Åtminstone varannan sen kväll, runt midnatt, väcks jag av att polisens spaningshelikopter hovrar på låg höjd utanför sovrumsfönstret, eller att en polisbil med påslagna blåljus och sirener i full fart tar gångvägen mellan tallarna i riktning bort mot Hökarängens tunnelbanestation.
Inte sällan har några dova smällar först ekat mellan husen. Poff, poff, poff – det låter ungefär som kinapuffar, men är sannolikt något betydligt mer allvarligt.
Något har hänt i min lugna och trevliga stadsdel Farsta/Hökarängen, som fram till nyligen känts mer som en pittoresk småstad där alla känner alla än en gängkonfliktsdrabbad Stockholmsförort.
Lokalpolischefen Johan Kihlström bekräftar den senare bilden och berättar för Dagens ETC att de genomfört inte mindre än sju förundersökningar om mord eller mordförsök med skjutvapen bara sedan i höstas, varav ett fall med dödlig utgång. Antalet skottlossningar, skjutningar utan en känd måltavla, är betydligt fler. Och det i en stadsdel där det inte bor mer än omkring 60 000 personer – ungefär lika många som i en medelstor svensk småstad.
– Jag kan inte gå in på de exakta motiven till konflikten, men att det finns en motsättning, det kan jag bekräfta. Alltså att vi har en gängkonflikt mellan två grupperingar som innefattar personer här i Farsta, säger Johan Kihlström.
Man är mycket mer benägen att skjuta än vad man var tidigare, och det handlar om att skjuta för att döda.
Samtidigt har polisen nyligen genomfört flera lyckade operationer mot nätverkskriminaliteten i området, berättar han.
– Vi har aldrig haft så mycket rätt personer bakom lås och bom kopplat till våra insatser och de satsningar vi har. Vi har rekord på antalet som sitter i fängelse för nätverkskriminalitet. Vi ligger på rätt individer och jobbar verkligen mot dem som står för huvuddelen av det här. Men ändå ser vi en negativ trend i skjutvapenvåldet, säger Johan Kihlström.
Tioåringar bär vapen
För att få den ekvationen att gå ihop menar han att man måste sätta in Farsta i ett större sammanhang.
– Vi måste vara tydliga med att det egentligen inte är Farsta det handlar om, utan klimatet i samhället i stort som har förvärrats. Vi ser också att våldet går ner i åldrarna. Man är mycket mer benägen att skjuta än vad man var tidigare, och det handlar om att skjuta för att döda.
Att våldet går ner i åldrarna hänger i sin tur ihop med att rekryteringarna in i gängen sker tidigare, säger Johan Kihlström.
– Det finns fruktansvärda exempel på det här. Vi har i Stockholm sett tioåringar som gömt ett skarpladdat vapen i sin ryggsäck, åt nätverken. Vi ser också att många av de här unga killarna som tvingas eller luras in i den kriminella världen vill göra karriär allt snabbare, och tar i med allt större medel för att nå dit. Jag tror vi alla kan vara överens om att det är en riktigt oroande utveckling, säger han.
Jag har bott här sedan jag föddes och sett kvaliteten på området successivt gå ner år för år
På Brunskogsbacken i Farsta strand genomfördes i oktober den senaste skjutningen med dödlig utgång. De skott som där avlossades och ledde till att en 43-årig man avled och att en 16-årig pojke fick allvarliga skador, var enligt polisens hypotes troligtvis avsedda för någon annan. Vem eller vilka som stod bakom skjutningen är dock ännu inte klarlagt.
Paula, 65, och hennes son Christoffer, 28, bor i det hyreshus utanför vars portuppgång dödsskjutningen ägde rum. Dagens ETC träffar dem där en solig vårdag när de är på väg ner till matbutiken i Farsta centrum.
– Jag har bott här sedan jag föddes och sett kvaliteten på området successivt gå ner år för år, säger Christoffer och pekar bort mot det nedgångna lilla torget längre ner på gatan.
– På den igenbommade pizzerian där brukade jag springa in och få ett glas vatten när jag var ute och lekte som barn.
Saknar känsla av gemenskap
Den person som var den egentliga måltavlan för den senaste skjutningen tror han var en förmodad gängmedlem som tidigare bodde i fastigheten. Precis som jag hör också Christoffer relativt ofta hur det smäller mellan huskropparna om nätterna. Som från kinapuffar, poff, poff, poff.
– Det var en mattsvart Audi som brukade köra fram och tillbaka längs med Brunskogsbacken och öppet sälja droger här ute på parkeringen tidigare, så ja, man visste ju vilka de var.
Vad gäller de bakomliggande orsakerna till gängkriminaliteten och skjutningarna som de senaste åren eskalerat i området, resonerar han kring en utebliven känsla av tillhörighet och gemenskap.
– Jag är ju ingen expert direkt, men jag vet ju inte ens vem min närmsta granne är.
Överlag tror jag att vi skulle må rätt bra av att hålla varandra i händerna och dansa kring midsommarstången tillsammans, säger Christoffer skämtsamt, fast med en ganska stor nypa allvar.
Alla samhällets goda krafter måste jobba tillsammans och fundera på hur vi fyller det här vakuumet som kan uppstå när buset försvinner
Och han får medhåll av polisen Johan Kihlström, som framhåller att det inte räcker med klassiskt repressivt, polisiärt arbete och att ”bura in buset”, som han uttrycker det, om man vill bli kvitt skjutvapenvåldet.
– Om man plockar bort delar ur ett kriminellt nätverk kan man ibland se att det uppstår ett vakuum som behöver fyllas, och det är där vårt arbete måste utvecklas och bli bättre, säger han.
Han menar att polisen måste jobba tillsammans med socialtjänst, skola, föreningsliv och fotbollsklubbar – särskilt i socialt utsatta områden där det i högre utsträckning finns en risk för unga att rekryteras in i kriminella nätverk.
– Alla samhällets goda krafter måste jobba tillsammans och fundera på hur vi fyller det här vakuumet som kan uppstå när buset försvinner. Vad fyller vi på med? Om vi inte fyller på med något, då kommer det att uppstå nya gängkonstellationer, och så är vi tillbaka på ruta ett. Föreningslivet är helt avgörande! Alla de här olika delarna som gör avtryck på ungdomen är det som kan göra hela skillnaden, och är vi inte där och satsar, då kommer vi inte att kunna vända det här. Det är jag helt övertygad om, säger Johan Kihlström.
Funderar på att flytta
På gångvägen från Brunskogsbacken och ner mot Farsta strands tunnelbanestation småspringer mamma Cecilia, 40, efter sin fyraåriga dotter Elsa. Hon svischar fram på sin rosa balanscykel med rosa tofsar i håret som flaxar i vindraget.
– Alltså, vi trivs ju otroligt bra här i Farsta. Det är nära till naturen och det finns gott om lekparker och aktiviteter för dottern. Men efter den senaste dödsskjutningen, som skedde utanför en väninnas portuppgång här borta, så känns det inte lika bra längre. Det är tråkigt eftersom vi har bott här länge, men ja, vi har börjat fundera på att flytta härifrån, säger hon.
Nere vid torget, utanför tunnelbanan, står Wilma Tryzell, 19. Hon är på väg in till sin gymnasieskola i stan, och puffar på en cigarett. Hon tycker det är obehagligt med skjutningarna i närområdet, och säger att hon den senaste tiden har börjat titta sig lite extra över axeln när hon är ute om kvällarna.
– Man spottar ju droghandeln rätt enkelt här på torget. Men samtidigt känner jag att så länge man inte är inblandad i något själv, så är det nog ingen fara, säger Wilma Tryzell.
En tunnelbanestation bort, på Molkolmsbacken nära Farsta centrum, har det varit inte mindre än två skjutningar sedan i september förra året. Båda har rubricerats som mordförsök av polisen. Vid båda tillfällena har, enligt polisens uppgifter, en person förts till sjukhus med allvarliga, men inte livshotande skottskador.
De är långt ifrån bra på att skjuta, de som skjuter.
Fille Åström, 43, som själv bor i Högdalen ett par kilometer bort, är på Molkolmsbacken för att besöka en vän. Han säger sig personligen inte vara särskilt orolig för att drabbas av något, men tankarna på att flytta ut på landet med den tioåriga sonen har ändå börjat dyka upp.
– Det är klart att det rent generellt är läskigt med alla skjutningar, men man vänjer sig liksom. När man då och då stannar upp och sätter sig in i tankegångarna är det dock helt klart så att det skrämmer. Jag brukar tänka att det bara är en tidsfråga innan någon man känner drabbas. En polare som nyligen flyttat ut på Ingarö med sina barn vill att jag ska följa efter. Jag kan väl inte säga att jag inte har övervägt det, säger Fille Åström.
Rekord i antal dödsskjutningar
Åsa Hansson, chef för enheten för grova brott i polisområde Stockholm syd, tycker inte att man som vanlig invånare i söderort ska behöva känna sig rädd, så länge man inte är inblandad i något fuffens. Samtidigt erkänner hon att hon oroar sig för sin 19-åriga dotter när hon är ute om kvällarna och inte återkopplar omgående när mamma försöker nå henne på mobilen.
– Vi har haft åtta mord med skjutvapen i södra Stockholm bara sedan årsskiftet. Elva i hela Stockholms län, vilket är en markant ökning. Så här mycket mord har vi inte haft i södra Stockholm så länge jag har jobbat här i alla fall, och jag har jobbat här i tio år, säger Åsa Hansson.
Det händer också att oskyldiga kommer i vägen.
– De är långt ifrån bra på att skjuta, de som skjuter. Därför händer det tyvärr att allmänheten kommer i vägen och träffas av en kula som är avsedd för någon annan. Det var ju det som hände den tolvåriga flickan i Hallunda, fortsätter Åsa Hansson.
Hennes råd till allmänheten är att inte vara rädd, men att iaktta en sund försiktighet.
– Det skadar inte att ha en viss riskmedvetenhet, att tänka lite extra på vad man umgås i för kretsar. Men framför allt vill vi på polisen att man ska larma om man ser nånting. Om man ser att nån har ett vapen exempelvis, och så är det jätteviktigt att man vågar stå för det man har sett sedan.
Det finns inga 16-åringar som väljer att bli kriminella idag. Är du 16 är du antingen kriminell, eller så är du det inte
16 år är för sent
En av de goda krafter som polisområdeschefen Johan Kihlström beskriver som helt avgörande är ungdomsgården Tuben i Farsta centrum. Här finns replokaler, inspelningsstudio och dansstudio i källaren, DJ-bås, produktionsstudio och videoredigeringsrum på markplan, samt ett kafé, biljardbord och en scen en trappa upp.
Patrik Forsberg är dock noga med att poängtera att han som fritidsledare på Tuben inte ägnar sig åt någon avhopparverksamhet eller något utstuderat förebyggande arbete.
– Vi ska inte ägna oss åt förebyggande arbete, ingenstans i vårt uppdrag finns det med. Men om vi ägnar oss åt ett främjande kulturarbete, så får det så klart indirekt en förebyggande effekt.
Tuben riktar in sig på åldersspannet 16-20 år. Ska man jobba med socialt förebyggande arbete för att hindra unga från att trassla in sig i gängkriminalitet behöver man börja betydligt tidigare än så, menar Patrik Forsberg.
– Det finns inga 16-åringar som väljer att bli kriminella idag. Är du 16 är du antingen kriminell, eller så är du det inte, säger han, och fortsätter:
– När du är 16, då är du redan förlorad. Se bara på dem som skjuter och blir skjutna, de är ju i den åldern idag. Att komma upp här och tro att man ska kunna rädda någon som hela tiden går och tittar sig över axeln för att han är rädd att bli skjuten, det är helt lönlöst.
Ungdomsgården och aktivitetshuset Tuben ska snarare vara en trygg plats för de ungdomar som medvetet valt bort den livsstilen, förtydligar Patrik Forsberg.
– Jag tror att vi har lyckats bygga upp det här som en trygg plats för ungdomar för att vi under så lång tid har jobbat aktivt runt om i Farsta för att skapa goda relationer. Vi har inga gängkriminella i vår verksamhet, för de är inte välkomna här. Så enkelt och så komplext är det, och det är alla väldigt medvetna om, säger han.
Ett safe place för alla
Geir Stakset, som tidigare jobbat med avhopparverksamhet inriktad mot tungt kriminella, ägnar sig till skillnad från fritidsledarna på Tuben åt att stötta och hjälpa just de ungdomar i Farsta som befinner sig i den så kallade riskzonen.
– Problemet med Tuben är att man inte fångar upp de ungdomar som skulle behöva det som allra mest, säger han.
Man hör skotten utifrån när man gått och lagt sig för kvällen, minst nån gång i veckan
Ungdomskriminalitet är något de flesta inblandade glider in i och sedan ut ur, menar Geir Stakset. Därför är alla mellan 14 till 18 år välkomna till den öppna fotbollsträningen han håller i på Farsta IP tillsammans med Farstabon och hiphopartisten Black Moose varje lördag mellan 18.00 till 22.30.
– Mina regler är jävligt enkla. Vad du har gjort tidigare, det skiter jag i. Så länge du inte tar med dig skiten hit ner, så är du välkommen. Viktigast av allt är nämligen att det här ska vara ett safe place, säger han.
Att motverka rekryteringen in i gängen handlar om att skapa goda relationer till de unga, även de som kanske hamnat lite snett. Däri ligger Geir Staksets fasta övertygelse.
– Det handlar om tre saker. Kontinuitet, plats och sammanhang. De som rekryteras in i gängen är de som saknar ett tryggt och bra sammanhang.
Långt ifrån alla de unga som kommer till Farsta IP en lördagkväll gör det för att spela fotboll. Någon gör det för att få frisyren trimmad av en kompis med rakapparat, någon annan för att få en gratis burk med läsk, de flesta för att hänga med sina vänner och just att ingå i någon slags sammanhang. Rhinna David Konko, 17, är dock en av dem som älskar att sparka boll. Han är uppvuxen i Farsta och trivs bra i området, men skjutningarna, som han märkt blir fler och fler, oroar.
– Helt ärligt så är det ju så sjukt! Man hör skotten utifrån när man gått och lagt sig för kvällen, minst nån gång i veckan. Men man vänjer sig, och så länge man inte är inblandad i något tror jag egentligen inte att det är någon fara, säger han.
Josef Abdulla, 17, som just dribblats omkull av sin kompis Rhinna, har också tänkt en del på skjutningarna.
– Ja, man reagerar ju liksom. Jag gick hem med en kompis för bara några dagar sedan och hörde hur det small, som av fyrverkerier. Men det var nog skottlossning, säger han.
Då måste samhället finnas där och stötta. Visst, det är inte gratis, men det måste få kosta!
Hittar inte vägen ut
Geir Stakset säger att han gör det han gör för sin 13-åriga sons skull.
– Jag gör det här för att jag inte vill att Farsta ska vara en stökig förort utan en trygg plats för min grabb, och alla andra så klart, säger han.
Och polisområdeschefen Johan Kihlström applåderar verksamheten som Stakset håller i nere på Farsta IP.
– Vi kommer inte komma åt problematiken med skjutningarna om vi inte får hjälp med att strypa tillförseln av nyrekrytering, eller insocialiseringen i de kriminella nätverken.
Han anser också att avhopparverksamheten behöver prioriteras och stärkas.
– Visst, vi är där för att initiera och vi pratar ju med personer som säger det att ”jag pallar inte mer”. Killar som säger att de mår urdåligt, men att de inte hittar vägen ut. Då måste samhället finnas där och stötta. Visst, det är inte gratis, men det måste få kosta!