Utanför resecentrum i Linköping möter Giorgios El-Khoury upp. Marken är mörk av smält snö och han har en tunn, vadderad svart jacka på sig. På huvudet sitter en svart keps med Mercedes logga på. Runt halsen hänger ett snidat kors i trä. Överläppen pryds av en antydan till skäggväxt. Giorgios är 16 och ska snart fylla 17. Han är en helt vanlig kille med ett ovanligt problem. Han har aldrig haft ett personnummer eller ett uppehållstillstånd, kan bara betala med kontanter. 

– Jag tänker jättemycket på vad som ska hända i framtiden. 

Giorgios El-Khoury går första året på teknikprogrammet och trivs som fisken i vattnet. Det bästa ämnet är digital design, det bästa bilmärket är – om någon tvivlar – Mercedes. Giorgios berättar kunnigt varför: de ligger i framkant gällande både trafiksäkerhet och när det kommer till att utveckla bilar för en mer hållbar framtid. Elbilar, som ofta hyllas som ett grönt alternativ, är inte hans grej. 

– Det släpps ut 12,6 ton koldioxid per batteri. Och en massa litium, säger han. 

Bussen till Skäggetorp

Från resecentrum går buss fem. Vi hoppar av någon station innan Skäggetorps centrum och Giorgios El-Khoury visar vägen genom en labyrint av låga grå lägenhetshus. Han förklarar att han vet att hans föräldrar är oroliga för honom.

Lite senare under dagen ska vi få veta att Giorgios El-Khoury är en mönsterelev som stöttar sina klasskamrater. Men under hösten har skolarbetet blivit lidande. 

– Jag vill inte att mamma och pappa ska oroa sig mer, säger han.

Giorgios El-Khourys föräldrar Vektorya och Raied El-Khoury, frisören och elektrikern, väntar i en lägenhet på bottenplan. Här bor de tillsammans med en familj från Syrien, som är de egentliga hyresgästerna. De båda familjerna kom till Sverige ungefär samtidigt under 2011. Men medan den ena vid det här laget har jobb och svenskt medborgarskap, har den andra nyligen fått sitt åttonde avslag. Tre gånger har de lämnat in en ny asylansökan. Fyra år måste passera mellan varje gång. 

Giorgios El-Khoury har slagit sig ner i en av de stora sofforna i vardagsrummet.

– Jag undrar, varför har jag inte samma rättigheter som mina kompisar? Andra umgås och har roligt med sina familjer på helgen. Men vi kan inte göra det. 

Tre syskon i Italien

Vektorya El-Khoury kommer tillbaka från köket med kaffe och hembakt kaka som smakar vanilj. Det blev inte så mycket av den där säkerheten som Vektorya och Raed El-Khoury ville ge sina barn när de lämnade Västbanken 2011. De tre äldsta i syskonskaran flydde i december 2022 vidare till Italien. Efter att de alla hade fyllt 18, och varken fick jobba eller studera, gav de upp. Trots de många åren i Sverige har familjen aldrig ansetts vara i behov av skydd.

Det är Vektorya som för familjens talan medan Raied El-Khoury till synes sitter försjunken i tankar. Bara när han får en direkt fråga tar han till orda, men också då fåordigt. Far och yngsta sonen El-Khoury sitter bredvid varandra. Båda har munkjackor, keps och armarna i kors. 

– Jag tänker på mina barn och deras framtid varje kväll när jag ska sova. Varje dag, morgon och natt. Alltid, säger Raied El-Khoury.

Giorgios El-Khoury saknar sina äldre syskon och kan inte säga ett han stod extra nära någon, alla var lika tajta. De gjorde allt tillsammans: gick till gymmet, pratade, åt mat, bara var. Tydligast är det när han spelar fotboll. I publiken brukade hans äldre syskon stå och heja när det var match. 

Blodshämnd

Familjen El-Khoury tillhör minoriteten kristna palestinier, som utgör cirka två procent av befolkningen på Västbanken. Familjen hade ett bra och lugnt liv, men när Vektoryas bror inledde en relation med en kvinna från en stor och konservativ muslimsk familj ställdes allt på ända. Enligt Vektorya älskade hennes bror och den muslimska kvinnan varandra och ville gifta sig. Men det sa hennes familj nej till.  

– När de fick reda på att hon var gravid mördade hennes pappa och bror henne.

 Därefter började en manlig släkting till den mördade kvinnan, som arbetar inom polisen, att hota Vektorya och hennes döttrar, då 10 och 14 år gamla.

– Han ville hämnas.

Vektorya El-Khoury vet inte om syftet var att gifta bort döttrarna inom familjen eller att mörda dem, det vill säga blodshämnd. Oavsett vilket var det dags att lämna Palestina. De reste först till Jordanien, sedan till Sverige. Några förväntningar hade de inte.

– Men vi trodde inte det skulle vara så svårt, säger Vektorya.

Avslag igen

Den 30 oktober kom det senaste avslaget. För åttonde gången gick luften ur dem. I avslaget upprepar Migrationsverket att de inte gjort hotbilden sannolik. När avslaget kom hade Israels krig i Gaza pågått i 24 dagar och redan hunnit skapa svallvågor på Västbanken. Men det har inte spelat någon roll för processen.

Det var omkring den här tidpunkten som Giorgios El-Khourys resultat i skolan dök, säger hans matte- och tekniklärare Adnan Zandar som har slagit sig ner i det rum som annars tillhör skolkuratorn. 

– Det är några prov han inte har klarat, och fått göra om, och då klarat men kanske inte på samma nivå som tidigare. Det har varit lite tufft på sista tiden, eller hur? säger Adnan Zadar och vänder sig till Giorgios El-Khoury som sitter i stolen intill.

Om en elev behöver extra stöd eller anpassning är skolan skyldiga att möta elevens behov, men det går inte att sätta betyg på annat än prestationen. De särskilda behoven kan bero på läs- eller skrivsvårigheter, en neuropsykiatrisk diagnos eller andra, yttre omständigheter. 

Adnan Zandar hade också Giorgios storebror Karlus som elev när han gick i gymnasiet. Karlus tog studenten 2018.

– Jag kände till familjen sedan tidigare. Jag hade ingen aning om att de fortfarande var i samma situation. Det här är en väldigt stark familj, och en stark kille. 

Vad tänkte du när du fick veta det?

– Jag blir ledsen, förbannad. Och lite tagen av att ingenting kunna göra. Annat än att finnas där för dig, säger Adnan Zandar och tittar åter på Giorgios. 

Adnan Zandar kom själv som flykting till Sverige från Libanon 1989, när hans hemland plågades av ett blodigt inbördeskrig. Han väger sina ord för att inte bli för politisk. Men det är klart att de som skola påverkas av den förändrade migrationspolitiken, den har bokstavligen flyttat in i klassrummet. 

Varför skulle vi vara kvar här, om vi inte behövde skydd?

Kan inte andas

I Sverige har familjen – Vektoryas ordval – ingenting: ingen egen lägenhet, ingen sysselsättning, inga inkomster annat än de cirka 5000 kronorna de får så länge de räknas som barnfamilj. Det räcker, men de längtar efter att vara självständiga igen: de saknar Västbanken och sitt gamla liv, sina jobb och att ha en lön, sina nu döda mammor som de aldrig kunde ta farväl av. 

– Varför skulle vi vara kvar här, om vi inte behövde skydd? säger Vektorya.

Nyligen beviljades de för första gången AT-UND, det vill säga arbetstillstånd. Att beviljas det är ett undantag från grundregeln om att den som befinner sig i en asylprocess inte ska få arbeta. Raied börjar arbeta på en restaurang i stan efter nyår. Vektorya ska skriva in sig på Arbetsförmedlingen. 

I takt med att årens gång har antalet utskrivna receptbelagda mediciner ökat. Vektorya reser sig upp ur soffan och hämtar två utskrivna papper: Omeprazol för halsbränna, Sumatriptan för migränanfall och Saroten, ett starkt antidepressivt medel som skrivs ut vid djupa depressioner och för att kunna sova. 

Utskrivet finns även den starka smärtstillaren Tradolan och Trimbow, som enligt Fass skrivs ut till KOL-patienter och ”är ett läkemedel för att göra det lättare att andas”.

Vektorya har inte KOL, hon är inte ens rökare. Men ibland kan hon inte andas. 

Raied å sin sida har Chrons sjukdom, en magåkomma som delvis kan vara ärftlig, men som ofta utlöses av stress. Han äter också medicin för högt blodtryck. Även dottern Gloria har Chrons. Hon har blivit sämre igen sedan de kom till Italien. 

– Att inte kunna vara där för henne gör ont, säger Vektorya. 

Skäggetorp – ”Guds gåva”

Undantaget som bekräftar regeln om ”ingenting” är i det här fallet Skäggetorps kyrka, sju minuters promenad från den delade lägenheten. Vektorya gör diskret korstecknet innan hon går in i kyrksalen.

Kyrkan har betytt mycket för hela familjen: Giorgios åker på olika läger och är en uppskattad ungdomsledare som alltid ställer upp, Vektorya jobbade frivilligt som frisör under pandemin och klippte Skäggetorps äldre som inte vågade ta sig till frisören. Församlingspedagogen Annika Möller är en blond och bestämd kvinna i propra kläder. Hon visar oss in i ett rum där vi kan prata ostört. 

Hennes bild av Skäggetorp är den rakt motsatta än den som många medier har visat upp. Området klassas som särskilt utsatt, och har drabbats hårt av gängvåldet. 

– Det är en stor sorg! Skäggetorp är Guds gåva till folket. Hela världen finns här. 

Hon menar att mycket har ändrats till det sämre de senaste åren, och att det absolut finns sådant som inte är bra i Skäggetorp. Det är också tätbefolkat och därför inte så konstigt att det finns problem, förklarar Annika Möller. 

– Men Skäggetorps kyrka kommer stå kvar där vi är, och göra det vi gör. Vi är inte ett treårigt projekt. 

Tror du att det kommer att vända?

– Ja, om fler börjar ”muppa”. Ursäkta uttrycket. Säger ifrån, protesterar mot det som händer. Sverige behöver ju arbetskraft också. Men sedan måste det finnas lagar som reglerar det, men man måste tänka efter två eller tre gånger. Så att det blir bra, säger Annika Möller. 

Köttbullar och pasta

Giorgios El-Khoury var fyra år gammal när han kom till Sverige. Han har inga minnen alls från sina första år på Västbanken. Favoritmaten är köttbullar och pasta med ketchup. Men enligt både Migrationsverket och migrationsdomstolen är hans anknytning främst till sina föräldrar, inte till Sverige som land. Det skulle därför inte strida mot Europakonventionen att utvisa honom till Västbanken. Han pratar arabiska, men kan inte läsa och skriva på sina föräldrars modersmål. På svenska kan han både läsa, skriva och prata.

– Om jag inte är svensk, vad är jag då? undrar 16-åringen. 

På väg från skolan frågar Dagens ETC om Giorgios vill flytta i väg och plugga, testa sina vingar. 16-åringen svarar snabbt.

– Nej, jag vill vara kvar i Linköping. Jag vill studera på universitetet här, och vara nära min familj. 

”Stänger av TV:n”

Sedan den 7 oktober följer Vektorya och Raied El-Khoury nyheterna så ofta de orkar. De vill hålla koll på vad som händer både i Gaza och på Västbanken. 

– Men ibland stänger vi av TV:n, säger Vektorya.

Läget i Gaza har beskrivits som en ofattbar humanitär katastrof, och på Västbanken ökar det dödliga våldet. Den 10 oktober beslutade Migrationsverket om ett tillfälligt verkställighetsstopp till Gaza, samtidigt som de skrev att det ”finns stor risk att konflikten i Gaza blir omfattande och långvarig”. Inga utvisningar har heller verkställts till Västbanken sedan den 7 oktober. 

– Ett sådant här stopp är en nödlösning när säkerhetsläget snabbt förändras. Beslut kan fortfarande fattas men de kan inte verkställas, säger Catarina Remires Axelsson, presskommunikatör på Migrationsverket. 

När kommer Migrationsverket göra en ny bedömning av vilket skyddsbehov palestinier från Gaza och Västbanken har?

– Det vågar jag inte svara på. 

Fram till att det görs, råder det för många status quo: Migrationsverket har inte ändrat sin bedömning av säkerhetsläget mer än att säga att det inte går att utvisa till Gaza, något det i många år har varit omöjligt att göra med tvång. Den som berörs finner sig själv i ett juridiskt limbo.  

Spetsbröllop

På bordet i vardagsrummet ligger ett påbörjat 1000-bitarspussel. Bara kanterna och ett par öar av pusselbitar är ännu på plats. När det är klart kommer den som betraktar det blicka ut över Ungerns huvudstad Budapest och floden Donau. Att bygga ihop Budapest är Vektoryas projekt, för att hålla tankarna i schack. För det mesta brukar det finnas någon slags ljusning: ett internskämt, en dröm som är inom räckhåll eller någonting att se fram emot. Men hur mycket vi än letar i både minnet och de bandade intervjuerna dagarna efter mötet med familjen El-Khoury dyker ingenting upp. ”Det var nattsvart”, skriver Dagens ETC:s fotograf Zanna Nordqvist i ett meddelande.  

Sedan 2011 har familjen El-Khoury varit fast i samma cykel: hopp (efter att ha lämnat in en ny asylansökan eller ett överklagande), förtvivlan (efter att ha fått avslag) och sedan uppgivenhet (efter att ha utrönt alla möjligheter att beviljas skydd). Det par som firar en 13-årig bröllopsdag firar spetsbröllop, ett barn som går i sexan har levt i tretton år. 

Frågan som hänger i luften: vad gör det med en människa att maktlöst vänta i tretton år? 

Raied El-Khourys frånvarande blick ger en fingervisning. På bordet ligger de båda pappren med namn på starka receptbelagda mediciner kvar. 

– Vi känner oss värdelösa, säger Vektorya. 

Dagens ETC:s fotograf undrar vad paret från Västbanken hoppas på nu. Tiden har stått stilla. 

– Vi vill att våra barn ska ha en säker plats att leva på.