Nu har True Crime ballat ur fullständigt

Att genren är så stor är knappast överraskande, eftersom det vi numera kallar ”true crime” varit populärt ungefär lika länge som det moderna samhället existerat. 

Skildringarna av mördaren Jack the Rippers illdåd på1890-talet var den första massiva publikframgången för den nyuppfunna journalistiken. Brittiska tidningar skapade själva namnet ”Jack the Ripper” och fyllde på med kittlande spekulationer och teckningar, när detaljer om morden saknades. De belönades med mångdubblade upplagor. Seriemördare som Ted Bundy och Charles Manson blev kultfigurer långt före Internet. Nordisk Kriminalkrönika – tegelstenar skrivna på klingande polisprosa – sålde som smör från 70-talet till 00-talet.

Men ett kvalitativt språng togs ändå med podcasten ”Serial” som kombinerade ett mer personligt, informellt tilltal anpassat till internetepoken, med ambitiös och högkvalitatativ research. Den gav hela genren en glans av seriositet eller i varje fall legitimitet.

Men ju längre vågen rullat på, desto mer har glansen falnat. 

Den stora massan av efterföljare har sällan haft lust att upprepa Serials imponerande fotarbete med egna intervjuer. Det finns det inte tid till, när plattformarna premierar täta och regelbundna publiceringar. Istället utgår de i bästa fall från domstolsdokument, men oftare bara från att googla den tidigare mediebevakningenoch göra en slagkraftig sammanfattning. 

Istället försöker de sticka ut genom berättarens personlighet – eller genom en unik gimmick. 

Ett av de mest utflippade exemplen kom från en traditionell TV-kanal: Quibis. ”Murder House Flip” (2020) är ett program som lyxrenoverar hus där någon mördats och återberättar historien om mordet.

Murder House Flip blev en flopp, men nu har många minst lika bisarra koncept gjort succé.

Den första, och fortfarande största, crossovertrenden är kriminalhistorier som återberättas medan presentatören håller en sminkdemonstration. Den första var ”Murder, Mystery, and Makeup”, av amerikanska Bailey Sarian. Hon betraktas som grundaren av den allt större ”True crime makeup”-trenden. 

Det är svårt att hitta någon annan logik bakom än att true crime och sminkvideos båda är populära Youtubetrender och tillsammans borde bli dynamit. Och det slog. Sarian själv har nära sju miljoner prenumeranter. 

”Literally Lizzy” (Liz Cooper), som hastar igenom både sin makeup och kriminalfall inom Tiktoks kortare tidsgräns, har fyra miljoner följare. Andra framgångsrika efterföljare är till exempel Brittney Vaughn och Danielle Kirsty. 

Efter det har bara fantasin satt gränser. 

I poddvärlden har mord som viskas fram som insomningsbakgrund (ASMR) blivit stort. En podd som helt enkelt heter ”ASMR True Crime” lovar i beskrivningen ”berättelser om verkliga brottsfall tillsammans med den där lugnande känslan”. 

Sarian var utklädd som humla (för Halloween) medan hon skildrade mordförsöket på 12-åriga Payton Leitner. 

Och inte minst – brott kombinerat med frosserivideos (mukbang).

Något av en absolut höjdpunkt nås i videon ”Why were his foot & head detached? The sketchy body In the barn case | Giant McRib Mukbang” där youtubern Stephanie Soo. Soo (3 miljoner prenumeranter) ägnar sju minuter åt sin gigantiska hamburgertallrik innan hon börjar diskutera det förmodade styckmordet på polske Mateusz Kawecki. Eftersom hon tycker offrets namn är för svårt att uttala döper hon egenmäktigt om honom till ”Matt”. Hon har också med sig en familjemedlem som är helt oinsatt i fallet och huvudsakligen kommenterar maten.

1800-talets Jack the Ripper-krönikor låtsades inte ha något annat syfte än att leverera en rå känslochock av kittlande skräck och makaber fascination. På så sätt har videos som Soos gått hela varvet runt. 

Det finns också en attraktion som är specifik för vår tid. 

När allt fler människor anstränger sig för att vis upp en uppstädad, kalkylerad bild av sig själva i sociala medier ger kriminalfall, med vittnesmål under ed och uppgifter från chatloggar, rättegångsprotokoll och bankkontoutdrag, en möjlighet till ofiltrerad inblick i andras liv, och förhoppningsvis till att uppleva våra egna som mindre miserabla i jämförelse. 

Det blir uppenbart att en stor del av både kreatörerna och publiken aldrig egentligen betraktat genren som något annat än underhållning – men det har en särskild moralisk komplikation att förvandla verkliga, levande människors tragedier och trauman till underhållning. 

I en intervju med The Guardian i höstas, förkastade Shirley Hughes (mamman till Tony Hughes som mördades av Jeffrey Dahmer 1991), Netflix succéserie: ”Det gick inte till som de skildrar det... jag förstår inte hur det kan vara tillåtet att använda oss med våra riktiga namn på det sättet”. 

Det samma gjorde Eric Perry, kusin till ett av offren, som påpekar att Netflix aldrig kontaktat familjerna för att lyssna på deras åsikter. Han kallar serien ”återtraumatiserande”. Ironiskt nog kritiserar ett av avsnitten en oauktoriserad sensationsbok om morden. Det hjälper knappast familjerna att dramadokumentären gjort Jeffrey Dahmer till något av en kultfigur, med mängder av fyndiga memes, Tiktoks ”Cannibal Challenge”-dans, t-shirts och annan merchandise.

Mariah Day, vars mor mördades av en vännina 2011, blev viral på Tiktok med en kritik av att NBC:s dokudrama gjorde fallet till en ”svart komedi”. Bland kommentarerna delade flera personer liknande upplevelser: ”jag har aldrig mått så illa som när jag hittade podcasts om mordet på min bror”. 

Anhöriga till Jessica Taylor och Shannan Gilbert som mördades av den så kallade ”Long island serial killer” 2003, lyckades i mars i år stoppa delar av en ”Whodunnit Festival” som hölls på platsen för deras olösta dubbelmord utanför New York och utlovade escape rooms och trivia-tävlingar vid sidan av panelsamtal om verkliga brottsfall.

Med titlar som ”Avvisande, svartsjuka, och hämnd” och en parallell serie om astrologi verkar Kendall Rae vid en första anblick inte skilja sig mycket från andra sensationalistiska Youtubers. Men hon följer en strikt princip som få andra brytt sig om: hon tar aldrig upp ett fall utan de anhörigas godkännande, länkar ofta till deras insamlingar eller upprop, eller gör egna intervjuer med familjemedlemmar.

Kanske bör den som skapar ”content” av brutala mordfall ställa sig frågan: finns det ett syfte med att berätta den här historien, som att avslöja en rättsskandal eller belysa ett större socialt problem? Vet du inte riktigt hur du ska besvara den, kanske du borde låta bli.