– Den ena är dement och den andra tonåring, så det kan bli lite stökigt när de är med, säger Nina Hemmingsson medan hon sätter på kaffe och tänder ett ljus. 

Lutad mot den petrolblå väggen står en av hennes karaktäristiska tecknade figurer i papp; svartklädd, fyrkantig med en lite galen, tom blick och en fackla i handen.

I den nya boken har Nina Hemmingsson dock för första gången helt valt bort bilder. 

Ett enkelt val enligt henne själv.

– Från början var tanken att det skulle bli ett seriealbum med titeln ”Skjut mig”, det hade blivit mer som mina tidigare böcker; drastiskt, roligt och mörkt. Men när jag började skriva bildmanus hann jag bara göra en sida innan jag kände att jag bara ville fortsätta skriva, inte rita. Så då gjorde jag det!

Våldet mot sig själv

Boken ”Rum utan titel” handlar om konstnären Eva, som har sonen Josef från en tidigare relation och som när berättelsen börjar precis har träffat Karl – den man som hon tror ska rädda henne från ensamheten, ge henne ett ”normalt” liv och älska henne villkorslöst. Och trots att hon till det yttre får det hon längtat efter, börjar Karls kontrollbehov och osäkerhet ganska snart tvinga Eva till anpassning, underkastelse och självcensur.

En del beskriver din roman som en berättelse om våld i nära relationer. Håller du med om det?

– Egentligen inte. Alltså den handlar ju delvis om våld, men framför allt om våldet man utövar mot sig själv. Jag var väl ute efter att beskriva något som är väldigt svårt att beskriva, något jag själv upplevt och hört många andra berätta om; att bli avskuren från sig själv när man är i en relation, de där till synes små mikroanpassningarna som får stora och ibland livsfarliga konsekvenser.

Det finns en väldigt obehaglig scen i boken när Eva och Karl ska flytta ihop, och hon är så trött och hungrig i flyttkaoset att hon tar ett äpple. Då skäller Karl ut henne för att hon ”äter utan honom”, och berättar för henne att när man bor ihop ska man också planera alla sina måltider ihop. Vad handlar den scenen om egentligen?

– Alltså båda två är ju ute efter kärlek, men för Karl blir det faktum att hon tar ett äpple och inte bjuder in honom till den ”måltiden” ett tecken på att hon inte ­älskar honom. Men för henne är det obegripligt, det är inte så hon visar kärlek. Karl är ju också en person som blir rädd när han inte har kontroll över alla omkring sig, och därför blir allt som är oförutsägbart ett hot på något sätt.

Stark kärlekslängtan

I sin roman beskriver Nina Hemmingsson på ett precist och smärtsamt sätt den kvävande känsla som kan infinna sig i en parrelation efter ett tag, när en eller båda två anpassar sönder sig och får åter­kommande ångest – men ändå inte förmår sig att bryta. 

Jag frågar henne varför hon tror att man inte gör det.

– För att man vill bli älskad och är beredd att göra nästan vad som helst för att bli det. Den kärlekslängtan är så stark att vi kan fortsätta leva i relationer som får oss att må piss och tvingas äta medicin för det. Det verkar otroligt vanligt att leva i dåliga relationer, och jag tror att det är ganska många som söker vård –fast de egentligen borde skilja sig.

Precis som Eva i din bok, som på något plan vet att det är en djupt destruktiv relation hon lever i och att den gör henne sjuk, men ­resultatet blir att hon istället diagnosticeras med depression och pressas av sin kille att börja äta antidepressiv medicin.

– Ja, och det är inte oviktigt att hon är kvinna. Det är bara att se sig om och kolla vilka som medicinerar för att de lever i dåliga relationer, det är oftast kvinnor! Män har oftare relationen som en trygg bas och sen kan de fungera som fria människor och fortsätta bli stärkta i sina konstnärsskap och yrkeskarriärer. Att känna att man inte kan vara sig själv i sin relation tror jag till större del är en kvinnlig erfarenhet.

Menar du att Eva medicineras för att ”klara av” att ha en relation?

– Delvis ja, och det är en annan grej som jag tror är skillnad mellan kvinnor och män; vilket utrymme vi har att få vara annorlunda. Jag personligen har aldrig känt mig normal, det är en känsla som följt med mig genom livet. Man förväntar sig inte att en hyfsat attraktiv kvinna också ska vara en kuf och lite konstig, det går liksom inte ihop. Om man ska vara en kvinnlig kuf får man ge upp allt, skita i barn och romantisk kärlek och istället löpa linan ut. Jag känner mig verkligen som en kuf, men jag har haft en otroligt stark längtan efter att passa in, jag har velat vara någons fru och att folk ska tycka att jag är en bra mamma. 

Eva är ju en slags förtryckt kvinnlig kuf och och som läsare känner jag inledningsvis noll sympati med Karl som får utbrott på hennes slarviga stil och oförmåga att kommunicera. Men sedan påminns jag om hur jobbigt det är att vara med folk som glömmer saker hela tiden och stökar ner, som ju Eva gör. Var det viktigt för dig att Karl inte bara skulle vara ”ond” rakt igenom?

– Ja, verkligen. För han känner ju också att han inte får vara som han är och att det han är bra på inte värdesätts. Eva tycker ju inte att det är så imponerande att han är ordningssam till exempel. Jag blev även lite förvånad över hur irriterad jag själv blev på henne i takt med att jag skrev boken, jag kände att hon också är jävligt jobbig, svår och aldrig talar ur skägget. Så jag fick faktiskt mer empati för Karl ju mer jag skrev. 

Min argentinska psykoanalytiker såg ­”Bonusfamiljen” på Netflix och förundrades över hur styvföräldrar i Sverige förväntas älska sina bonusbarn och att det hela tiden handlar om att allt ska ”funka” i de nya familje­konstellationerna. Karl i din bok hatar verkligen sin bonusson Josef, och verkar vara svartsjuk på honom för att han och Eva har ett särskilt band. Är det ett tabu som du bryter i din bok när du beskriver det här, att inte stå ut med sin partners barn?

– Till viss del är det väl ett tabu, och det tycker jag att det ska vara. Man får inte hata sin partners barn, punkt! Men visst finns den här samtida idén om att vi har gift oss, vi har skiljt oss, vi har skaffat jättemånga barn på olika håll – men vi ska ändå ha det perfekta livet där alla får plats och gillar varandra. Personligen är jag av den bestämda åsikten att man inte ska föra ihop olika barnkullar. Jag har själv försökt, det är otroligt svårt och verkar nästan aldrig funka.

Man blir ju vansinnig på Eva för att hon inte står upp för sin son mot Karl, hon gör inte ens gör slut när han faktiskt tvingar bort Josef från deras gemensamma hem? Är det också ett tabu, att man väljer sin romantiska relation framför sitt barns bästa?

– Ja, och det är så uppenbart fel. De enda man har verkligt ansvar för är sina barn, vuxna är ju vuxna och måste ta ansvar för sig själva. Att inte kunna skydda sina barn är det värsta, och det är också det mest smärtsamma i hela boken tycker jag, att Eva inte kan skydda sin son.

Förutom att skildra kvävande tvåsamhet och subtilt våld handlar din bok också mycket om konstnärskap och hur smärtsamt det är när man känner sig oförmögen att skapa. Eva säger: ”Jag sviker ofta mig själv, men i måleriet har jag en länk till mitt inre.” Men när hon först blir deprimerad och sedan tvingas ta anti­depressiv medicin så bryts den där länken. Är det så även för dig, att konsten är vägen till ditt inre?

– Ja, i mitt konstnärsskap är jag väldigt beroende av att ha den där kontakten med mig själv. Men om man sviker sig själv under för långa perioder kan man inte bara återupprätta den kontakten hur som helst, då har själen redan flyttat hemifrån och man har blivit ett spöke. Det är farligt och djupt ångestskapande att svika sig själv och gå med på saker man inte vill, det har jag lärt mig när jag har skrivit den här boken.

Du har i en tidigare intervju också sagt att du har lärt dig att jakten på att sluta ha ångest och må bra ofta leder oss fel. Vad menar du med det? 

– Det jag menar är att man ofta tror att man ska kunna uppnå att leva utan ångest och olycka, men att livet faktiskt är ångest, olycka och kriser. Jag skulle vilja säga det till mitt yngre jag, att man kan vara stolt över sitt liv även om man har ett lite knackigt psyke, att det är ett värdefullt liv fast man mår dåligt.

Det låter som att du tycker att vi i grunden har en felaktig bild av vad livet ska vara?

– Ja, jag tror inte att man kan fixa allt, att livet ska gå ut på att lyckas lösa allt som är jobbigt. Men däremot kan man uppnå att leva sannare och riktigare mot sig själv, tror jag. Att våga vara sig själv, även om man känner sig onormal, och att ha meningsfulla och djupa relationer med människor, är en mycket mer framkomlig väg. Då blir man inte lika sårbar inför förväntningarna på vad livet och en kärleksrelation ”ska” vara.