– Vad har du sysslat med!?

– Ja det ska jag säga dig att jag har styckat 500 grisar med den handen, svarade Ulla.

– Du är så stark i den!, sa läkaren.

Det är en av hennes favorithistorier, och den avslöjar någonting om hur livet på landsbygden såg ut på 1900-talet. Dessutom bor hon i en by som kan berätta någonting om hur gemenskapen och livet på landsbygden skulle kunna se ut på 2000-talet.

Historien kan börja 1939 då Ulla, sex år, flyttar med sin familj till Önneköp, en by med omkring 200 invånare utanför Hörby i Skåne. När hon som 15-åring är klar med skolan och konfirmationen drömmer hon om en egen cykel, och en klänning som hon har sett andra ungdomar ha. Föräldrarna har sju barn och inte några pengar över till Ulla, så hon tar sommarjobb som kökspiga på ”den största affären” – en av fyra matbutiker i byn. Arbetstiderna är 07–07 men det blir inget över till att förverkliga drömmar när månadslönen är 40 kronor.

Till hösten plockar hon potatis sex dagar i veckan istället. Hon får sex kronor om dagen. Tänk vad pengar! Hon köper en cykel, en ny klänning, nya skor. Sedan får hon jobb på cafét i byn, för 100 kronor i månaden, tills en dag 1951 när en ung man från en annan fattigfamilj flyttar in i lägenheten ovanför lanthandeln på andra sidan gatan. Han går där och räfsar och hackar. Ja det är klart, där är en ny påg, den får man ju titta på, tänker Ulla.

Det dröjer inte länge innan hon jobbar i lanthandeln på andra sidan gatan, med en månadslön på 200 kronor. Men den raketartade löneutvecklingen ska snart få ett tvärt slut. Istället gifter hon sig med den unge Kjell, blir delägare, har hand om affärerna – och sköter den manuella köttdisken. Klockan sex vissa morgnar kommer en lokal slaktare med halva grisar – det är vad som får plats på styckningsbordet – från gårdarna runtomkring. Eftersom köttet inte är granskat kommer han innan några myndigheter kan få nys om saken. Sedan ställer sig Ulla med en såg – den liknar en röd grensåg men den är i stål och väger flera kilo. Så sågar hon, och hackar, till karré, bog, julskinka.

Åren går och de andra verksamheterna i Önneköp lägger ner en efter en. Ulla och Kjell Nygrens butik – 1975 tar de över från Kjells föräldrar och driver den med hjälp av sina fyra döttrar – blir en allt viktigare mötesplats i byn. Tack vare att familjemedlemmarna inte lyfter lön – och att Kjell Nygren kör varubuss i 36 år – går affärerna ihop. 1991 tar en av döttrarna över och driver lanthandeln i ytterligare 15 år.

Under samma period ökar antalet stormarknader och storbutiker explosionsartat i Sverige, medan mindre lanthandlar och andra butiker och service på landsbygden dör på löpande band. Oräkneliga skånska byar med en livlig historia tystnar.

Då fanns liksom Findus Risotto på burk. Och chips. Det var tråkig, död, stämning.

Under hösten 2011, ett par år efter Ulla Nygrens stroke, kommer döden till Önneköp. ”Det är inte utan bitterhet makarna Isgren lägger ner affären”, skriver Skånska dagbladet.

– Folk i byn väljer att handla på andra ställen. De tycker tydligen om att åka bil, säger Ingvar Isgren till tidningen.

– Vi har satsat vårt liv på detta. Vi har jobbat sju dagar i veckan. Nu orkar vi inte längre, och vi har inte råd att anställa folk.

En som inte direkt sörjde att lanthandeln la ner var Lena Ebervall. Hon köpte sommarhus precis utanför Önneköp för omkring 15 år sen.

– Då fanns liksom Findus Risotto på burk. Och chips. Det var tråkig, död, stämning.

Efter en mörk och deppig vinter 2011–2012 när livet i byn tystnade eftersom lanthandeln var borta försökte nya ägare ändå att få rull på lanthandeln. Men det gick inte. 2017 köpte makarna Carolina Castillo och Thomas Jönsson butiken. Det blev vändpunkten, enligt Lena Ebervall.

– Det blev en synergieffekt av allt positivt som hände, jag kan inte beskriva hur trevlig den här byn har blivit, det är helt underbart, säger hon som tillsammans med sin man är här mer och mer – de kan ju distansjobba från stugan.

– Vi har nästan flyttat hit, säger hon.

– Byn har börjat bli lite känd, folk hör om det, det är musik och kulturaftnar. Och det är inte Findus risotto på burk längre, det finns närodlat, ekologiska grönsaker, närproducerat kött, de har till och med bönor och linser som har växt upp precis här i närheten. Idag har jag köpt en stor vattenmelon och det fanns inte för 15 år sedan, det var helt otänkbart.

Ska man ha en levande bygd så får alla vara med på det på något sätt

Vad är det som har hänt? Till att börja med fick butiks­ägarna Carolina Castillo och Thomas Jönsson samma insikt som drabbat tusentals andra i Sverige – det är i princip omöjligt att driva en lanthandel i en by som inte har en välbeställd befolkning. Men istället för att lägga ner började de undersöka möjligheter för byborna att ta gemensamt ansvar för att den skulle finnas kvar. De lyckades samla en skara som startade föreningen Levande Önneköp 2018, som i sin tur gjorde en analys över de lokala ekonomiska förutsättningarna och lärde sig av andra byar som experimenterat med gemensamt ägande. Mycket inspiration kom från Röstånga, en annan skånsk by som bildade ett bygdebolag 2011 vilket gav invånarna och andra möjlighet att köpa aktier i bolaget för 500 kronor. Med dessa pengar har bygdebolaget kunnat köpa och renovera ett gammalt fryshus, en nedlagd järnvägsstation och några förfallna fastigheter som förvandlats till en minimal konsthall, en restaurang och evenemangslokal, och hyreslägenheter.

På samma vis ville Levande Önneköp hitta sätt att styra om en del av de pengar som finns i bygden så att de stannar kvar. De valde en liknande form som Röstånga och sålde aktier för 500 kronor (varav 499 kronor investeras i bolaget och aldrig kan fås tillbaka). Majoriteten av andelarna tillhör dock alltid föreningen.

– Så att ingen kan kuppa, säger Dennis Augustsson, ordförande i bygdebolaget, och skrattar.

– Inte för att jag tror det skulle hända, men vi säljer aldrig mer än 49 procent av aktiekapitalet.

Att sälja andelar blir, utöver att få in kapital, ett sätt att testa engagemanget för idén.

– Vi ville säkra, så vi inte hoppade i galen tunna. Finns det intresse i byn så gör vi det, annars inte, berättar Dennis Augustsson.

Gränsen för ”intresse i byn” sattes vid 400 andelar, och uppnåddes 2021. Idag har de sålt över 630 andelar till omkring 300 personer. För pengarna köpte de lanthandeln och grannfastigheten som de utvecklar till ett kulturhus. Människor som är delägare i lanthandeln är också mer benägna att handla i butiken, och att hjälpa till när den behöver renoveras genom till exempel sina rörmokarkunskaper eller virket i ladan, säger Dennis Augustsson.

– Det skapar också en medvetenhet om att ska man ha en levande bygd så får alla vara med på det på något sätt.

En nyckel till framgången har varit att hela tiden försöka anpassa sig till vad som funkar här. Istället för ett SVB-bolag som Röstånga har, med juridiskt skydd mot att inte kunna ta ut vinst, startade önneköparna ett vanligt aktiebolag där de skrev in vinstbegränsningen i bolagsordningen. Att prata om kooperativ och SVB hade skrämt iväg folk, menar Dennis Augustsson.

– Alla vet vad ett aktiebolag är: ”det kan jag tänka mig att köpa en aktie i, det här nya konstiga SVB, det vet jag inte”.

Det har varit en grundsten för Levande Önneköp att alla ska känna sig välkomna till föreningen, butiken och kulturhuset – oavsett ideologiska eller andra skillnader i hur folk är.

– I grund och botten är det en demokratifråga. Alla ska ha tillgång till service, det är inte självklart om du är till åldern stigen, om du inte får köra bil längre, då är man utlämnad, och då blir det här också en möjlighet att kunna leva ett vettigt liv i sin by istället för att flytta in till Hörby, säger Dennis Augustsson.

Insikten om att det inte är så idag fördjupades under pandemin då han var en av dem i föreningen som ideellt körde ut matkassar till folk i och omkring Önneköp.

– De där utkörningsrundorna kunde bli ganska långa ibland, vi stod och gafflade där utanför dörren, kunde stå där en halvtimme och bara prata väder och vind, berättar han.

– För mig var det en ganska viktig upplevelse. Här är gamla gårdar, och en del bor väldigt isolerat, man fick en kontaktyta med en ganska stor del av byn som jag aldrig skulle ha träffat annars, som ökade känslan av att alla de här människorna är del av den här gemenskapen och att man inte får tappa någon.

Här kan många säga ”ok, nu blir maten tio procent dyrare, nu får jag nog ta min lista här och åka in till Kristianstad och storhandla på det billgast möjliga.”

Den riktlinjen testas dagligen i en liten lanthandel, berättar Cecilia Persdotter. Hon flyttade hit i januari för att börja jobba i butiken eftersom hon såg det som en perfekt möjlighet att flytta ut på landet och samtidigt fortsätta jobba med något som liknar det hon gjort i decennier: kooperativa butiker.

– Om man är i en storstad och ska skapa en medlemsägd ekobotik kan man ta de varor man själv tycker om men här ska vi vara en affär för alla.

En del människor vill helst inte gå in i en affär som säljer kött, andra hatar ekologiskt – alla ska känna sig välkomna i Önneköps lanthandel. Utöver att lösa den knuten får priserna inte bli för höga, säger Dennis Augustsson och berättar om Torna Hällestad, en annan by i Skåne.

– De har ett jättefint gemensamt bygdebolag, men där är det ett annat klientel, utflyttade akademiker och andra som inte märker om priserna höjs med 30 procent. Nu raljerar jag lite grand men där är det inte alls samma problematik, medan här kan många säga ”ok, nu blir maten tio procent dyrare, nu får jag nog ta min lista här och åka in till Kristianstad och storhandla på det billgast möjliga.”

För att spä på utmaningen vill lanthandeln i Önneköp dessutom vara en del av omställningen. De bygger relationer med lokala odlare och för att göra det lättare för dem sänker de nu påslaget på frukt och grönt. Lyckas de få fler att handla i affären samtidigt som de får fler att köpa närodlat minskar utsläppen från både varor och kunder. Men det som främst tycks driva de engagerade i Önneköp är att bygga gemenskap. I butiken finns ett litet bord där folk sätter sig och tar en kaffe, och Linda Anderberg, ordföranden för Levande Önneköp som flyttade hit för 15 år sedan, har fått nya perspektiv på livet.

– På det här sättet har jag aldrig umgåtts, att jag känner 80-åringar, det gjorde jag aldrig när jag bodde i Stockholm.

Cecilia Persdotter berättar om en man i 90-årsåldern som brukar handla i affären.

– ”Hemtjänsten kan handla åt mig men det gör de bara i Hörby och jag vill handla här” säger han, ”och här är kortet och min kod är…”.

Kanske finns det en risk med texter som denna, som målar upp en framgångssaga från landsbygden. För samtidigt som det finns många sådana, överskuggas de av problemen som landsbygden har. Och även om Levande Önneköp – för stunden – ser ut att lyckas med något som kan inspirera andra, så har de gjort det trots att systemet är riggat emot dem.

Det är ändå dit vi ska, vi ska omställa hela Sverige – och det kan bli väldigt kraftfullt om staten går in och gör sådana här grejer

De engagerade i Levande Önneköp har en lång lista på saker som politiker och myndigheter skulle kunna förändra för att möjliggöra initiativ som deras. Istället för en överbyråkratisk projektdjungel där föreningar och andra måste slåss med varandra om en liten kaka – använd den statliga verktygslådan för att med hjälp av skatter och bidrag mer långsiktigt främja lokala initiativ. På så vis hade till exempel lanthandeln i Önneköp sluppit slita sitt hår för att få ett banklån, kunnat bygga ett kök där de tar tillvara svinnet, och effektivisera energisystemet.

Att möjliggöra lagliga sätt att främja ideellt arbete i utbyte mot varor eller i form av en tidsbank hade ökat engagemanget och möjligheterna för långsiktig överlevnad. Om momsen hade slopats på närproducerad mat inom en viss radie hade fler lokala odlare överlevt och fler hade haft råd med den maten.

– Om man då hade skalat upp det över hela Sverige – det är ändå dit vi ska, vi ska omställa hela Sverige – och det kan bli väldigt kraftfullt om staten går in och gör sådana här grejer, säger Annelie Nilsson, styrelseledamot i bygdebolaget.

Kulturgeografen Ulla Herlitz känner igen listan på förändringar som de engagerade i Önneköp önskar sig. Hon har forskat kring, jobbat med och varit engagerad i frågor om landsbygden i över 40 år och har även varit med på ett hörn i att ge råd till Levande Önneköp. Tillsammans med Hans Arén gav hon 2017 ut skriften ”Den första samhällsnivån” som sammanfattar mycket av hennes slutsatser och lösningsförslag. Hon påpekar att de stora kommunsammanslagningarna på 1950- och 1970-talen gjorde att Sverige gick från att ha 2 500 kommuner till dagens 290 (nu diskuteras ytterligare kommunsammanslagningar).

– Idag existerar nästan inte kopplingen mellan de politiska partierna och medborgarna, den kedjan är bruten, säger Ulla Herlitz.

Affären är en samlingspunkt, där har man ju alltid träffats.

Hon lyfter fram den mycket väl fungerande Svågadalsnämnden, där byborna väljer sina folkvalda direkt och där dessa personer inte är knutna till de traditionella partierna utan till bygden; denna nämnd får sedan sin beskärda del av kommunbudgeten för att själva ta beslut över sin bygd. Men för att detta ska bli verklighet på flera håll i landet måste kommunen säga ja, och eftersom kommunpolitiker ogärna ger ifrån sig makt och pengar, behövs nya lagar.

– Det är den centrala frågan för framtiden: hur ska man få det ideella i samhället och samhällsorganisationen att jobba tillsammans?

Upplever du att de här frågorna på något sätt är med i valrörelsen eller att något riksdagsparti driver det på något sätt?

– Nej.

Istället byggs ett jättelager på 126 000 kvadratmeter i Bålsta utanför Stockholm, för att ytterligare effektivisera de stora mataffärernas transportled – med fortsatt långa transporter som följd. Marknaden missgynnar lokala handlare medan de stora företagen växer, mindre butiker betalar mer för samma varor.

– Vårt inköpspris kan vara högre än Willys utpris, och hur fan ska vi kunna konkurrera med det?, säger Linda Anderberg.

– Jag hoppas att de håller ut, säger Kjell Nygren.

Efter att ha bott 40 år i lägenheten ovanför lanthandeln som de drev lika länge flyttade han och Ulla till en nybyggd villa ett stenkast därifrån, där de nu har bott i 31 och ett halvt år.

– Jag vet av erfarenhet i föreningar att efter en tid så börjar man tycka att det kanske inte är lika roligt. Så plötsligt när man ringer så svarar folk ”naej, jag ska göra det och det idag” eller ”nej jag är sjuk så jag kan inte komma idag”.

Varje torsdag går paret, som under det kommande året båda fyller 90, till lanthandeln.

– Vi handlar kanske hälften av vad vi behöver där, säger Kjell Nygren.

– Vissa varor är så dyra så det går inte att handla. En flaska jordgubbssaft till exempel, här tog de 47 kronor, exakt samma flaska kostade 27 kronor i Hörby, och där har man dessutom fem procent pensionärsrabatt ju. Och sedan ett flak ekologiska ägg säljer de för, är det 115 kronor? Vad är det för pris? Jag förstår inte vem som betalar det för 30 ägg, det kan jag inte fatta.

Ulla skrattar.

– Nej, det är ju så, vill de ha ägg kan de ju inte köra till Hörby då och bara köpa ägg, utan då går de ju in här.

– Om vi skulle handlat allt här i affären hade vi förlorat minst 400, kanske 500 kronor i veckan, säger Kjell Nygren

Å andra sidan hade ni sparat ännu mer om ni inte hade handlat där alls?

– Det är klart, det är för att stödja affären, vi vill ha den kvar. Vi skulle bli väldigt ledsna om den skulle upphöra. Då dör nästan samhället.

– Ja så är det, säger Ulla Nygren.

– Affären är en samlingspunkt, där har man ju alltid träffats.