Omar Barghouti: ”Slaven vill inte ha fred, utan frihet”

Omar Barghouti bor annars i Ramallah. Strax utanför staden ligger hans familjs olivlundar. Han berättar om hur hans gammelfaster själv skördade oliverna tills hon var i åttioårsåldern. Idag är hon död, men olivträdet får Omar Barghouti att tänka på den enda gången han såg henne gråta.  

Hon satte på tv:n och såg hur israeliska bulldozers plöjde ner en annan familjs olivträd.  

– Hon sa att det kändes som om de dödade hennes barn.

Professorn och författaren Ilan Pappé har sagt att israeler, i egenskap av koloniala bosättare, bara ser på mark som egendom, medan palestinier har namn för varje bit mark som är deras.

– Varje lund har sitt eget namn, en identitet, en bestämd form. Vi säger inte att vi ska till vår mark. Vi säger att vi ska till Zaqmoum eller till Aqaba, säger Omar Barghouti.

– Det är skillnaden mellan bosättarna och ursprungsbefolkningen.

Omar Barghouti har växt upp med den palestinska kampen. Hans pappa var med och grundade den Palestinska befrielseorganisationen, PLO, och hans mamma var aktiv i den palestinska kvinnorörelsen. Själv har Omar Barghouti förutom att vara engagerad i Palestinarörelsen också varit en del av den sydafrikanska anti-apartheid-rörelsen, under sin tid på Columbia University i USA. I år har det gått tjugo år sedan han var med och grundade BDS, som står för bojkott, sanktion och desinvestering. Rörelsen lanserades av 170 palestinska gräsrotsrörelser, fackföreningar och civilsamhället, för att sätta press på stater, institutioner och företag att upphöra med ”sin delaktighet i bosättarkolonialism, apartheid och militär ockupation.”  

– Rörelsen startade för att palestinier förstod att det inte räckte att vädja till det internationella rättssystemet, säger Omar Barghouti.  

– Vi hade lärt oss från den sydafrikanska kampen mot apartheid att det är omöjligt att avveckla system av kolonialt förtryck och apartheid om vi inte också stoppar omvärldens delaktighet i samma system.  

Från den israeliska statens håll har man konsekvent ifrågasatt rörelsen.  

– Israel har alltid försökt att svartmåla BDS genom att kalla rörelsen antisemitisk. Men vi upprepar bara fakta: Israel grundades som en bosättarkoloni på palestinsk mark, genom att tvångsförflytta palestinier.  

Deras försök att stämpla BDS som antisemitisk har misslyckats, enligt Barghouti, som påpekar att rörelsen konsekvent har arbetat emot alla former av rasism, inklusive antisemitism, och att rörelsen ”har stort stöd också från exempelvis amerikanska judar”.

– Det är därför Israel behövt ändra definitionen av antisemitism. Men när de gjorde det kastade de den judiska befolkningen under bussen. Istället för att definitionen fokuserar på anti-judiskt hat, rasism och diskriminering, började de definiera antisemitism som framför allt kritik mot Israel och sionism. Men att likställa Israel med judar som folk är i sig en antisemitisk handling. Många i det judiska communityt säger att den här sammanblandningen är extremt farlig. Först och främst för palestinier, eftersom deras kamp mot bosättarkolonialism och apartheid undermineras, men i andra hand för judar, eftersom det blandar samman judar med staten Israel. En sådan syn antyder att apartheid, ockupation, etnisk rensning och folkmord skulle vara likvärdigt med judiska värderingar. I själva verket handlar det om israeliska policys. Att säga något annat är extremt antisemitiskt.

För Omar Barghouti har bojkottrörelsen också haft personliga konsekvenser. Israel har belagt honom med reseförbud. Varje gång han ska lämna landet behöver han ansöka om tillstånd.  

– Men jag känner mig inte bekväm med att prata om repressionen mot mig som person – även om det finns mycket där som är väldigt smärtsamt – mitt i i ett pågående folkmord mot 2,3 miljoner palestinier i Gaza. Det enda jag kan säga är att de gör allt detta för att tysta min röst.  

BDS mål är att den israeliska ockupationen ska upphöra, att säkra att palestinska medborgare i Israel har likvärdiga rättigheter och att palestinska flyktingar ska ha rätt att återvända till sina hem i Palestina och få kompensation – krav som är förenliga med internationell rätt. Rörelsen tar inte ställning till hur en sådan lösning skulle se ut. Omar Barghouti har själv förespråkat en enstatslösning i form av en sekulär demokrati, där palestinier, inklusive palestinska flyktingar, och israeliska judar lever sida vid sida med fulla likvärdiga rättigheter efter att ”bosättarstaten och apartheid är nedmonterad.”

– Idag låter det väldigt akademiskt när västvärlden talar om en enstatslösning eller en tvåstatslösning. Hellre än att tala om statslösningen vill jag tala om kollektiva rättigheter och demokrati. Jag är fokuserad på att ockupationen och apartheid ska upphöra och att palestinier ska få återvända till sitt hemland. Om en sådan lösning slutar i en, två eller fem stater är upp till palestinierna själva att avgöra. Det är det som är demokrati. Sen när är det tabu att påpeka?

Omar Barghouti är kritisk till den så kallade fredsprocessen, vars syfte uppges vara att hitta en lösning på Israel-Palestinakonflikten.  

– För de förtryckta kan fred betyda många saker – det kan betyda kapitulation, att acceptera slaveri som sitt öde. Det är inte fred för oss – det är fred för förtryckarna i en herre-slavrelation. Slaven vill inte ha fred, utan frihet. Det vill säga en rättvis fred, utan förtryck.

När Ukrainas president Zelenskyj nyligen sa till Donald Trump att landet inte bara önskar sig fred, utan också rättvisa, var det en ögonöppnare för många, menar Omar Barghouti.

– Vi satt på helspänn – skulle de europeiska ledarna äntligen säga r-ordet, som i rättvisa?  

Själv har han inte mycket till övers för den definition av fred som dominerar i västvärlden.  

– Den här fredsindustrin, där man vill avsluta konflikterna men ignorerar maktdynamiken, är väldigt europeisk. Europa vill rentvätta sig själva från sitt koloniala förflutna genom att prata om fred och mänskliga rättigheter. Vilka mänskliga rättigheter? För det globala syd är Europas etablissemang och deras hyckleri skrattretande. De allra flesta makthavare i Europa, inklusive Sverige, stödjer Israels folkmord. Den europeiska, koloniala schizofrenin har alltid funnits där, men inte på den här nivån. Det är outhärdligt. Hur kan de rättfärdiga det?  

Vad tror du?

– De bryr sig inte. För de har makten. Nu har de europeiska ledarna till slut tvingats möta någon som är ännu mäktigare och mer gränslös än dem – Donald Trump, som säger att de är irrelevanta och att han ska bestämma allt. Han har utsett sig själv till världens härskare. Europa inser slutligen att de är USA:s lilla pudel. Det är ett lustigt ögonblick för resten av världen, att betrakta de europeiska makthavarna, som sett sig själva som universums härskare. Så kommer en härskare och de förvandlas till pudlar. Radar upp sig och säger: ja, sir…   

Omar Barghouti imiterar en hund och skrattar. Undrar om jag läst George Orwells ”Djurfarmen”.

– Så är samtiden. Det är inte bara reglerna som ändras, utan också språket som beskriver verkligheten. Rättigheter betyder något annat, demokrati också.

Men även ett ord som neutralitet. Under studentockupationerna förra våren, där elever världen över krävde att universitet skulle avsluta sina samarbeten med Israel och med företag som var delaktiga i kränkningar av mänskliga rättigheter, avfärdade många rektorer kravet med motiveringen att akademin skulle vara neutral.

 – Om du frågar palestinierna, och de svenska studentorganisatörerna, vill de ha mer neutralitet, inte mindre. En institution som samarbetar med en apartheidstat och med medskyldiga instutioner är ju inte neutral.

Trots att Omar Barghouti kämpat för Palestina större delen av sitt liv kunde han inte förutspå hur det senaste ett och ett halvt året skulle utveckla sig.

– Ingenting, absolut ingenting, hade kunnat förbereda mig på ett livesänt folkmord. Det finns så många orättvisor i världen, men Palestina är den plats där väst allra tydligast implementerar sin selektiva idé om internationell rätt. Man är redo att bryta varenda lag och varenda rättighet för att få igenom sina intressen. Det är därför Palestina beskrivs som ett lackmustest för hela världens mänskliga rättigheter. Vi var många som förstod redan i oktober 2023 att detta skulle bli det avgörande testet. Det var nu det skulle bära aller brista. Och det vi ser nu är precis det vi varnade för, att det internationella systemet håller på att kollapsa.  

Med Trump vid makten i USA, och ytterhögern som regerar på flera platser i Europa, kommer det kvarvarande skyddet också att försvinna enligt Barghouti. Kvar finns bara skärvor.  

– Vi kommer att återgå till hur det såg ut innan den internationella rätten fanns, där de mäktigaste tilläts bestämma allt. Någon säger att jag vill ha Grönland, så jag tar Grönland, eller jag vill ha Gaza, så jag tar Gaza.  

Hur har det senaste ett och ett halvt året påverkat dig?  

– Det har varit den svåraste tiden någonsin. Är det traumatiserande? Absolut. Är det deprimerande? Självklart. Ändå har vi i BDS tvingats lära oss väldigt snabbt hur vi kan vara effektiva och etiska i vårt arbete, hur vi kanaliserar vår enorma sorg och ilska till någonting konstruktivt – till att strategiskt kämpa emot omvärldens delaktighet i folkmordet, och till att avveckla apartheid. Som människorättsförsvarare är detta stunden då man kliver in och gör sin plikt. Vi har inte råd att förtvivla. Jag får inte bli så förstörd och sorgsen att jag blir ineffektiv i mitt arbete.  

Sedan oktober 2023 har han sett palestinier avhumaniseras som aldrig förr.

– Jag minns en film jag såg från Gaza i början av folkmordet. Förstörelsen var redan oerhörd. En man gick runt bland spillrorna av sitt hus. Han sökte efter kaffe. Människor insisterar på att leva, också mitt i denna omänsklighet. I Gaza sjunger de, socialiserar och fortsätter att lära sig saker. Det ger mig hopp. Om de inte gett upp i Gaza, trots att de är mitt i ett folkmord, kan inte vi heller ge upp.  

 Hur håller du hoppet vid liv?

– Jag fortsätter med människorättsarbetet. Det är inspirerande och givande. Alla miljontals människor som har mobiliserat i solidaritet med den palestinska frihetskampen under det senaste året ger oss hopp. Mänskligheten har inte förlorat sitt raison d'être, säger Omar Barghouti.  

– Det finns mycket ljus där ute. Vänta inte på att det ska lysa på dig. Sök upp det.