Milad Alami: ”Tre generationer iranier har hållits som fångar”
Dagens ETC
Det psykologiska svensk-iranska dramat ”Motståndaren” har redan charmat filmkritiker världen över.
Clara Lee Lundberg har träffat filmens regissör och manusförfattare Milad Alami för ett samtal om paranoia, erotiska scener utan sex, och män som har kroppen som enda valuta i kampen för asyl.
Den iranska brottaren och tvåbarnspappan Iman i Teheran uppsöks av moralpolisen under sin träning sedan ett förkrossande rykte spridits om honom. Iman lyckas fly byggnaden, springer för sitt liv, och när han till slut är i säkerhet upptäcker han mannen som spridit ryktet. Han slår mannen medvetslös och lämnar platsen. Klipp till: oändliga snötäckta vidder i Norrbotten och en varg med blodig käft som långsamt rör sig i det vita, tysta landskapet.
Så börjar Milad Alamis andra långfilm ”Motståndaren”. Det är en slags film noir, som till skillnad från det klassiska upplägget där vi får se en karaktär som ska lösa en gåta, istället möter en karaktär som vet något vi inte vet – det är alltså vi åskådare som försöker lösa gåtan.
– Jag gillar idén om att huvudpersonen Iman bär på ett mysterium, en hemlighet som vi får ledtrådar till under filmens gång. Även filmens titel är lite mystisk och dubbel, den kan både syfta på att man rent fysiskt har en motståndare när man brottas och att Iman på ett djupare plan är sin egen motståndare, säger Milad Alami som sitter tillbakalutad i en Josef Frank-soffa i en hotellsvit på Östermalm.
Han bor i Malmö men är på snabbvisit i Stockholm för att vara med på premiären.
”Jag tycker att det var intressant att låta Iman utforska gränsen mellan att vara intim och våldsam.”
Våld och intimitet
Precis som i hans debutfilm ”Charmören”, med svensk-iranska skådespelaren Ardalan Esmaili i huvudrollen, kretsar huvudpersonens liv kring kampen att få uppehållstillstånd i Sverige.
– Båda mina långfilmer handlar om en främling som försöker hitta ett nytt liv. Men de har ytterligare en sak gemensamt: de är män som bara har en enda valuta att erbjuda i den här kampen för asyl; kroppen.
Han beskriver ”Motståndaren”som en berättelse om maskulinitet, intimitet och våld.
– De är teman som knyter samman två centrala delar i huvudpersonen Imans liv; brottning och sexualitet. Brottning är Irans nationalsport, det är ju en väldigt våldsam men också extremt vacker sport. Jag tycker att det var intressant att låta Iman utforska gränsen mellan att vara intim och våldsam med en annan person när han brottas. Den gör ju något med honom, han kan liksom uttrycka känslor genom rörelserna i brottningen som han inte ens kan säga till sig själv med ord.
Tror du attbrottning och andra kampsporter kan utgöra en slags fristad i det iranska samhället för män som åtrår andra män? Att de kan vara fysiskt nära varandra utan att riskera att stämplas som homosexuella?
– Ja, kanske? Jag vet i alla fall att det förekommer väldigt mycket sexuellt våld och övergrepp inom brottningsmiljön. I länder som Iran, där det är så tabubelagt med intimitet, så tror jag att när det finns rum där man kan vara intim eller sexuell, så finns det alltid människor som utnyttjar det.
Spela fotboll i snön
När huvudpersonen Iman och hans familj flyr från Iran till Sverige hamnar de på en flyktingförläggning i Norrbotten. Den miljön har Milad Alami hämtat från egna erfarenheter.
– Jag kom till Sverige när jag var sex. Det var i slutet av Iran/Irak-kriget, mina föräldrar var politiskt aktiva och vi var tvungna att fly. Vi kom till en flyktingförläggning strax utanför Skellefteå, och jag minns att jag kände en stor förväntan blandat med extrem rädsla. Jag tyckte att det norrbottniska landskapet var otroligt vackert, men hade samtidigt en känsla att jag kunde dö där. Jag minns också att vi spelade fotboll i snön, och att en pappa i vredesmod kastade ut sin son från balkongen i en snöhög. Så jag har både ljusa och hemska minnen från den tiden, säger han.
Det var viktigt för Milad Alami att skildra människorna och deras liv på flyktingboendet med en empatisk blick.
– Att framställa dem på ett humanistiskt, komplext sätt är i sig en politisk handling, eftersom det vanligtvis finns en väldigt svartvit och polariserad bild av flyktingar. Jag ville inte heller att man i filmen skulle känna att barnen var drabbade av de vuxnas mörker. När jag besökte en flyktingförläggning i mitt researcharbete träffade jag flera vuxna som sa ”det är när barnen är i skolan som vi känner hur jobbigt det är, för när de är här hemma och vi hör deras skratt blir det som en distraktion, vi blir påminda om att det också finns lycka.” Det har jag också försökt få med i filmen, att Imans och Maryams döttrar faktiskt inte är så medvetna eller nedstämda av familjens situation.
Tystnadskultur och paranoia
En tydlig röd tråd genom hela Milad Alamis film är den självcensur och tystnadskultur som huvudkaraktärerna tvingas förhålla sig till. Iran är en diktatur, och som i alla diktaturer skapas där en paranoid kultur bland invånarna där man aldrig riktigt kan lita på någon och där man censurerar sig själv – både i tankar och känslor.
Vad händer med en person som Iman, som flyr Iran och hamnar i Sverige – där det som tidigare var förbjudet faktiskt är fritt?
– Det är en konstant kamp mellan rädsla och frihet för Iman på något sätt. Det finns en sekvens som jag tycker är fin i filmen där han dansar och bara flippar ur. Det är så befriande att se honom göra det, eftersom han är en person som går omkring och är livrädd hela tiden. Han censurerar sig själv.
Milad Alami säger att han känner igen den där rädslan och självcensuren från sin uppväxt.
– Den iranska regimen har hållit tre generationer fångar i ett system som inkräktar på deras privatliv, som tvingar dem till tystnad och gör dem paranoida.
Jag har vuxit upp med många exil-iranska tysta män som håller allt de känner och tänker för sig själva, den där rädslan och självcensuren fortsätter att prägla dem fast de bor i Sverige.
Mina egna föräldrar är visserligen väldigt öppna och frispråkiga, men när de ska säga något som i deras öron kan vara provocerande sänker de automatiskt rösten. Jag gör också så. Jag har ärvt det från dem.
Familjen eller begäret
I Milad Alamis film ”Motståndaren” kämpar huvudkaraktärerna inte bara med självcensur och paranoia, utan också med inre konflikter som ställer den individuella viljan mot familjens bästa.
Ett centralt tema i din film är begär versus lojalitet. Att Iman pendlar mellan att ge efter för sina egna (förbjudna) begär och att välja lojaliteten till sin fru och sina barn. Varför var det intressant att utforska?
– Jag har inte tänkt på att det handlar om lojalitet, men det är väldigt intressant faktiskt! Jag har mer sett det som att kampen handlar om begär och den bild Iman har av sig själv som en familjefar. Att han pendlar mellan att ge efter för det han känner och att visa upp en bild av en bra pappa och make.
Men även hans fru Maryam pendlar ju mellan lojalitet och sin egen sanning! Hon väljer oftast att vara lojal, och hålla samman familjen – hon blundar för sin mans hemlighet och läggaer sina egna drömmar om att återuppta arbetet som pianolärare på hyllan.
– Ja, det är sant! Jag och Marall Nasiri, som spelar Maryam, pratade mycket om det. Maryam är ju inte dum, hon fattar att något jobbigt hände hennes man i Iran och att det var därför de tvingades fly. Men egentligen vill hon inte vara i Sverige, hon tycker det är meningslöst och vill tillbaka till Iran. Därför är hennes resa genom filmen så intressant. Hon går ifrån att vara någon som försummat sina drömmar och bara är en klassisk mamma, till att hon på slutet fortfarande är en mamma, men också har tagit tillbaka sin passion, att spela och lära ut piano.
De är ju ett ganska omaka par, Iman och Maryam. Framförallt blir det tydligt att de kommer från olika samhällsklasser.
– Ja. Hon är en utbildad medelklasskvinna som yrkesarbetar när de träffas, och han är en outbildad kille från de lägre samhällsskikten som håller på med arbetarklass-sporten brottning. Han har alltid känt att hennes familj sett ner på honom, vilket gör att han vill ta ännu mer kontroll över sin familj för att visa att han är en bra make och man. Därför är det intressant vad som händer när de kommer till Sverige och hans värde som patriark tas ifrån honom. Här blir han bara en flykting bland alla andra.
AttMaryam vid ett tillfälle i slutet av filmen bor ensam med barnen, har ett vackert hem och återupptar sin pianoundervisning säger också något om vad man har för möjligheter utifrån klass i ett land som Iran.
– Ja, så är det ju. Men det är också intressant att just slutet verkligen har varit provocerande för folk. Det jag tror de provoceras av är att personer väljer att inte stanna i friheten utan istället åker tillbaka till ett land där de inte kan vara helt sig själva. Jag förstår att man kan bli provocerad av det, men jag tror att det är för att vi har en bild av Sverige som ett paradis och att det därför skulle vara otänkbart att åka tillbaka till en diktatur.
”Etablerade skådespelare väljer att göra saker som är lite mer vågade efter att protesterna började.”
Iranska skådespelare vågar mer
Huvudpersonen Iman spelas av den amerikansk-iranska skådespelaren Payman Maadi, kanske mest känd för sin roll i den prisbelönta skilsmässodramat ”Nader och Simin: En separation” av Asghar Farhadi. Att just Payman Maadi skulle spela Iman var en mycket medvetet val från regissörens sida.
– Förutom att han är en jättebra skådespelare så visste jag att om jag väljer att göra en film om det här ämnet, och har med en av Irans mest kända skådespelare som både den yngre och äldre generationen känner till, så vet jag att folk kommer att prata om den! Han är liksom inte bara en skådespelare från Skandinavien som man kan avfärda, utan har varit med i alla de största iranska filmerna och är en stjärna både i och utanför Iran.
Var det svårt att få honom att tacka ja?
– Nej, han gillade manuset direkt och ville vara med. Men jag var tvungen att skriva manuset på ett sätt som inte förstör hans karriär. Vissa saker kan han som iransk skådespelare inte göra, till exempel sexscener. Men han är en begåvad, smart skådespelare som vet precis hur mycket han kan tänja på gränserna. Det som har hänt i Iran är att etablerade skådespelare väljer att göra saker som är lite mer vågade efter att protesterna började. Alla filmer som kommer ut nu har på ett eller annat sätt någonting med den politiska situationen i Iran att göra. Så jag tror Payman kände ”om jag ska göra den här rollen så är det nu jag ska göra det.”
”Motståndaren” hade världspremiär på Berlin Film Festival, som är känd för sin tydligt politiska profil. Festivalen valde i år att uppmärksamma den iranska proteströrelsen ”Kvinna Liv Frihet” och genomförde en aktion som Milad Alami och hans team deltog i.
– Vi gjorde också en egen grej på röda mattan där vi rullade ut en banderoll med politiskt budskap mot regimen Iran. ”Motståndaren” gjordes ju innan protesterna bröt ut, vi spelade in den 2021, då visste ingen i teamet förutom vi iranier vad den iranska regimens moralpolis var för något. Men nu vet alla det, tack vare protesterna,
– Så filmens djupare tema om frihet och frihetsberövande har plötsligt fått en helt annan betydelse. Om man kan använda filmen till att belysa det som händer i Iran blir jag bara glad.