– Det går inte att hämnas dem tillräckligt mycket, morrar en av männen, som har en pistol nedstoppad i byxlinningen.

Två kilometer härifrån har Israels vedergällning snart dödat 40 000 palestinier, enligt de lokala myndigheterna på Gazaremsan.

Krigsutbrottet den 7 oktober förra året har lett till den dödligaste perioden på decennier i den israelisk-palestinska konflikten. Rapporteringen från Hamas civila måltavlor här i gränslandet gav en tidig inblick i hur civilbefolkningen drabbades. Nio månader senare har platserna även lockat till sig ”mörk turism”. Men kvar finns också de anhöriga som fortfarande söker efter svar – och någon form av fred, trots allt.

”Står en öl och väntar på honom”

Kibbutzen Nir Oz är fortfarande bränd, sotig och avbefolkad sedan attacken förra året. De enda tillfällena då här nu finns mänskligt liv är när de före detta invånarna arrangerar visningar för journalister, delegationer och israeliska soldater. 

– Jag hade en väldig tur, för jag lämnade kibbutzen bara kvällen innan med min dotterdotter och åkte till Tel Aviv. Den 7 oktober jobbade jag hela dagen med att försöka nå folk eftersom jag ingår i kibbutzens säkerhetsteam, säger Rita Lifshitz.

Hon har behållit sin Göteborgsdialekt mer än 40 år efter flytten från hemstaden. Rita Lifshitz kom till Nir Oz 1982 och förälskade sig både i platsen och de socialistiska ägarstrukturerna. Hon har visat runt ett stort antal internationella reportrar här, likaså Sveriges utrikesminister Tobias Billström i maj i år. 

Kibbutzen var tidigare hem åt nästan 500 människor. Vi besöker den kollektiva matsalen vars entrédörrar har kulhål i sig. Den nedbrända mataffären, och ett flertal bostäder vars människor hör till de 35 personer som ännu sitter som gisslan på Gazaremsan, eller hör till de 13 som har bekräftats som dödade.

Ett av de brända husen tillhör Rita Lifshitz svärföräldrar. Hennes svärfar Oded Lifshitz, 84, är fortfarande kvar som gisslan. 

– Jag är säker på att han fortfarande lever. Det står fortfarande en öl och väntar på honom här i ett av kylskåpen.

Trodde på fred

När svärmodern Yocheved Lifshitz släpptes efter 17 dagar som gisslan spreds bilder som visade hur hon skakade hand med Hamas. Efteråt påstod hon att hon hade behandlats väl. Vissa israeler pekade på Stockholmssyndromet, andra på att en sådan god behandling i så fall var helt unik. 

Men ytterligare andra menade att Yocheved Lifshitz långa bakgrund som fredsaktivist helt enkelt gjorde henne extremt empatisk och human. Även Oded Lifshitz har i flera decennier varit fredsaktivist. 

– En gång i veckan brukade han köra palestinska barn från Gaza till israeliska sjukhus. Han trodde verkligen på freden och på att människor kan leva tillsammans. Så jag hoppas det finns en familj där som hjälper honom nu, säger Rita Lifshitz.

Ett betydande antal av de som kidnappades och dödades i oktoberattackerna var vänsterväljare och fredsaktivister. Ideologiska motståndare till Netanyahuregeringen som förespråkar massmord och fördrivning av palestinierna. Att just den här miljön drabbades gav vatten på kvarnen för extremhögerns vad-var-det-vi-sa-narrativ.

”Min hud gör ont av att vara här”

Yifat Zeiler, en annan anhörig som visar Nir Oz ruiner, öppnar dörren till hemmet där hennes kusin Shiri Bibas bodde med sin make och de två små sönerna Ariel och Kfir. Det stinker av gammalt blod på golvet där angriparna sköt ihjäl familjens hund. 

9 månader gamla Kfir var den yngsta israelen som kidnappades till Gazaremsan. Sedan dess vet resten av släkten ingenting. 

– Min hud gör ont av att vara här. Jag kan se kulhålen, jag kan känna hur rädd min kusin var. Och jag förstår det inte. Det här var inte en armébas, det fanns ingen att kriga mot här. Varför visa ett sådant våld? 

Hon behöver ta flera korta pauser för att torka tårarna och hämta andan. Yifat Zeiler upplever att hon börjar förlora legitimiteten att berätta om detta för omvärlden på grund av blodbadet på Gazaremsan.

– Jag känner till varenda detalj av det som händer barnen på den andra sidan. Jag utsätter mig själv för den informationen. Men ett barn är ett barn oavsett vilken sida av gränsen det är fött på. Och jag tål inte att någon rättfärdigar det som hänt Kfir och Ariel. Det är inte så här du befriar Palestina.

Det finns en uppdämd ilska bland de anhöriga här. Mot Hamas så klart. Men också mot premiärminister Netanyahu, som tycks prioritera att bedriva krig och piska upp nationalism framför att ingå ett avtal med Hamas för att frisläppa gisslan, eftersom det sannolikt skulle få hans högerextrema koalitionspartners att lämna regeringen.

– Netanyahu hjälper Hamas hålla palestinierna rädda och Hamas hjälper Netanyahu hålla israelerna rädda. Det är en cirkel där de gynnar varandra, säger Yifat Zeiler.

Ilskan riktas också mot den israeliska arméns agerande den 7 oktober. Efter att Nir Oz hamnade under attack dröjde det åtta långa timmar innan armén kom dit. Vid det laget hade Hamas självmant gett sig av.

– Hade armén agerat annorlunda hade det inte funnits så många kidnappade och dödade, resonerar Rita Lifshitz.

Vi sätter oss i hennes bil och kör västerut över kibbutzens potatisåkrar, fram tills att vi är bara 250 meter från gränsen mot Gazaremsan. Borta i horisonten kan vi se ett helt ruinlandskap av bombade byggnader. Knappt ett enda hus verkar vara helt. Rita Lifschitz säger att det ser ut som hennes kibbutz, vilket är något av en överdrift även om liknelsen är relevant.

De krigsdrabbade människorna här och de på andra sidan kommer i framtiden behöva leva som grannar igen, trots allt som hänt. 

– Jag vill att det ska vara fred mellan palestinierna och Israel, men inte med Hamas, säger Rita Lifschitz. 

– När Gaza byggs upp igen så måste det vara befriat från både terrorn och från Israel.