”Oavsett vad du gör så gör det lika ont”

– Jag berättar för honom vad som har skett under dagen. Vad vi har gjort. Vad som händer i världen. Hur hans kompisar mår, vad hans lillasyster har gjort. Hur jag mår. Alla ­lever sin sorg på sitt sätt. Jag har mött mammor som sitter timvis hos sin son på begravningsplatsen. Dagligen. I fyra, fem, sex timmar. Bär till och med hans strumpor i fickan. Fastän det har gått tre år. 

Emirhans ögon ler mot Tülün från mobiltelefonens skal. Mobilen ligger alltid nära till hands. De första månaderna tittade Tülün ofta på filmerna som Emirhans vänner skickade henne. Minnen, filmklipp som hände för ett, två och tre år sedan. Idag tittar inte Tülün på filmerna längre. Det gör för ont. 

– Man kan minnas saker som har hänt i ens liv som man gläds åt eller som man blir ledsen över. Men det här är ingenting jag minns, det här är någonting jag lever dagligen. Hur jag gick ut. Jag hör det där dånande ljudet från bilen. 

Det var Tülün som hittade Emirhan på parkeringen den där kvällen i slutet av januari förra året. Ljudet som dånade var motorn som varvade. Tülün var hemma och väntade på att Emirhan skulle komma hem från gymmet. Han var sen, men han skrev i ett sms att han var på väg. Sin vana trogen gick Tülün ut på radhusets baksida och tände en cigarett medan hon väntade. Då hörde hon bilen. Hon blev irriterad, han förstörde ju motorn. Hon skrek till honom. 

Tülün minns alla detaljer från den natten glasklart. Hon tror att han har saft på sig. Sover han? Hon minns hur sekunderna tickar, det känns som en evighet. När hon förstår vad som hänt börjar hon ropa på hjälp. Hon springer tillbaka till radhuset för att få tag i sin man. Hon lyfter luren och ringer 112. 

– Jag tycker att minuterna som jag pratade med 112 var så långa. Jag skrek ”Hör du mig inte? Jag säger att min son är skadad. Skicka hit en ambulans, skit i resten. Fråga inte små frågor, det är oviktigt”. Men jag förstår ju nu, de försökte bara hålla mig lugn. 

”Människorna är så empatilösa”

Att ha människor runt sig är avgörande för att hantera smärtan. Förutom vänner och familj har Tülün haft kontakt med andra mammor som har förlorat sina barn, särskilt genom skjutningar.  

– Det är mitt sätt att hantera min kropp och min hjärna, att träffa folk. Men sorgen följer ju med dig, du dämpar den bara. Det är som att man sätter locket på en kort stund. 

Huset fylldes med folk den natten. Vänner och familj kom och gick ända fram till begravningsdagen. 

– Mina syskon var hemma hos mig hela tiden de första sju, åtta dagarna. En av mina systrar var här i tre veckor, så jag var aldrig ­ensam. Det kom så många människor, så många människor som Emirhan kände. 

Tülün berättar att hon sov och satt i gästrummet som hennes svägerskor hade gjort i ordning. Gästerna var hos henne, försökte få i henne vätska, gav henne mat, duschade henne och klädde henne.  

– Vi begravde honom sjätte dagen. Sedan blev det tomt. Från att ha varit 10–20 personer här varje dag var det bara min lilla familj. Det var jobbigt. Plötsligt var det framtiden. Nu var det bara vi. 

När det är dags att duka köksbordet tas tre tallrikar fram.  

– Jag förstår inte varför man alltid får frågan om han var kriminell. Vad är syftet med att få veta det? Gör det min sorg mindre? Människorna är så empatilösa. De tänker inte att det finns en mamma och pappa bakom. 

Sitter aldrig still

Tülün hade tur i oturen, med hennes egna ord. Hon hade en läkartid inbokad kort tid efter att Emirhan dog. Det gjorde att hon fick hjälp snabbt. 

Läkaren remitterade henne till en psykolog som hon träffade en gång i veckan i ett års tid. Under det sista samtalet var de överens om att hon klarade sig bra, att hon vet vad som fungerar för henne. Hur hon ska kunna ta sig upp när hon faller. 

– Jag tror fortfarande att det som hjälper mig just nu är mitt sociala nätverk, människor runt omkring mig och att jag har börjat jobba igen. Jag sitter inte still, jag försöker göra något hela tiden. För jag är jättejätterädd att ramla ihop och inte kunna ta mig upp. Att tappa mitt förstånd. Jag är jätterädd att jag inte ska klara av att leva längre. 

Har samtalen hjälpt dig i det? 

– Delvis. Jag vet inte hur det är med andra mammor som har förlorat sina barn men det som även har hjälpt mig är min tro. Min tro till islam, till gud, att ha kontakt med människor som har tro, det har blivit någonting som jag kan hålla fast vid. Det viktigaste är att det finns en mening med allt. Jag har lärt mig att man inte kan bestämma när man ska födas och när man ska dö. Det jag inte accepterar är sättet som Emirhan har dött på. Ingen har rätt att ta någon annans liv. 

Måste ringa skolan

Trots att Tülün har haft stort stöd från släkt och den närmsta familjen, hade hon velat att någon hade hört av sig. 

– Jag hade önskat att familjer som råkar ut för den här typen av trauman får en mobilisering genom kommunen. Kommunen borde ha ett team för att hantera familjemedlemmarna.

Tülün menar inte att man behöver hjälp med enkla vardagssysslor som att handla eller laga mat.

– Jag är ute efter hjälp till familjen med de praktiska sakerna som bör ske efter en förlust. För du orkar inte. Ringa till skolan, meddela att personen i fråga är borta. Ringa arbetsgivare och förklara. Ordna med läkarintyg. Det måste finnas personer som kan vara den förlängda armen i en sådan här situation. 

Hon tycker att kommunen kan visa omtanke om sina medborgare. 

– Även om det inte är tillräckligt på alla punkter så hade jag uppskattat väldigt mycket om någon från kommunen hade kommit på besök. Bara frågat ”finns det någonting vi kan göra för dig, vad kan vi hjälpa dig med?”.

Det är en chock att själv drabbas av något som man läser om i tidningarna. Kommunerna borde vara uppsökande, menar hon:

– Du vet knappt vilken begravningsbyrå du ska ta kontakt med, du vet knappt vad som behöver göras. För du har aldrig varit med om det. Ta hand om era medborgare. Vi är en del av samhället. Vi finns, vi tillför saker till kommunen.

Själv löste Tülün och hennes familj allt själva. Läkarbesöket som redan var inbokat gjorde det lite enklare. 

– Men det var jag som var tvungen att gå till en läkare för att få ett sjukintyg. Arbetsgivaren vill ha intyg, Försäkringskassan kräver intyg. Vi lever ju i ett samhälle som är fyrkantigt. Du ska vara inom den boxen, inga avvikelser får ske. Jag försöker leva i den fyrkanten och jag vill att saker och ting ska gå rätt till. Men det borde finnas undantag, tillfällen som tål undantag.

Emirhan är överallt

Radhusområdet där Tülün bor med sin dotter och man ligger i Stockholms södra utkanter. Hit flyttade de för sex år sedan när det blev trångt i lägenheten. Radhuset inreddes i vitt, de ville ha in ljuset. 

Numera ligger en liten sten utanför ytterdörren. Någon har målat ”Vår älskade son bror vän” på stenen med mjuka penseldrag. En granne, berättar Tülün. 

Emirhan är överallt. Bilder på sonen sitter på kylskåpet, fotoramar står i hyllorna. Studentskylten som han aldrig fick använda står lutad mot vardagsrummets hörn. En trappa upp står hans rum orört.

Dagen efter mordet knackade det på ­dörren. Det var en polis som skulle bli ­familjens kontaktperson. 

– Jag hade inte kontakt med utredaren och åklagaren, allt gick genom min kontakt­person. Hon förhörde mig, och hon frågade vem jag ville ha som målsägandebiträde. Jag tyckte att hon var väldigt mänsklig och jordnära, hon blev en av oss och mötte hela min familj.

Polisen, en så kallad Family Liaison Officer, FLO, är länken till den polisiära utredningen. Men polisen kan inte dela någon information med familjen eftersom förundersökningen är sekretessbelagd. 

Åtta månader efter Emirhans död, fick Tülün återigen besök av polisen. ­Utredningen kom inte vidare och polisen kom för att ­berätta att de hade tagit beslutet att ­pausa den. Trots att de satt in stora resurser, även från andra delar av landet, så stod ­utredningen still. 

– Det var deras projektavslut, de är klara. Att lägga ett ärende vilande innebär att det inte finns någon utredare som jobbar aktivt med ärendet. Men för mig är det ett öppet sår. 

Först när familjen får svar på vad som hände tror Tülün att Emirhan får vila i frid – och att hennes egen hantering av sorgen kan börja på riktigt. 

– Någonstans så tror jag inte att jag har sörjt Emirhan. Det är fortfarande för overkligt för mig. Jag måste påminna mig själv om att Emirhan inte finns.

Tülün berättar hur vissa rutiner känns i kroppen. Vissa klockslag eller hur stolen står, ger närmast fysiska reaktioner. 

– Än idag känner jag att jag ska ringa honom vid fyra-fem-tiden. Jag börjar känna i kroppen när det är dags att fråga när han kommer hem. Rutinerna som man har haft, de är svåra att vänja sig av med. Jag behöver inte titta på klockan för att veta. När jag åker i bilen och har solen framför mig. Då vet jag att klockan är halv nio, nio. För det är den tiden jag brukade hämta honom vid stationen. Då stod solen rakt framför mig.

Sorgen är tabu

Tülün har pratat med många mammor och pappor, sorgbearbetningen skiljer sig stort från individ till individ och ingen sorg är den andra lik. Det är svårt att ge råd. 

– Man har förlorat ett barn, det har man gemensamt. Men hur man agerar och hur man hanterar sorgen, det skiljer sig oerhört mycket. 

Finns det något du gör som fungerar för dig? 

– Att prata om det, det hjälper mig. Jag pratar öppet om mina känslor. Men det är ju inte så alla funkar kanske.

På vilket sätt hjälper det dig?

– Att jag kan fortsätta andas. Jag tror att det är mycket som är tabu för oss. Vi är uppvuxna med att inte prata om vissa saker. Det är för känsligt. Man blandar in religionen, traditionen, kulturen, hur man är uppväxt. Man föredrar att inte prata om det som skadar dig. Jag är tvärtom. För det är genom att prata som människor kan få en känsla. Få upp ögonen.

Vad hade du gett för tips till dig själv, om du hade kunnat?

– Med ett och ett halvt års bagage… Jag hade nog agerat på samma sätt. Det finns inga råd du kan ge till dig själv, det finns inget enkelt sätt. Det är som att någon tvingar dig att gå på en spikmatta, oavsett vad du gör så kommer det göra lika ont. Det finns ingen lätt väg. De första tre till fyra månaderna hade jag jättesvårt att veta vad som var verkligt och vad som var overkligt, sant och osant. Jag trodde att jag snart skulle vakna upp, och finnas med honom. Men idag vet jag att det här är min verklighet. 

Sorgen kan bli outhärdlig.

– Ibland känner jag ”Gud, jag skulle vilja hitta en plats och bara skrika så mycket jag bara kan. Kommer han höra mig? Kommer ­någon höra mig?”. Och så tänker jag, nej. ­Ingen kan dela min sorg. Alla kan försöka förstå, visa medlidande. Men det är jag som lever med sorgen, ingen annan.

”Går livet framåt? Nej” 

Det turkiska teet i den lilla glaskoppen har kallnat. 

– Jag tänker att han inte har växt klart. Han har aldrig kommit hem full. Han har inte kommit hem med en tjej. Han har inte tagit sin examen. Eller flyttat hemifrån, skaffat jobb. De här basala sakerna. Barn och familj. Han har gått miste om allt. Och jag vet inte om han är ledsen för det. Men jag är ledsen för det. Jag ser hans kompisar som har flickvänner, som har pojkvänner, som har skaffat jobb. Det gör ont att se dem. Men jag får inte vara egoist.  

Varför får du inte vara det? 

– Jag kan ju inte ta deras lycka ifrån dem genom min olycka. Det går inte. Hur ­smärtsamt det än är. Jag kan inte skilja mig från omvärlden. Jag måste orka. För hans skull och för min dotters skull. Jag hoppas
att jag kan se henne växa upp. Men det är svårt. Är jag stark? Nej. Går livet framåt? Nej. Men det har inte stannat. Jag följer bara med.