun: Maverick” är årets filmsensation hittills. Föregångaren, 1986 års ”Top Gun”, blev den största publikhitten det året. Många kritiker var dock inte speciellt imponerade och ett vanligt omdöme var att den liknade ”en rekryteringsfilm för flygvapnet”. Och det var faktiskt precis vad den var. Hemligheten bakom framgången var att Pentagon var intensivt inblandat i såväl att bekosta produktionen som att utforma manus – liksom i bokstavligen tusentals andra filmer genom åren.
”Många är förmodligen vagt medvetna om att det här pågår, men få förstår omfattningen av det”, kommenterar filmaren Roger Stahl, som gjort dokumentären ”Theatres of War” som kom ut förra månaden, med research från journalisten Tom Secker som driver sidan Spy Culture om samma ämne.
”Top Gun: Maverick” fick tillstånd att filma på ett hangarfartyg, soldater som statister, flygplan till låns, och till och med träning av militära experter. Den ursprungliga ”Top Gun” fick minst lika stort materiellt stöd, och beskrevs i i Försvarsdepartementets egen utvärdering som en stor framgång: ”filmen fullföljde återupprättandet av militärens image”. Flygvapnet satte ibland upp rekryteringskontor i biograffoajéerna och sägs det året ha haft fem gånger fler rekryter än vanligt.
”Independence Day” fick nej eftersom Will Smiths marinsoldat är tillsammans med en strippa, vilket ”inte representerade vad marinen står för”
Lång historia
Pentagon och Hollywood har en lång historia tillsammans. Den första Oscarsvinnaren någonsin, ”Wings,” om första världskrigets flygaress, producerades på initiativ av dåvarande Krigsdepartementet. Under andra världskriget var filmbolagen stolta över att bidra till landets propaganda (som det fortfarande kallades då) och arbetade sida vid sida med militären för att producera filmer som ”Midway”.
Då fanns det en okomplicerad ideologisk samsyn mellan Hollywood och Pentagon som, skriver The Guardians filmkritiker Steve Rose, bröts med Vietnamkriget. Klassiker som ”Plutonen”, ”Född den 4 juli”, ”Apocalypse Now” och ”Deer Hunter”, som visade upp krigets förfärande verklighet, ansökte om samarbete men fick blankt nej. Lyckligtvis för filmmakarna gick Vietnamkrigets slagfält, mellan infanteri i tät djungel, att gestalta trovärdigt utan enorma resurser.
Andra gånger har skälen att neka varit mer kuriösa: ”Independence Day” fick nej eftersom Will Smiths marinsoldat är tillsammans med en strippa, vilket ”inte representerade vad marinen står för”. Regissören Roland Emmerich iscensatte sitt megaspektakel helt med digital animering istället, en metod som på senare år i någon mån minskat beroendet av stödet.
Bondfilmen Golden Eye blev tvungna att byta nationalitet på en lättlurad amiral från amerikansk till kanadensisk.
Fick ändra i filmer
USA har en stark offentlighetsprincip, och ett ämne som samarbete med filmindustrin är svårt att rättfärdiga hemligstämpel för. Därför är det väl dokumenterat bland annat tack vare Seckers envisa arbete med att begära ut korrespondens. Här framgår att militärerna ofta krävt detaljerade ändringar. ”Clear and Present Danger” fick tillsägelse att stryka scener som visade hur flottans bombardemang fick civila offer och skildrade den colombianska armén som infiltrerad av narkotikakartellerna. Bondfilmen Golden Eye blev tvungna att byta nationalitet på en lättlurad amiral från amerikansk till kanadensisk.
När exempelvis Glen Roberts, som är Pentagons högsta kontaktperson med Hollywood idag, intervjuas på Military.com förklarar han – som hans föregångare gjort tidigare – att skälet till ändringarna är att värna en autentisk återgivning. Men både ”Plutonen” och ”Född den fjärde juli” är autentiska i många detaljer, påpekar Rose, baserade på faktiska krigsveteraners minnen. Och i filmen ”Windtalkers”, om de Navajo-talande radiooperatörerna som förvirrade japanska avlyssningsförsök under andra världskriget, tvingades manusförfattarna stryka instruktionen till trupperna att hellre döda operatörerna än att låta någon levande tas tillfånga av japanerna – ett dokumenterat historiskt faktum.
Tony Stark, Iron Man, kritiserade i det ursprungliga manuset vapenindustrin – men skrevs efter klagomål om till att jobba sida vid sida med militären.
Marvel får stöd
”Top Gun” markerade en ny era för samarbetet: den förhärligade militären utan att vara en krigsfilm, med alla de problem det senare för med sig. Den visade mest unga, attraktiva människor som hade kul. Sedan dess har Pentagon allra mest favoriserat lättviktiga, familjevänliga specialeffektsfester som exempelvis ”Transformers”.
En ny, massiv stödmottagare är också Marvels filmer. Tony Stark, Iron Man, kritiserade i det ursprungliga manuset vapenindustrin – men skrevs efter klagomål om till att jobba sida vid sida med militären.
Serien om Avengers nekades stöd eftersom Pentagon ogillade existensen av det hemliga, moraliskt grå regeringsorganet SHIELD, men samarbetet flöt återigen smidigt i ”Captain Marvel”, som råkade passa precis med en målsättning om fler kvinnliga rekryter.
USA har också bland världens starkaste yttrandefrihet, och kritiker som Stahl menar att stödet faktiskt kan ifrågasättas juridiskt – det kanske inte direkt hindrar någon från att yttra sig, men det innebär att regeringen med allmänna medel ”favoriserar en sorts yttranden framför andra”, som grundlagen också har skrivningar mot. Ingen har dock hittills lyckats få en sådan invändning prövad.
Systemet har tvärtom varit så framgångsrikt att fler institutioner följt efter; CIA var djupt inblandat i filmen om räden mot Osama Bin Ladin, ”Zero Dark Thirty”. Underrättelseorganisationens märkligaste bidrag kom dock på 50-talet, när de köpte filmrättigheterna till inget mindre än George Orwells ”1984” – och skrev om historien till oigenkännlighet (Orwells arvingar såg till att filmen drogs tillbaka och glömdes bort, tills den långt senare dök upp på Youtube). Ironin är svårslagen.
