– FUCK! Nej, rör mig inte. Jag ska bara säga FUCK, halvskriker den liggande skådespelaren.

Det visar sig att dunkappan fastnat under rumpan. 

– Det är inte lätt att ta av sig jackan när man är 73 år och väger 100 kilo, försök själv någon gång, uppmanar hon när hon återfått vertikalt läge.

När jag var gravid satt jag sönder en soffa. Det var lite förnedrande... 

– Nej du, det är underbart! Säger Marianne Mörck, och vi skrattar högt, vilket inte blir sista gången under intervjun.

Alla som sett Marianne Mörck i en intervju verkar eniga om att hon är en ljuvlig person. Kanske är det inte alltid vad hon säger, utan hur. Med hes röst och kluckande skratt har hon ett särskilt dråpligt sätt att ta ner sig själv på jorden. Som när hon i tv nyligen berättade om sitt obefintliga kärleksliv: 

”Jag springer ute med min rullator på natten och hoppas på en väskryckning. Där är är jag nu.” 

Du har sagt att ”din mun glappar ganska mycket”. Vad är det du råkar prata om?

– Till exempel nu när jag skulle ta av mig jackan och höll på att ramla i stengolvet. Då sa jag ”FUCK”. Efter det brukar jag säga: ”Jag ska ringa facket!” för att rädda situationen, säger hon och kluckar hest igen. 

Förutom den långa dunjackan är hon för dagen klädd i glittriga sommarsandaler, en solskärm med texten ”Mamma mia” och en polotröja ”för dubbelhakan”. 

”Karriär är fult”

Marianne Mörck är underdogen som började livet bortadopterad och skrikande i en spjälsäng på barnhem och som lyckades sjunga sig in på de stora scenerna. Där fick hon huvudroller i ”Carmen” och ”Cabaret”. Men riktigt folkkär blev skådespelerskan först efter rollen som Ebba i ”Wallander”-filmerna och som lesbisk farmor i SVT-serien ”Bonusfamiljen”, där hon gifte sig med Lill-Babs. Då hade hon redan passerat normal pensionsålder.

– Jag vill inte prata om genombrott. Jag tycker att karriär är ett så fult ord! Utan fotfolket på teatrar och filminspelningar, alla människor som springer med rekvisita och jobbar i skymundan, då är jag ingenting, säger skådespelaren. 

Hon tittar upp under skärmen:

– Och vad vore jag utan dig som intervjuar mig? Eller han den lilla söta som sitter där och fotar... Säger hon och pekar mot fotografen Daniel som genast rodnar. 

”Maten är fucking färdig”

Just nu turnerar Marianne Mörck runt i landet med Riksteatern-föreställningen ”Britt-Marie var här”. En varm pjäs om en präktig kvinna som väntat i 63 år på att livet ska börja. När Britt-Marie efter 40 års äktenskap lämnar sin otrogne man måste hon för första gången försörja sig själv. Tyvärr är fotbollstränare för ungdomslaget det enda arbete som finns tillgängligt i det nermonterade samhället. Det blir en social frontalkrock, men också början på ett nytt liv. Marianne Mörck spelar ensam alla roller och gör totalt runt olika 18 röster. 

Blir du inte förvirrad? 

– Nej nej, det är som att berätta en historia! Man berättar en saga, så kommer det röster, säger hon.

Du och och Britt-Marie har en sak gemensamt: Ni har båda levt i långa relationer med män som inte varit bra för er. 

– Ja, men jag har ju bytt ut mina män emellanåt.

Jag tänker på relationen med en gravt alkoholiserad sångare, han du var sambo med i 13 år. Britt-Marie å sin sida är isolerad i hemmet med en otrogen man. Ni båda måste ha skrikit på insidorna innan uppbrotten?

– Nej, jag tror inte att Britt-Marie skriker på insidan. Jag tror inte hon har fattat vad utsidan är.

Men så träffar hon någon på pizzerian som säger ”Maten är fucking färdig”. Och det är sådana som räddar henne: Människorna, ungdomarna, gangstersarna. De visar henne att hon duger, säger Marianne Mörck.

Enligt skådespelaren går det egentligen inte att jämföra hennes egna erfarenheter med Britt-Maries. 

– Hon har bara fått näring från sin mans utandning och har ingenting annat. Jag levde i ett liv där jag hade vingar på ryggen. Det har jag fortfarande, säger Marianne Mörck. 

Flög från fula gubbar

Skådespelaren pratar om vingarna på ryggen som en symbol för att ha något i sig som räddning. 

Det började redan i barndomen när hon utsattes för sexuella övergrepp, från att hon var åtta år.

– När jag var liten flög jag från fula gubbar, nuförtiden flyger jag ovanför fester eftersom jag inte vill vara där. Det där har jag alltid haft med mig: Jag har något annat som de inte vet, som räddar mig. 

Vad är vingarna? Är de din fantasi?

– Jag vet inte. Men min biologiska mamma var väldigt glad och lätt i sinnet, och det var min biologiska pappa också. Han dansade på borden på avenyn, var glad i spriten också. Så jag har väl ärvt glädjen. 

Av sin adoptivmamma lärde Marianne Mörck sig att ”icke bli som hon”. 

– Hon grät för allt. ”Allt är så hemskt, det är så synd om mig” härmar Marianne med tårfylld röst och fortsätter: 

– Det var hemskt. När hon dog hade hon inte upplevt någonting annat än genom sin make som var sjökapten. Hon gjorde inget eget.

Många kvinnor har det fortfarande så. Hur tar man sig ur det?

– Prata med mig! Det är bara att hoppa alltså. I relationen med mannen som var alkoholist så trodde jag någonstans att jag var den enda som kunde rädda honom. Därför stannade jag kvar. 

Som medberoende?

– Ja. Jag bockade av alla punkter på AA:s lista för alkoholhustrur. Jag brände brännvin, försökte dricka med honom. Och så den enorma kärleken till den människan gör att man förintar sig själv. Men under tröjan hade jag mina vingar. Jag visste. 

”Ta din toyboy och dra”

Marianne Mörck skapar inte läger. Hon roar. De flesta tycks älska henne – oavsett politiskt läger. I alla fall tills hon var julvärld i SVT 2019 och rev ner svenska flaggor ur julgranen några minuter innan Kalle Anka. 

”Skändande av nationens flagga”, ”Landsförräderi” löd några av reaktionerna i sociala medier. Trots att Marianne Mörck inte velat göra ett antinationalistiskt statement, bara pynta en julgran så som hon drömt om den som sexåring: Full med kulor och glitter. Och uppochnervända snapsglas. 

Vad tänker du kring reaktionerna du fick?

– Hur bra mår de som inte kan förstå en flickas dröm? De skrev till mig att jag skulle brinna i helvetet. ”Du kan ta din toyboy och dra”.

Vad menade de med det?

– Det var en flicka från Bangladesh som bodde hos mig då. Eller om det var Nadin Al Khalidi, som är gitarrist och spelar med Mikael Wiehe och i bandet Tarabband. Hon kom till mig med en väska och en trasig gitarr, sedan bodde hon hos mig i tolv år, berättar Marianne Mörck. 

Det var de inneboendes namn som rasisterna i sociala medier lyckats hitta. ”Batikhäxa som lever med ett ensamkommande barn”, skrev någon.

– De trodde att det var en ung man som jag bodde med. De skrev att de kunde skramla ihop till en biljett så att min ”toyboy” kunde åka hem, säger Marianne Mörck.

Jag hörde att du funderat på att bygga en bunker på tomten. Hur orolig är du för det politiska läget just nu?

– Jätte. Jag funderar på att gräva ett hål i tomten, cementera och göra lufthål som leds in i någon buske eller något. Sedan kan jag bo där. 

Vad är det du är orolig för?

– Jag bor ju väldigt nära Öresundsbron. Den skjuter väl Putin sönder? Och så kommer det ett vådaskott och så ryker hela huset, katten och allt, säger hon. 

Det är oklart om hon menar allvar.

Jag vill bli en sådan tant som du. Ha energin, nyfikenheten och den dråpliga blicken på mig själv. Hur ska jag göra?

– Släng allt dåligt som du varit med om! Ta inte på dig kriget i världen! Men du ska vara aktsam om dig och göra så gott du kan. Jag har köpt vevradio. 

Du menar att jag ska preppa?

– Ja, litegrann. Kanske komma över en kulsprutepistol på plattan.

Haha, är det så man behåller livsglädjen?

– Man ska bädda för sig. Men det viktigaste är att inte gå och dra på massor av sorger ”Det här kunde jag ha gjort så eller så”. Nej. Varje dag är en ny dag. Le!