Kopplingarna mellan omställningen och geopolitik ser emellertid olika ut på olika håll. Ta Ryssland, till exempel. I en studie i tidskriften Nature Energy konstaterade en internationell forskargrupp några månader innan kriget att drygt hälften av landets olje- och gastillgångar, motsvarande 2 000 miljarder dollar, riskerar att bli värdelösa inom 14 år om världen når nettonollutsläpp runt år 2050. Redan 2030 beräknades ryska staten förlora 40 procent av dagens exportinkomster – utan bojkotter. Inkomsterna finansierar 40 procent av petrostaten Rysslands statskassa.
Man kan diskutera sannolikheten att världen når nettonollutsläpp år 2050. Men på papperet är världens största ekonomier numera överens om att det fossila är på väg bort någon gång 2050-2070. Till och med Ryssland deklarerade i fjol att landet siktar på nettonollutsläpp år 2060. Därmed slapp man sitta i skamvrån vid FN:s klimattoppmöte i Glasgow. Mer rysk klimatpolitik än så har emellertid varit svårt att urskilja. Sol och vind står för en mikroskopisk del av landets elproduktion. Tekniskt och industriellt ligger Ryssland långt efter. Saudiarabien är ett under av klimatpolitisk framsynthet i jämförelse.
I artikeln i Nature Energy klassas Ryssland som den kanske största förloraren av alla i strukturomvandlingen bort från det fossila. I en framtid där efterfrågan på olja och gas börjar minska kommer de dyraste produkterna att slås ut först. Vinnarna bland världens petrostater blir de som kan sälja så mycket billig olja och gas som möjligt under fossilerans svanesång. Bland dessa finns exempelvis Saudiarabien. Rysslands utsikter är betydligt sämre. Därmed inte sagt att landet står tomhänt. Ryssland är också, tillsammans med Ukraina, en av världens största exportörer av spannmål. Om Putins regim negligerat förnybar energi, så har man gjort desto mer för att bli en global jordbruksjätte. Kalkylen är enkel: I en varmare värld kan landet producera mer spannmål, medan motsatsen gäller för många andra.
Kort sagt: Säkerhetspolitik kan förvisso bli en ny drivkraft bakom omställningen. En värld utan fossila bränslen kan också bli en fredligare sådan, med mer lokal energiproduktion. Men geopolitiskt rymmer omställningen både vinnare och förlorare, och vägen dit kan bli allt annat än fredlig. Inte minst eftersom utvecklingen är tätt sammanlänkad med historien. Putins auktoritära regim är också en produkt av Sovjetunionens sönderfall, 90-talets chockterapi och den nyliberala globaliseringens backlash. Pax Americana har eroderat ända sedan murens fall. Idag tycks världen på väg mot en militariserad, instabil, multipolär världsordning. Det är knappast en ideal utgångspunkt för globalt klimatsamarbete. Möjligen det gramscianska kristillstånd som kan föda något bättre.
Den andra aspekten av kriget är det som alltmer stått i centrum för den politiska diskussionen: de kortsiktiga effekterna på priser och världsekonomin. Ur ett klimatperspektiv badar världen i ett överflöd av fossila bränslen. Men kriget har fått energi- och livsmedelspriser att skjuta i höjden. Det politiska dilemmat handlar om att göra det rätta på både kort och lång sikt. Här misslyckades man efter pandemin. Istället för en grön återstart blev det en brun, med några gröna fläckar. Dessutom haltade den tätt sammanlänkade världsekonomin på grund av havererade produktionskedjor. Och nu har den tätt sammanlänkade världsekonomin kört in i Ukrainakrigets prischocker.
EU-kommissionens svar handlar om att försöka accelerera strukturomvandlingen bort från det fossila. Men för att klara ekvationen på kort sikt förbereds för utökad import av flytande fossilgas, så kallad LNG, från USA och länder som Qatar. Dessutom räknar man med att en del kolkraftverk som varit på väg att fasas ut nu kan behövas under 2020-talet.
Omdömena bland klimatexperter är blandade. Att det döende kolet får respit må så vara. De öppna spjällen för LNG oroar mer. Forskarnätverket Climate Action Tracker varnar för att planerna kan låsa in EU och omvärlden i ett utökat beroende av fossilgas. I tidskriften Nature kommenterar en av författarna till FN:s senaste klimatrapport syrligt att EU kan minska sitt beroende av rysk olja och gas med 20–60 procent på ett år – om man istället för att bygga LNG-terminaler satsar helhjärtat på att minska efterfrågan på olja och gas, genom åtgärder för att dämpa energiförbrukning, flyg- och bilresande.
Sådana förslag är det emellertid tunt med. Istället har de flesta regeringar paniksänkt skatter på bensin, diesel och energi. Prischocken slår hårt mot låginkomsttagare i de EU-länder där uppvärmning sker med gas. För dem har utgifterna ökat med 30 procent, enligt en tysk studie. Studien – och en samstämmig kör av forskare – förordar därför fokuserade åtgärder för att mildra konsekvenserna bland dessa grupper. Breda skattesänkningar på fossila bränslen avfärdas som dyra, trubbigt och fördelningsmässigt tveksamt, utan att påskynda omställningen.
I Sverige, där gaspriset enbart slår indirekt, beräknas kostnaderna för låginkomsttagare öka med tio procent. Illa nog, förvisso. Samtidigt tillhör åtgärderna i form av fossila skatterabatter de mest svepande. Varför? En hypotes: Också här spökar historien. Nyliberalismens backlash, framdriven av växande klyftor, ruttnande samhällsservice och osäkra livsvillkor – men också den mentalitet som göds av ränteavdrag, bostadsklipp och en sönderprivatiserad välfärd. Politikens rädsla att stöta sig med vår tids högerpopulism och dess retoriska figur om ”vanligt folk” är notorisk. Med en slags perverterad gula västar-retorik kan alltifrån skatt på ISK-konton till höga bränslepriser klassas som folkfientlig kommunism.
Hur genomförs en grön omställning i ett sådant samhällsklimat? För det första genom att ta problemen på allvar – utan triangulering. Kompensera chockhöjda bränslepriser – men med fokus på de med knappa marginaler. Satsa på alternativen, inklusive kollektivtrafik. Energieffektivisera bostadsbeståndet. Gör det EU-kommissionen föreslår: Accelerera omställningen. Går det, när inflationen hotar? Ja, eftersom den bottnar i fossila energipriser. Samtidigt hotar hög arbetslöshet. Genomför en utbildningssatsning för att få fram den arbetskraft som krävs. Och framför allt: Ta fajten för stärkt välfärd och sociala skyddsnät. Endast i ett samhälle där vi bryr oss om varandra kommer vi att bry oss om klimatet. Har vi råd? Ja, om staten är villig att låna, mobilisera kapital och höja skatten för de högsta inkomstskikt som också står för det största energislöseriet.
