Efter den första valomgången, där hans resultat blev något av en besvikelse med 30 procent, sju procentenheter bakom sin motståndare, framträdde plötsligt en annan Milei. Hans egna förslag – som avgiftsbelagda universitet, en dollarisering inom överskådlig framtid och marknadspriser i kollektivtrafiken – avfärdade han nu som ”skräckpropaganda”. Han slutade använda motorsågen som symbol och erbjöd till och med, bisarrt nog, trotskistiska Vänster- och Arbetarfronten en ministerpost (ett erbjudande som snabbt avvisades). Istället för den provokativa, spefulla tonen hos en libertariansk rörelse som njutit av att använda begrepp som ”jämlikhet”, ”social rättvisa” och ”välfärd” som förolämpningar, växlade hans kampanj in på ett annat spår: att valet stod mellan antingen Milei eller status quo, karaktäriserat av skenande inflation och korruption. Med det budskapet, och stöd från en del av den traditionella högern, segrade han.

Libertarianism, eller ultraliberalism, har genom tänkare som Ayn Rand, Friedrich Hayek och Milton Friedman haft ett enormt inflytande på politiken runtom i världen sedan 1980-talet, men aldrig tidigare har ett land letts av någon som ligger så nära ideologin i sin rena form. Kommer Milei att göra sig förtjänt av öknamnet ”galningen”? Kommer han att stå för det radikala program han blev berömd för, eller kommer han att ligga närmre den mer kompromissvilliga persona som övertygade de tveksamma väljarna?

Ett första svar kom den 20 december. Efter tio dagar vid makten utnyttjade Milei en paragraf i grundlagen som låter presidenten regera med dekret i en ”brådskande nödsituation”, och presenterade ett krispaket med flera hundra lagändringar. Det handlar om mängder av nedskärningar, att öppna över 40 statliga företag för privatisering, liksom – i strid med Mileis tidigare deklaration att han hellre skulle hugga av sig handen än införa nya skatter – en skattehöjning för medelinkomsttagare. Att landet befinner sig i en ekonomisk nödsituation är svårt att argumentera emot, men dekretet innehåller åtskilliga reformer som svårligen kan kallas ”brådskande”, som att omvandla fotbollsklubbar till aktiebolag och avskaffa begränsningarna för utlänningar att äga land. Dekretet måste fortfarande godkännas av parlamentet, men är giltigt tills dess och måste snabbehandlas inom loppet av veckor snarare än de månader, om inte mer, som den sortens reformer normalt skulle ta.

– Kulturen är alltid vad nyliberaler skär ner på först, säger Martin Bengolea, en av dem som redan drabbats av Mileis politik. 

Han är musikproducent på Centro Cultural Kirchner, en monumental sekelskiftesbyggnad som är Latinamerikas största kulturcenter. Men centret har tvingats stänga, och Bengolea är tills vidare suspenderad med halv lön.

– Ingen vet om vi alls kommer öppna igen i februari. Planen är att börja lägga avgift på evenemangen, men tanken har alltid varit att vi ska erbjuda kultur fritt, för de som annars inte skulle kunna ta del av den.

Martin Bengolea står i skuggan av åttavåningsbyggnaden. Det är den 15 januari och runtomkring honom samlas en demonstration. De första protesterna kom redan innan årsskiftet. Idag går de statsanställdas (den sektor Milei utsett till huvudfiende) fack ATE ut i en endagsstrejk. Temperaturen är redan uppe i runt 30 grader och parasoller i ATE:s färger grönt och vitt är den populäraste accesoaren. Här samlas representanter för grupper som tidigare kanske inte varit så synliga i kampen på gatorna: forskare, musiker, statstjänstemän – sektorer som träffades av den allra första rundan av nedskärningar.

Nio dagar senare trappas motståndet upp med en dags generalstrejk – den första i landet på över fem år – och en manifestation framför kongressen som är tänkt att bli en massiv styrkedemonstration. På morgonen i förorten Moreno tågar hundratals människor under allehanda banderoller – fackföreningarna CGT och CTA, diverse vänsterpartier, sociala organisationer från slummen, som peronistiska Movimiento Evita. De går mot stationen. Järnvägsarbetarnas fack deltar, öppnar spärrarna och har ett tåg reserverat för demonstranterna. På tåget höjs stämningen, folk hoppar, bankar i taket och skanderar. Man får intrycket att många som känt sig ensamma och vilse bland sina landsmän efter valresultatet känner en ny styrka av att se sig omgivna av så många meningsfränder.
Carolina och ”Tike” bär tröjor för Union för Fosterlandet, den tidigare regeringsalliansen.
– Vi är emot paketet, både till innehåll och form, och att presidenten tror att han kan regera som en enväldig monark, säger Carolina.  

– Vi vill försvara det nationella, inte sälja ut landet till transnationella företag. Vi vill visa att det finns de som inte viker ner sig, även om vi inte är en majoritet nu. Och vi vill pressa våra egna ledamöter, för en del verkar vackla när de får erbjudande att göra upp med regeringen. De sitter i förhandlingar om sådana här förslag, när de inte har något där att göra.

Carolina och ”Tike” jobbar på en kommunal utvecklingsfond för mikroföretagande, det är den sortens jobb som libertarianerna tar som exempel på en osunt uppsvälld stat, där politiskt engagemang är en ursäkt för att skydda en anställning. Men på tåget in mot centrala Buenos Aires finns människor med alla sorters bakgrund representerade. Claudio är tidigare lastbilschaufför och hankar sig fram sedan fem år tillbaka.
– Jag är här för att det blivit omöjligt att överleva! Allting stiger i pris, men lönerna – på sådana tillfälliga jobb jag klarar mig på – följer inte med. Så har det varit det senaste året, men den senaste månaden har det rusat iväg fullständigt. Jag tjänar 100 000–150 000 pesos i månaden [omkring 1 000 kronor], jag överlever bara för att jag har familj som hjälper mig. Det jag känner av mest är höjningarna på bussbiljetterna. En fjärdedel av en dags arbete kan gå till resan, nästa månad kommer det att bli en tredjedel.
Vad tycker han att presidenten borde göra istället?
– Han måste skapa jobb, det är bara så landet kan gå framåt, med jobb.

Efter en devalvering på över 100 procent dagarna efter att Milei tillträdde, samt slopade priskontroller, blev inflationen i december 25 procent, och nära 50 procent för många livsmedel.
I slutet av januari anhölls en 80-årig pensionär i Salta i norra delen av landet för att ha stulit ett smörpaket.
När tåget når ändstationen Once sammanstrålar demonstranterna med kontingenter från andra tåg, som rännilar som formar allt större bäckar, och stämningen och ljudnivån höjs ytterligare. 

Javier Milei vann en stor majoritet av unga och förstagångsväljare, men representerar förstås inte alla i den åldersgruppen heller. En grupp ungdomar från Fransisco Alvarez, ett slumområde utanför Moreno, är lika uppspelta som på en skolavslutning och klistrar upp hemgjorda affischer på pelarna och i taket på stationen. De känner varandra från sitt engagemang i ett soppkök.
– Det brukade komma 100 personer, sedan 200, nu 500. Vi får skrapa ihop från alla håll som går, det vi får från kommunen, med donationer från affärer, grannar. Många är solidariska ändå. Man måste vara solidarisk. Jag lägger min tid på att hjälpa andra, för att jag har varit där själv, säger Mili.

Hon säljer gamla och nya kläder på en loppmarknad – ett sätt att överleva som är typiskt för krisen, men som nu också blivit svårare.
– Alla vänder på slantarna mer än någonsin, tittar, men går utan att köpa och kollar om det finns billigare någon annanstans. De fokuserar på att få mat på bordet, och kläder kommer i andra hand.
Framför kongressen är torget fullt till bristningsgränsen och folkmassan sväller ut två-tre kvarter bort på de omgivande gatorna.

I mullret av trummor står Rodolfo ”Chiru” Lopez, en kändis inom vänstern och fackföreningsrörelsen. Han var den första fackligt aktiva som sparkades efter demokratins återinförande, under det stora nyliberala systemskiftet under 1990-talet, då han motsatte sig privatiseringen av oljebolaget YPF. Nu är han pensionerad och centralfigur bland en kontingent YPF-arbetare på demonstrationen – som protesterar mot det nya försöket att privatisera oljebolaget.
– Allt det jag såg under 1990-talet är tillbaka igen, säger Rodolfo ”Chiru” Lopez.  

– De försöker återigen att sälja ut landet. Skillnaden är att Menem [presidenten då] kohandlade och drog ihop stöd från olika håll medan Milei försöker gå fram själv och köra över alla andra. Det kommer sluta med ett nytt uppror eller en ny diktatur.
Till skillnad från en hel del andra demonstranter tvekar han inte att kritisera den förra regeringen.
– Den hade ingen plan, inget mål, ingen vilja att konfrontera storföretagen och oligarkin. Den bär en stor del av skulden till att vi fick Milei.

Demonstranterna är många och representerar många delar av samhället, men Mileis väljare är trots allt fler. Hans popularitet har sjunkit sedan valdagen, men de flesta opinionsundersökningar visar ändå att han fortfarande har majoritetens förtroende. Men det kan snabbt ändras när konsekvenserna av nedskärningarna drabbar fler människor, och han har redan mött problem. En video från ett regeringsmöte läckte ut där han hotade att ”svälta ut” de guvernörer som motsatte sig hans politik. Några dagar senare identifierades infrastrukturministern som ansvarig för läckan och fick sparken – det är den kortaste tid en minister någonsin varat i en nytillträdd regering.

För att krispaketet skulle ha en chans att gå igenom i parlamentet – omröstningen har skjutits upp flera gånger och fortfarande inte genomförts när detta skrivs – fick Milei dra tillbaka flera av de största nedskärningarna och skattehöjningarna, som planen att frysa pensioner och barnbidrag, och måste nu finna andra sätt att nå sitt sparmål. De punkter som försvagade anställningsskyddet har samtidigt underkänts av Högsta domstolen.

Den mer grundläggande gåtan är hur Milei ska kunna spara sig ur krisen. IMF sänkte nyligen sin prognos för Argentinas BNP under det kommande året – från 2,8 procents tillväxt, till ett BNP-fall med lika mycket. Turistorter har under sommaren rapporterat halvfulla eller tomma hotell och restauranger. Byggföretagens federation varnade i slutet av januari för att sektorn är i ”en nödsituation” med över 1 000 företag nära konkurs, efter att nästan alla offentliga byggprojekt paralyserats. Med en klassisk formulering kan man fråga sig om argentinarna håller på att bli för fattiga för att arbeta.

I ett laboratorium på Buenos Aires universitet, bland provrör och glasburar med bananflugor, hittar man insektsforskaren Lucas Kreiman. Han tillhör en grupp som direkt attackerades under valkampanjen, akademiker finansierade av det nationella forskningsinstitutet CONICET, som Milei lovade skulle bli tvungna att ”förtjäna sitt levebröd i sitt anletes svett”. Milei har dock inte lagt ner institutionen än, men dess budget har skurits ner drastiskt. Kreiman forskar på temperaturens effekt på insektspopulationer, med tillämpningar som att förstå hur klimatförändringarna påverkar skadeinsekter och pollinatörer. Sedan årsskiftet har hans budget halverats.
– Det har blivit så svårt att få pengarna att räcka till material att vi har börjat koka använd bomull istället för att köpa ny. Anslagen för forskningsassistenter kommer att vara tömda halvvägs in på året. Det är ett hårt slag mot hela forskningssystemet.
Kreiman har turen att doktorera inom några månader.
– Men efter det är det stängt för att ens ansöka för nya projekt.

Vetenskap representerar på sätt och vis ett lands investering i dess framtida utveckling. Går det att ta sig ur en kris genom att slakta sådana ”utgifter”?

– Det enda som händer nu är att alla som kan, planerar för att fly till andra länder, säger Lucas Kreiman.  

– Och sedan kommer de inte att komma tillbaka.