Žižek i ockuperade salar
Under 00-talet bodde jag i olika omgångar i Italien, ditflyttad mitt under USA:s angrepp på Irak. Jag aktiverade mig hos de ockuperade sociala centren – en sorts mellanting mellan självorganiserade Folkets hus och aktivistlokaler – i nordöstra Italien, deltog i olydnadsrörelsen Disobbedientis blockader av järnvägstransporter med amerikanska vapen. Vi bröt oss in på den amerikanska Natobasen i Vicenza och demonstrerade. Vi rev murar kring flyktingförvaren i Puglia. Från varenda hus i varje stad jag besökte hade folk hängt ut fredsflaggor från sina balkonger, som ett permanent inslag i stadsbilden.
Förutom antikrigsprotesterna var den Europeiska unionens utveckling en central fråga för diskussion: hur långt österut skulle unionen expandera, hur skulle dess yttre gränser skötas, skulle unionen ha en egen konstitution och försvar. Jag var förvånad över hur central tanken på ett enat Europa var för den italienska vänstern. Turkiet förhandlade om EU-medlemskap och Putins Ryssland deltog på G8-toppmöten. På den italienska teoretikern Antonio Negris akademiska nätverk Euronomades seminarier diskuterade vi hans teorier om globaliseringen. Hur uppdelningarna mellan öst, väst och tredje världen fallit sönder och en unipolär världsordning, ett imperium under amerikansk hegemoni hade upprättats. Slavoj Žižek kom ofta och föreläste, i ockuperade studentsalar på Roms universitet Sapienza. Jag flyttade hem samtidigt som den globala ekonomiska krisen 2008 skakade världen.
USA-monopolet utmanas
Det är en annan värld i dag. Den amerikanska hegemonin, det nyliberala Washington Consensus, håller på att luckras upp. Imperiet är sargat. En högerpopulistisk och nationalistisk vind har svept över världen, frihandelsliberalismen utmanas av handelskrig och en ny protektionism. Världssystemteoretiker som Immanuel Wallerstein, Samir Amin och Giovanni Arrighi försökte tidigt föreställa sig hur globala hegemoniskiften kunde ta sig uttryck. Nu sker det. Även om USA är den överlägset dominerande militärmakten i dag, som Martin Hansson skriver (Dagens ETC 6/7), så utmanas det på en rad andra globala monopol (massförstörelsevapen, strategiska naturresurser, finansiella flöden, högteknologi, globala medier). Den globaliserade produktionens logistiska flaskhalsar och strategiska resurser har kunnat användas som ekonomiskt vapen. Viktiga resurser har kunnat hållas som gisslan för att skapa brist och inflation. Det är utgångspunkten för den italienska diskussionen i Euronomade i dag.
Hur står den sig mot Slavoj Žižeks analys i Dagens ETC?
Är det civilisationernas kamp?
Med Rysslands angrepp på Ukraina kom kriget tillbaka till Europa. Filosofen Sandro Mezzadra skriver på Euronomade att kriget inte får betraktas som bara ett europeiskt krig, det är hela världsordningen som står på spel. Invasionen kännetecknar den globaliserade och multilateralt enande arkitekturens sammanbrott. Den multipolära världen har återkommit och utmanar väst. Mezzadra frågar sig: fick den konservativa statsvetaren Samuel Huntington till slut rätt med sin ”Civilisationernas kamp” efter 30 år, som beskriver världen som uppdelad mellan åtta civilisationer i konflikt med varandra?
Huntingtons bok var inte en profetia eller framtidsspaning, menar Mezzadra, utan har kommit att användas av konservativa och högerpopulistiska politiker världen över som ett manifest. Civilisationer, kulturer och identiteter används som en mobiliserande och polariserande faktor. President Putin måste betraktas som Huntingtons mönsterelev, i sitt uppställande av den traditionalistiska ryska världen mot det dekadenta liberala väst. Natos östexpansion och Rysslands imperieambitioner, att säkra en intressesfär utanför sitt lands gränser, förlägger länder som Ukraina och Finland i gränszonen mellan civilisationerna.
Här är Mezzadra och Žižek överens i sina analyser, om hotet från det storryska projektet. Men Natos östexpansion upprättades av ett säkrare och starkare USA, under andra villkor än vad president Joe Biden kan garantera i dag, menar Mezzadra. USA:s globala intresse har dessutom skiftat i riktning till den indo-pacifiska regionen, genom upprättandet av nya koalitioner riktade mot Kina.
Tre krafter som destabiliserar
”Inte bara Ukraina, utan själva Europa blir platsen för ombudskriget mellan USA och Ryssland”, skriver Slavoj Žižek. Precis som Žižek oroas författaren Marco Bascetta från Euronomade i en artikel i veckotidningen Il manifesto (9/6) över konsekvenserna för Europa. Bascetta påpekar att Europa just nu destabiliseras av tre forna imperier som drömmer om återupprättelse.
Det första är Ryssland som vill återupprätta sin hegemoni över Östeuropa och utövar ett inflytande över länder som Ungern.
Det andra är Turkiet, som utnyttjar kriget i Ukraina för att utöka sin inflytelsesfär och intervenera i Syrien, Libyen och Egeiska havet. Likt Ryssland hyser Turkiet föreställningar om en större civilisation utspridd utanför landets territorium som historiskt tillhör dem. Där Ryssland kontrollerar fossilflöden till Europa, kontrollerar Turkiet genom EU:s externalisering av sin gränskontroll migrationsflödena.
Det tredje forna imperiet som destabiliserar Europa är Storbritannien, menar Bascetta lite oväntat. Storbritannien under Boris Johnson genomförde inte bara Brexit, utan gjorde även upp med EU:s internationella politik. Storbritannien har försökt visa sig handlingskraftigare än EU i förhållande till Ukraina och Östeuropa, när Tyskland – och därigenom EU – saknat någon att axla Angela Merkels och Helmut Kohls mantel.
Det fragmenterade Europa som slits fram ur dessa geopolitiska konflikter är något helt annat än det sociala Europa baserat på att värna demokrati och mänskliga rättigheter, som drivs fram av sociala rörelser underifrån, menar Bascetta.
Gör inte Europa tryggare
Europa slits mellan Nato och Ryssland. Det är därför Slavoj Žižeks vision om ett vänstereuropeiskt dominerat Nato framstår som så märklig och tunn. Ett Nato som inte är styrt av USA:s säkerhetspolitiska intressen är otänkbart. Och de europeiska Natoländerna gör just nu inte Europas situation tryggare, utan bidrar snarare till att göra den gamla kontinenten till en arena för de nya globala maktblockens hegemonikamp.
Den radikala italienska diskussionen, här hämtad från det vänsterintellektuella nätverket Euronomade, delar ändå i stort Slavoj Žižeks analys att försvara Ukraina är att försvara Europa, även om de inte ser Nato som den europeiska lösningen. Men vad har de i stället för lösning? Lösningen är inte ny, utan att fortsatt insistera på ett Europa format underifrån. Det handlar om att, likt Žižek, förkasta de falska dikotomierna krig-fred och pacifism-försvar. Det går inte att förespråka en villkorslös fred när en militär aggression pågår, men inte heller att förespråka krig – att drivas in i ett annat militärt block, med sina auktoritära makter och begränsningar.
”Transnationell fredspolitik”
Vad kan sociala rörelser göra i ett land som Italien där parlamentet varken har ett vänsterparti eller grönt parti representerat? När den nationella och parlamentariska arenan är stängd satsar man på att verka internationellt och lokalt. Två nätverk, nära stående Euronomade, visar på en sådan politik, som försöker hitta en europeisk väg underifrån. Det europeiska nätverket Permanent assembly against war, som koordineras från Bologna, försöker samla solidaritetsinitiativ underifrån i Europa (framför allt forna Östeuropa) och Ryssland.
På de månatliga virtuella träffarna diskuterar feminister från Moskva och Belgrad med polska Amazonarbetare, brittiska klimataktivister och italienska flyktingstödjare hur en ”transnationell fredspolitik” och ”diplomati underifrån” kan utformas och konkreta projekt lanseras som överskrider gränserna. Det kan verka banalt, men i en tid av nationalism och en tydlig polarisering mellan Europa, speciellt dess östra nationer, och Ryssland är ett sådant transnationellt antikrigsnätverkande sprängstoff. Det är ett samarbete som försöker organisera solidaritetsinitiativ och synliggöra de faktiska sociala protesterna i sina länder och koordinera dem över gränserna, med gemensamma initiativ på dagar som 8 mars och 1 maj.
Möta rädslans mobilisering
Ett annat nätverkande initiativ är det internationella mötet Beyond human som kommer att hållas i Bologna i oktober, organiserat av de lokala sociala centren knutna till Euronomade. Även i detta initiativ knyts det transnationella organiserandet med det lokala. Här hämtas inspirationen från det internationella samarbetet mellan lokala självstyren – rebellstäder, som marxistiska geografen David Harvey kallar dem, eller orädda städer, som de kallar sig själva. De fortsätter ett tioårigt experimenterande med att demokratisera kommuner och regioner underifrån, kallat municipalism och demokratisk konfederalism, som tillämpas i det kurdiska självstyret i Rojava såväl som den municipalistiska rörelsen för stärkt kommunal autonomi som drivs utifrån spanska Barcelona av regerande partiet Barcelona en Comú.
Municipalismen är det märkvärdiga mötet mellan spanska sociala rörelser, anarkisten Murray Bookchins teorier om kommunal direktdemokrati och den kurdiska befrielserörelsens försök att omvärdera sin gerillakamp och hitta nya former av lokalt självstyre.
Ett centralt begrepp för denna rörelse är att försöka skapa ”ickestatliga institutioner” och omdefiniera begreppet suveränitet, snarare än att kräva nationell självständighet. Barcelona en Comús begrepp orädda städer syftar till att skapa kommuner baserade på deltagande, försvar av mänskliga rättigheter och öppenhet, för att kontra rädslans mobilisering som både nationalismen och krigsallianshetsandet vilar på.
Den nya multipolära världen öppnar sprickor där lokala demokratiska experiment kan äga rum och den gamla unipolära världen lämnar kvar transnationella sociala rörelser för mänskliga rättigheter och solidaritet. I ruinerna av den gamla och sprickorna i den nya världsordningen finns fröet till något annat.
Läs de tidigare delarna i serien Tio röster om vänstern, kriget och Nato:
Slavoj Žižek: Pacifism är fel svar på kriget i Ukraina
Sven-Eric Liedman: Valet står inte mellan Nato och blåögd pacifism
Martin Hansson: Stater som gör våld på svagare måste stoppas
Jonas Sjöstedt: Vänstern måste ta ställning mot rysk imperialism
