Megakyrkorna tar över med en riktigt bra show

Runt omkring mig sjunger publiken (de flesta i 20–30-årsåldern) med. Eftersom vi lever i smartphonens tid är det, oundvikligen, några som filmar det hela.

Man skulle kunna tro det, men jag är inte på en popkonsert. Det är söndag morgon och jag är på ett evenemang som ordnas av Hillsongkyrkan, som varje vecka tar över Dominionteatern på Tottenham Court Road i centrala London.

Grundades i Australien

Hillsong grundades i Australien på 1980-talet och finns nu i flera länder världen över. Kyrkan har nyligen hamnat i strålkastarljuset på grund av en rad ledarskandaler. Det verkar dock inte påverka antalet närvarande den här veckan. Lokalen är fullsatt.

Jag är inte religiös, men gick i engelska kyrkan som barn, och gudstjänsten i Hillsong liknar inte något annat jag sett tidigare. Om vi börjar med musiken: bandet är professionellt och även om folk sjunger med, känns det mer som ett spektakel än något man deltar i. När musiken är över kommer en karismatisk australiensisk pastor upp på scenen. Han ägnar bland annat minst fem minuter åt att beskriva olika sätt för folk att ge pengar till kyrkan. För en utomstående känns detta något omåttligt.

Det är böner, de yngre går iväg till en ungdomsgrupp och information om kommande bibelstudieträffar läses högt. Sedan följer en 30 minuter lång predikan, som jag måste erkänna att jag inte helt hänger med i. Mot slutet ber prästen alla som är intresserade av att bli kristna att sträcka upp sina händer och acceptera Jesus i sina hjärtan. Åtminstone ett par dussin händer sträcks upp. Sedan är det dags för bandet igen, och efter ytterligare ett par upplyftande allsånger: ut i solskenet och trängseln i centrala London.

Inspiration från USA

Megakyrkor definieras, något godtyckligt, som vilken kyrka som helst med 2 000 medlemmar eller fler. I Storbritannien är de ett ganska nytt fenomen, de började dyka upp först under slutet av 80-talet. De flesta finns i London, där det finns minst 13. Flera av dessa har filialer runt om i landet.

På den internationella scenen är Storbritanniens megakyrkor småpotatis. Världens största megakyrka är Yoido Full Gospel Church i Sydkorea, som har rapporterat 830 000 fullvärdiga medlemmar och uppemot 200 000 närvarande varje vecka. Västafrika satsar också på megakyrkor och det finns en handfull med över 100 000 närvarande per vecka i Nigeria, Ghana och Elfenbenskusten. Latinamerika har också några kyrkor i den storleken i Colombia, El Salvador och Chile.

Men man vågar nog påstå att inspirationen till alla dessa megakyrkor i andra länder kommer från USA.

Megakyrkorna i USA verkar inte komma upp i samma storlek och omfattning som på andra håll, men de är helt klart flest till antalet. En studie från 2012 konstaterade att det fanns minst 1 200 sådana kyrkor runt om i landet, ett antal som har stigit betydligt de senaste årtiondena (det fanns bara 350 stycken 1990).

Styrs av starka pastorer

Megakyrkorna kan, åtminstone delvis, spåras tillbaka ”till den walesiska väckelsen och en rad andra globala väckelser i början av 1900-talet”, menar Andrew Davies, forskare vid University of Birmingham. Den walesiska väckelsen utlöste flera andra sådana återkomster till tron i olika länder runt om i världen, och karakteriserades av en väldigt livfull och dynamisk inställning till gudstjänsten. Gudstjänststilen och användningen av enorma hörsalar, till och med tält, till skillnad från vanliga församlingskyrkor, nådde dock Storbritannien först på 1980-talet.

Ett betydande antal megakyrkor tillhör protestantiska samfund, antingen pingstsamfund eller evangeliska. Något annat de har gemensamt är karismatiska ledare.

Professor Richard Burgess, lektor i samhällsvetenskap vid Roehampton University, konstaterar att ”i de flesta av dem finns ett slags senior pastor som är en väldigt viktig figur”. De här pastorerna inte bara predikar bra, utan är också exceptionella organisatörer, som verkar kunna få sina anhängarskaror att växa snabbt.

Om man är singel kan de vara till hjälp om man vill träffa en kristen singel, eller om man är ny i ett land eller en stad så kan man genast hitta en gemenskap.

Erbjuder omedelbar gemenskap

Megakyrkorna vet också hur man bjuder på en bra show, vilket jag bevittnar under mitt besök hos Hillsong. Andrew Davies pratar om de här kyrkornas ”spektakel”.

– Man har bra, professionella band som ger ut skivor som säljer i miljontals och sjungs i kyrkor över hela världen. Så man får samma omfattning och drama som vid en rockkonsert, men därtill ett slags gudstjänstupplevelse.

Om man inte besöker megakyrkor kanske man aldrig hört talas om dem, men en del gudstjänstband har enorma globala publiker och deras hymner älskas av många.

Lucy, en megakyrkobesökare som inte ville avslöja sitt riktiga namn, pekade på några av de andra mellanmänskliga fördelarna:

– De är jättebra för att träffa andra kristna. Om man är singel kan de vara till hjälp om man vill träffa en kristen singel, eller om man är ny i ett land eller en stad så kan man genast hitta en gemenskap.

För någon som kommer till ett land som invandrare kan besök i en megakyrka ge tröst och en känsla av hemma. Davies säger:

– Om man är ny i landet och kanske bor precis intill en församlingskyrka där majoriteten är vita, kanske man tänker: ”Jag kan faktiskt resa en timme eller så och gå till KICC (en kyrka i nordöstra London) i stället, för där kan det mycket väl finnas en massa människor från min hemstad.”

Går emot negativ trend

Att besöka en megakyrka kan också hjälpa människor att engagera sig i social välgörenhet. Andrew Davies förklarar att de här kyrkorna ofta driver härbärgen för hemlösa eller matbanker. Mindre kyrkor ägnar sig också åt välgörenhet, men tack vare sin storlek kan megakyrkorna göra det på en ”mer episk skala”.

I årtionden har de veckoliga kyrkobesöken minskat i Storbritannien. Som exempel gick omkring en miljon människor till kyrkan varje söndag 2009, men 2019 hade det sjunkit till omkring 854 000. Megakyrkorna verkar dock gå emot trenden. Så vad är det som lockar människor till den här formen av gudstjänst?

Davies konstaterar att det är lite förenklat att anta att alla kyrkobesök minskar, och det varierar en hel del mellan samfunden. Han bedömer att den största minskningen finns inom de mer ”liberala traditionerna”. Samtidigt ”tenderar megakyrkorna vara lite mer dogmatiska och lite mer tvärsäkra… de är lite mer kompromisslösa med sådana saker. Så för personer som gillar gråzoner är inte en megakyrka rätt plats”.

Han tror också att minskningen i kyrkobesök delvis beror på ”den sociala kristendomens” sönderfall.

– Det fanns en tid, på 1920- och 30-talen, när man gick i kyrkan för att det var något man bara gjorde, och man kunde inte vara en fungerande vuxen i samhället utan att gå i kyrkan. De som går i kyrkan nu för tiden går dit för att de verkligen, verkligen vill vara där.

”Möjligheter att nätverka”

En annan del i lockelsen är möjligheten till nätverkande. Professor Burgess förklarar att utöver söndagsgudstjänsten ”har de kanske specialgrupper för företagare, ungdomar, singlar, advokater”. På det här sättet försöker de tillgodose olika gruppers behov.

Lucy tillägger:

– Stora kyrkor innebär ofta fler människor och större möjligheter att nätverka och träffa människor med olika bakgrund, vilket är trevligt.

Hon påpekar också att kyrkan är ”en av få platser där människor i olika åldrar och med olika kultur, bakgrund och social klass samlas på ett ställe – det är vackert”. Detta stämmer definitivt i Hillsong, som känns väldigt multikulturell.

Jag gick ibland till de här stora kyrkorna så att jag inte skulle behöva hantera mina svåra känslor omgiven av personer som kände mig

Alla är inte nödvändigtvis överförtjusta över uppkomsten av megakyrkor. Traditionella kyrkor kan till och med se dem som konkurrenter. Eftersom megakyrkor ibland startar filialer i andra brittiska städer, lockar de människor från befintliga församlingar, vilket kan orsaka förbittring.

Megakyrkorna har också en självsäker, påflugen stil, vilket en del retar sig på

– De mer liberala anglikanska prästerna säger ibland: ”Ni skadar kyrkans reflekterande och kritiska sida. Och ni är bara för dogmatiska. Ni lär människor att allt är svart och vitt, och det är för förenklat”, säger Andrew Davies.

Erbjuder anonymitet

Några kan också ifrågasätta hur klokt det är att ha sådana enorma församlingar. Davies påpekar att i en traditionell församlingskyrka, som kanske samlar 30–50 personer, känner alla varandra, alla har sin uppgift och det skapas en verklig gemenskap. I en megakyrka kan man göra precis som jag gör: sitta längst bak och smita iväg när det är slut.

Det här är dock inte alltid dåligt, enligt Lucy:

– När jag gått igenom verkligen tuffa perioder i livet har jag gått till de här kyrkorna för att få en känsla av anonymitet och tröst. Det kändes bra att vara bland människor, utan att nödvändigtvis behöva ha någon djupare kontakt med dem, när jag var i djup sorg. Jag gick ibland till de här stora kyrkorna så att jag inte skulle behöva hantera mina svåra känslor omgiven av personer som kände mig, som de i min lokala kyrka som står mig nära. Men jag var ändå på en trygg plats, för jag var med andra troende, där jag kunde sörja och få andlig näring.

Det krävs enorma resurser för att få de här megakyrkorna att fungera, vilket innebär att de alltid ber om pengar

En del megakyrkor predikar också ett ”framgångsevangelium”. Det här är i grund och botten tanken att människor genom gudstjänst – och genom att ge till kyrkan – kommer att välsignas i sina yrkesliv. Detta, påpekar Davies, kan göra att församlingsmedlemmar som inte tjänar så mycket som de vill, undrar varför de inte välsignas.

”Ber alltid om pengar”

Det är också omöjligt att ignorera förfrågningarna om pengar i de här kyrkorna. På väg ut efter mitt besök i Hillsong, ser jag tjusiga broschyrer som detaljerat beskriver hur man kan donera pengar.

– Det krävs enorma resurser för att få de här megakyrkorna att fungera, vilket innebär att de alltid ber om pengar, förklarar Davies.

Kyrkor har så klart alltid samlat in pengar från sina medlemmar, och om folk vill ge dem pengar så är det deras ensak. Men med tanke på deras storlek och omfattning kan megakyrkorna samla in mycket mer pengar än när en lokal församlingskyrka säljer kakor för att kunna laga ett läckande tak. En del har kändisar som medlemmar och i åtminstone några megakyrkor utanför Storbritannien har ledarna anklagats för att förskingra pengar eller använda kyrkans pengar för att leva lyxliv (det finns inget som tyder på att någon av de brittiska megakyrkorna gör något otillbörligt).

Skandaler i ledningen

Det har förekommit andra kontroverser. Den australiensiske grundaren av den globala Hillsongkyrkan, Brian Houston, har förklarat sig oskyldig till åtalet om att ha dolt sexuella övergrepp mot barn, gällande anklagelser om övergrepp som ska ha begåtts av hans nu bortgångne far, Frank Houston, på 70-talet. Brian Houston avgick ändå som global senior pastor i Hillsongkyrkan i mars 2022, efter att en intern utredning inom kyrkan konstaterade att han agerat på ”mycket oroväckande” vis med två kvinnor, vilket ”bröt mot Hillsongs uppförandekod för pastorer”.

När det kommer till finansiering finns tillräcklig öppenhet i finansieringen av Storbritanniens megakyrkor. Kyrkor som Hillsong måste redovisa sin bokföring för den brittiska kommissionen för välgörenhetsorganisationer, och deras inkomster och utgifter finns tillgängliga på nätet.

Hon väljer både och

Megakyrkorna växer sannerligen, men hur mycket större de kommer att bli är oklart. Professor Burgess bedömer att de kommer att nå en gräns av något slag i Storbritannien, helt enkelt på grund av utrymme och demografi. Han påpekar också att yngre generationer har mycket mindre blind tilltro till stora organisationer – detta kan även gälla stora kyrkor, vilket innebär att intresset för dem skulle kunna minska med tiden.

Just nu verkar dock megakyrkorna sannolikt fortsätta att locka de troende. Lucy, som besöker megakyrkor men samtidigt är medlem i en församlingskyrka, säger:

– Kyrkan är människorna som samlas, inte byggnaden. Jag tror att det finns plats för både lokala kyrkor och megakyrkor.