Man kanske inte ska låta Carl von Linné klä skott för allt ont. Hans svartmålning av ljungen får nog snarare ses som ett tecken i tiden. Linnés resor drevs inte i första hand av hans intresse för biologi. Han hade ett statligt uppdrag att inventera naturresurser och hur de skulle kunna nyttjas. Med de glasögonen uppfattade han ljungheden som misskötsel. Av samma skäl var han kritisk till urskogar som han menade bara stod och ruttnade. I slutet på 1800-talet ersattes ljunghedar i södra Sverige med skog, det var ofta skolbarn som planterade, och dagens skogsbruk tog form.

– Man insåg inte vilka värden som finns i de här landskapen, att de var en viktig resurs för bönderna med betande djur men också att de var hem för många arter som i dag är hotade. Ljungheden kan uppfattas som karg när man först tittar på den, men det är en väldig missuppfattning, säger Mattias Lindholm, naturvårdschef på Västkuststiftelsen, som förvaltar naturvårdsområdena inom Göteborgs, Västra Götalands (förutom Skaraborgs län) och Hallands regioner.

I somras kom EU:s nya lag om naturrestaurering, vilket innebär att Sverige och övriga medlemsländer behöver ställa om sin naturvård. Men hur det kommer att se ut i praktiken är en politiskt infekterad fråga. Under tiden som kattrakandet pågår vill vi ta reda på vad naturrestaurering egentligen kan innebära. Vi åker till Stora Överön utanför Kungälv och vandrar genom ett mycket gammalt kulturlandskap med rester från bronsåldern.  

– Hade vi rest här för hundra år sedan hade du inte sett några träd alls. Alla de här skogsklädda höjderna som finns här nu, var då avskogade, säger Mattias Lindholm. 

Resan går genom den bördiga Götaälvdalen där det odlats under mycket lång tid. De omgivande bergen som nu är beskogade var magra marker som inte dög till att odla mat på, men där djuren kunde beta. Skogen har under historiens lopp fällts i omgångar och använts som virke och ved. Ett exempel var sillindustrin, som hade sin sista glansperiod under den andra halvan av 1700-talet då sillen gick till i stora stim. Industrin behövde mycket bränsle för att koka tran, den olja som lyste upp gatlyktorna i städer som Paris och London. 

Mattias Lindholm är ensam i Sverige om titeln ”ljunghedsforskare” och doktorerade 2019 på ljunghedens ekologi och effekterna av bränning och betesdjur. Han är alltså en av Sveriges främsta experter på ljunghedar, fast det är inget han själv säger. Tvärtom påpekar han att det å ena sida finns många andra som också har kunskap, å andra sidan att det är mycket kunskap som har gått förlorad och som man nu försöker erövra igen.

Själv zoomar han in med lupp och letar hättemossor på några aspar.

– Det är när man går ner på den här nivån som en ny värld öppnar sig. Det är ett annat ekosystem än det man ser när man bara går omkring och aldrig böjer sig ner.

Vi är framme på Stora Överön och Roy Andersson har gjort oss sällskap. Han arbetar med naturvården tillsammans med sonen Niklas Royson och sonhustrun Pernilla Royson som är de som numera driver lantbruket. Vi går på historisk mark. Ljunghedarna anses vara ett av Västeuropas äldsta kulturlandskap som hade stor utbredning och betydelse under åtminstone 3 000 år, men sannolikt är ännu äldre. Ljunghedarna på Stora Överön är en del av det landskapet. När vi efter ett tag kliver över en stenmur berättar Roy Andersson att den är från 1659, samma år som hans familj köpte gården, innan Bohuslän ens var svenskt. Det är inte historiens vinande vingslag vi hör, snarare ljudet av sten som tippas och läggs mot sten och den svett som droppade på den framväxande muren. Allt detta enorma slit för att röja fram en bit mark som gick att odla på och sedan använda den uppgrävda stenen till att hägna in odlingen, så att inte djuren åt upp grödorna. Roy Andersson är nionde generationen som brukar gården. Hans son och sonhustru är nummer tio i ledet.

Gården är inte särskilt stor, bara 58 hektar. Till stor del består den av mosaikmark – en blandning av åker, ängar, träddungar och de bergiga, steniga ljunghedarna. Det är i mosaiken som mångfalden trivs. Det mesta av den kraftiga ljungen har blommat över, men i norrlägen står den fortfarande i vackert lila. Vi står uppe på Röseberget, nästan omslutna av Nordre Älvs fjord där sötvattnet blandar sig med det salta. Roy Andersson pekar ut Rörö, Öckerö kyrka och Björkö bland öarna. Längst ut på udden finns Stornäsberget. Där står hans kor och verkar njuta av utsikten lika mycket som vi gör. De 18 dikorna med kalvar är precis som Roy Andersson och hans familj, naturvårdare. Det gäller även för de 100 fårtackorna med lamm och de 25 islandshästarna. Tillsammans betar djuren cirka 300 hektar.

Utan betande djur går det inte att restaurera naturbetesmarker. Olika djur betar också på olika sätt, vilket också stimulerar mångfalden.

– Många kan restaurera natur men att skaffa djur, det gör man inte bara från en dag till en annan. Jag har visserligen haft djur hela mitt liv, men jag har ändå fått lära mig mycket i det här arbetet, säger Roy Andersson.

– Jag brukar säga till bönderna och naturvårdarna att de inte ska tänka så mycket, gör bara lite olika så blir det bra. Då får vi variationen, säger Mattias Lindholm.

Ljunghedar kräver inte bara betande djur utan också eld. För att må riktigt bra ska en ljunghed brännas vart femte år.  

– Vi får ofta frågan om vi ska elda upp alla insekterna, men det är en förutsättning för att de ska kunna finnas kvar i framtiden.  

Ljungbränning är en delikat uppgift. Den ska brännas på våren, ofta när det samtidigt är risk för gräsbrand. Det gäller att bränna ett lagom stort område så att ljungen föryngras, men att det samtidigt ska finnas kvar obrända partier dit insekterna kan undkomma elden.

Roy Andersson har jobbat med naturvård sedan 1991, ungefär samtidigt som hans gård med 15 mjölkkor ansågs för olönsam för Arla.

– Det är väldigt roligt detta och därför har jag inte slutat. Det känns viktigt att det inte blir förstört. Och det blir så fint, säger Roy Andersson.

Men ska staten satsa miljoner på något bara för att det är ”fint”? De båda återkommer flera gånger till problemet med att få det övriga samhället att förstå värdet i detta landskap, när det gäller den biologiska mångfalden, kulturhistorien och skönheten.

Låt oss ta hjälp av en parallell. När Notre Dame i Paris förstördes i en brand för fem år sedan så var alla överens om att detta var en oerhörd kulturhistorisk förlust. President Macron gick direkt ut och sa att katedralen skulle byggas upp igen. Det beräknas bli klart i december och kosta cirka åtta miljarder kronor. När det gäller förlusten av våra ljunghedar är inte opinionen lika stark. Snarare är det så att de flesta inte har en aning om vad det är för slags naturtyp. Man kan givetvis säga att merparten av ljunghedarna inte försvann lika snabbt som Notre Dame gick upp i rök, men snabbt gick det. Under 70 år försvann merparten av landets ljunghedar, en yta på 500 000 hektar, motsvarande mer än hela Öland och Gotland tillsammans. När det bara fanns spillror kvar började man för 5-10 år sedan att förstå hur oerhört värdefullt det här landskapet är för den biologiska mångfalden eftersom ljunghedar är plats för en rad olika arter, varav många är rödlistade. Men det är också riktigt gammal kulturhistoria, ett slags naturens Notre Dame. Även om ljunghedarna med sina lämningar från bronsåldern slår Notre Dame med hästlängder.

Naturvården är ryckig. Trots allt prat om biologisk mångfald drogs anslagen till naturvården ner med en miljard vid regeringsskiftet. För Västkuststiftelsen innebar det att anslagen krympte från 39 miljoner till sex miljoner kronor, i princip över en natt. Mattias Lindholm menar att för att kunna sköta de åtaganden man har, behövs en budget på 20 miljoner kronor per år. Regionerna insåg problemet och sköt till 15 miljoner kronor, men under tiden som hann gå förlorade man naturvårdare som behövde hitta annan inkomst.

– Vi förlorade kontinuiteten när bidragen försvann, i form av människor som har lärt sig att sköta de här markerna, men också när det gäller djurens kunskap. Djuren som har lärt sig hur de ska gå i landskapen, hur de ska beta, säger Mattias Lindholm.

Roy Andersson är också luttrad av alla år som han har bedrivit naturvård som är kopplad till miljöstöd hos jordbruksverket.

– Det har aldrig varit något problem att jobba med Mattias och de andra som kommer från naturvården, men gentemot Jordbruksverket… Där är man så rädd för att göra fel. Alla regler där är gjorda för att kunna kontrolleras av outbildade människor.

Men Roy Andersson och hans familj är kvar. Liksom djuren. Att det här finns flera djurslag är en tillgång, eftersom de betar på olika sätt. Hästarna ägnar sig åt bete under vintertid, en gammal tradition. Ljung som betas och bränns regelbundet blir ett bra foder.

– Ljungheden är även inom lantbruket en outnyttjad resurs. I Norge har man förstått detta. Här i Sverige har vi inte gjort samma koppling, säger Mattias Lindholm.

Enligt Naturvårdsverket har 77 olika rödlistade arter uteslutande eller i stor omfattning sina kända populationer i ljunghedar, plus att det hittats ytterligare 159 rödlistade arter. Några som kan nämnas är slåttergubbe, hasselsnok, cypresslummer.

– Särskilda arter här är klockljung, klockgentiana, alkonblåvinge och jag kan tänka mig att nattskärran hörs här också i början av juni, säger Mattias Lindholm.

Ljunghedarna försvann i det som brukar kallas för den agrara revolutionen i Sverige, ungefär i mitten av 1800-talet. Lantbruket och skogsbruket skulle bli mer produktivt. En omfattande jordreform, laga skifte, genomfördes och man började odla foder åt korna i stället för att slå ängar och låta dem gå ute länge och beta. Idén var på många sätt genial. Korna fick ett bättre foder och kunde ge mera mjölk och kött. Att varva spannmålsodling med vallen, det odlade gräset, är också utmärkt för att minska ogräs, öka mullen i jorden och därmed bördigheten och binda kol. Men det här innebar också att man slutade att bruka de mer magra markerna som ljunghedarna, som i stället planterades igen med skog. Markerna skulle ge produkter som gick att sälja, men något viktigt gick samtidigt förlorat.

Naturbetesmarkerna, dit ljunghedarna hör, är Sveriges mest artrika marker. Det ironiska är att trots att de inte ”producerar” så mycket kött, mjölk, spannmål eller skog per hektar så ”producerar” de en massa mångfald. Just för att markerna inte är så produktiva finns det plats för många andra liv. Carl von Linné förstod sannolikt inte att de där improduktiva markerna i själva verket var en förutsättning för att det skulle finnas en så rik mångfald för honom att namnge. Idag har vi namn på ännu fler arter, men vi verkar fortfarande fixerade vid att naturen främst ska producera varor. Hur ställer vi om den tanken?