En regeringsdelegation som är på väg till Temucuicui – en av byarna mitt i konflikten – i syfte att erbjuda förhandlingar stoppas av barrikader och skottlossning.

Nog liknar det uppror i Wallmapu, det område söder om floden Bio-Bio som en gång kontrollerades av mapuches.

Samtidigt röstade en förkrossande majoritet av alla mapuches nyligen mot förslaget på en ny grundlag – som skulle ge mapuches ökat självstyre. Varför?

Jag åker till Wallmapu för att nysta.

Många talar i mapuches namn, men ingen representerar alla. Inte heller vi.

Galvarino är den äldste av de nio männen i det kala rummet där de flesta måste stå på grund av brist på stolar.

– Vi måste undervisa oss själva, säger han och stryker med handen över sitt gråvita hår. 

– Vi måste lära oss vilka vi är. 

Galvarino ler gammelmanvist medan orden långsamt landar.

Lära oss vilka vi är. Vad menar han? De nio i rummet är lonkos, traditionella politiska ledare i sina respektive samhälligheter – lof som mapuches kallar dem – och utgör styrelsen i ”el consejo de lonkos”, lonkos rådsförsamling med över 600 representanter. De, om några, borde väl veta vilka mapuches är. Och det gör de naturligtvis. Just därför vet de också att mapuches inte är en homogen grupp med gemensamma åsikter.

– Många talar i mapuches namn, säger Galvarino, men ingen representerar alla. Inte heller vi. 

Gruppen som tog fram förslaget till en ny grundlag i Chile bestod av 155 folkvalda medlemmar. 17 platser var vikta för tio olika minoritetsfolk, varav sju platser för mapuches. 

– Men, säger Galvarino, av de 1,2 miljoner mapuches som hade rätt att rösta på våra sju kandidater, var det bara 260000 som gjorde det.

Vi är en hel generation som blev utan språk.

Han håller en liten skämtsam lektion om mapudungun, mapuches språk, och får de andra att skratta, en del lite skamset eftersom de, liksom många mapuches, inte behärskar språket. De flesta mapuches bor dessutom i städerna, de allra flesta i huvudstaden Santiago.

– Utan språket förstår vi inte vår kultur, konstaterar Galvarino och lyfter på axlarna i en uppgiven gest.

Ett par av de yngre lonkos berättar att deras föräldrar inte ville att de skulle lära sig mapudungun för att inte bli diskriminerade i skolan.

– Vi är en hel generation som blev utan språk.

Så är det inte längre.

– Idag lär sig mina barn mapudungun i skolan, säger en av dem. 

– Någonting har ändå skett. 

Mötet hålls i Temuco i ett hus som tillhört CEMA-Chile, en organisation som leddes av Pinochets hustru Lucia och som efter demokratins återkomst självdog. Huset har stått övergivet länge tills det för en tid sen ockuperades av mapuches för att ha som möteslokal och övernattningsplats för lonkos när de kommer in till staden från sina lof. 

Men det är inte språket eller kulturen i sig som är det centrala temat på mötet och inte heller i konflikten mellan mapuches och den chilenska staten. 

Det är jorden.

Ända sen detsom i den officiella historieskrivningen kallas ”pacificeringen av Araukania” i mitten av 1800-talet, då Chile ockuperade det dittills självständiga Wallmapu, har den jord som historiskt tillhört mapuches, på olika sätt förts över till andra. Ibland genom regeringsdekret, ibland genom ren stöld, ofta genom bedrägliga köpekontrakt, men också genom försäljning på korrekt sätt. 

Efter kuppen 1973 anlände de stora skogsbolagen som köpte upp omfattande mapuchemarker och skapade jättelika odlingar av snabbväxande tall och eucalyptus på kalhyggena där tidigare ursprungsskog stått. Den dramatiska förändringen påverkade hela den ekologiska balansen – drev undan djuren, torkade ut skogstjärnarna, tog död på svamp och bär och förändrade mapuches liv. Men också deras syn på sig själva. 

Under Pinochetregimen fanns det en slags ”consejos de lonkos” som fungerade som remissinstans för diktaturens politik i området. Det var oftast en mekanism för kontroll. Men också verktyg för en viss modernisering som tog sig uttryck i nya vägar, elektrifiering, byggen av skolor och bostäder. En del mapuches betraktar fortfarande Pinochet som en allierad. 

Med skogsbolagen förändrades allt och en ny generation mapuches som läst på universitet och deltagit i protesterna mot diktaturen kom tillbaka till sina lof. En del kom att samarbeta med skogsbolagen som anställda och underleverantörer. Andra bildade nya militanta organisationer, varav några har beväpnat sig och nu förklarat krig mot skogsbolagen.

Vår kamp handlar inte bara om jorden och skogen, utan om kapitalismen. Vi slåss mot den chilenska ockupationen av Wallmapu och vi slåss mot kapitalet.

Raul heter egentligen något annat. Han är medlem i Weichan Auka Mapu (WAM), en av de fem mapuchegrupper som förespråkar väpnade aktioner – framför­allt i form av sabotage och självförsvar. WAM har av säkerhetsskäl inga offentliga språkrör, men Raul har ställt upp i syfte att undanröja en del missförstånd. 

– Vår kamp, säger han, handlar inte bara om jorden och skogen, utan om kapitalismen. Vi slåss mot den chilenska ockupationen av Wallmapu och vi slåss mot kapitalet. Och det våld vi använder är ett självförsvarsvåld.

Det regnar och är kallt, men vi sitter inomhus intill en sprakande eld i en ruka i en lof söder om Padre de las Casas som tillhör släktingar till Raul. Ruka är mapuches traditionella bostad, som med lite välvilja skulle kunna jämföras med en utdragen stor kåta, men som numera mest används i rituella syften och vid speciella högtider. 

De missförstånd Raul vill klara upp är uppgifterna om att de väpnade mapuchegrupperna är inblandade i knarkhandel och organiserade bilstölder, att de bränner kyrkor, semesteranläggningar, bostäder och utför attacker mot enskilda människor.

– Allt det förekommer, medger Raul. Men WAM deltar inte i den typen av aktioner. Vi är trogna den revolutionära etiken. Och vi gör aldrig något som kan drabba fattiga winkas (vita) som har samma intressen som vi.

Vi är inte intresserade av chilenarnas strävan efter en ny grundlag. Vi är inte chilenare, vi är mapuches.

Samtidigt kallar han alla mapuches som fängslats anklagade för sabotage, allehanda väpnade aktioner och uppmaningar till väpnad kamp för ”våra politiska fångar”. 

– I själva verket, säger ”Raul”, är frigivandet av de politiska fångarna en förutsättning för att vi ens ska fundera på någon dialog med regeringen.

– Och, betonar han, vi avvisar bestämt de anklagelser om stöld av timmer som riktas mot oss. Det handlar inte om stöld, utan om att återvinna något som stulits från oss.

– Och, fortsätter han ivrigt, det är viktigt. För den skog som vi tagit kontroll över och kan exploatera lägger också grund för en helt ny ekonomi för oss som skapar nya förutsättningar för kampen.

Raul hävdar att WAM lyckats ta kontroll över 15 000 hektar skog och att det är över 30 lof som är indragna i avverkningen, transporterna och försäljningen av timret därifrån och därför också delaktiga den nya ekonomin. Han berättar att i de områdena var det få som ens deltog i folkomröstningen om den nya konstitutionen.

– Vi är inte intresserade av chilenarnas strävan efter en ny grundlag, säger Raul. Vi är inte chilenare, vi är mapuches. Vår strävan är inte bara att driva bort ockupanterna, vi vill ta kontroll över de territorier vi erövrat. Helt enkelt se till att skogsbolagen inte kan komma tillbaka.

Vi respekterar de traditionella auktoriteterna. Men mest respekterar vi dem som kämpar på samma sätt som vi.

Det hörs att Raul gått på universitet. Hans språk rymmer inget av mapudunguns dröjande tvekan, utan präglas av den smattrande snabbhet som är vanlig i stora urbana centra. 

Rauls lof tillhör de historiskt mest radikala – ett av få som aldrig vek sig för Pinochetdiktaturen. Många ledare var medlemmar i vänsterpartier och några åkte till och med till Nicaragua i syfte att utbilda sig militärt inom ramarna för kommunistpartiets projekt att bygga upp en chilensk gerilla, Frente Patriotico Manuel Rodriguez. Men Raul ser sig inte som en del av någon latinamerikansk gerillatradition, utan som arvtagare till förfäderna, ”los antepasados”.

– Vi har lämnat marxismen bakom oss, säger han. Det är våra förfäder vi lär oss av. Både när det kommer till att kämpa och att organisera oss.

När jag berättar för honom om mötet med ”el consejo de lonkos” i Temuco och vad Galvarino sagt om nödvändigheten att lära av historien, inte minst om den väpnade kampens misslyckanden i Latinamerika, svarar han tveklöst och med ett lätt överseende leende: ”Det finns många consejos de lonkos....”

– Vi respekterar de traditionella auktoriteterna, skyndar han sig att tillägga. Men mest respekterar vi dem som kämpar på samma sätt som vi. 

Många lof i Wallmapu kämpar för att återerövra jordar de anser stulits från dem. Men de vapen de eventuellt använder är framförallt påkar och stenslungor. Mest i skrämselsyfte och för att stärka den egna kampmoralen. Det är en kamp som oftast förs med lagliga metoder i kombination med ockupationer. Uppemot etthundra jordegendomar är ockuperade idag, i väntan på att Nationella kommissionen för ursprungsfolk Conadi ska köpa dem eller att domstolar ska fatta beslut. Eftersom Conade är en trög byråkratisk apparat har många lof redan börjat bruka de jordar de ockuperar. Som lof Huaiquilao, en bit norr om Temuco.

Utsikten från kullen intill husen där syskonen Segundo, Rosalia och Emilia Antilao bor sveper över ett pastoralt landskap. Enkla trähus med köksträdgårdar med höns och gäss. Små fält med potatis och vete. Hagar med betande kor och får. Men i söder reser sig ett industriområde. I norr, mitt i skogen, finns en go-cartbana.

– Vi är instängda och ibland på helgerna är det outhärdligt, säger Segundo. 

– Men vi har i alla fall stoppat planerna på att också förvandla marken intill huvudvägen till industriområde. Annars skulle vi bara ha ryggen fri. Nu utgör vår lof en slags fri korridor mellan ”civilisationens” invasionsförsök.

– Det var våra föräldrar som inledde kampen för jorden för 30 år sedan, berättar Rosalia. Trots att de hittat dokument i arkiven som visade att de hade ”titulo de merced” – de ägandebevis som den chilenska staten gav mapuches efter ockupationen – och som erkände att jorden var deras, drevs de bort gång på gång. Men de kom hela tiden tillbaka.

Rosalia tar fram sin mobiltelefon och visar avsnitt från en dokumentärfilm som spelades in då. Hennes mamma, klädd i sina finaste traditionella kläder med ett silversmycke som en krona på huvudet, håller ett brinnande tal mot kameran. Själv står Rosalia strax bakom och ser ut att gråta.

– Jo, jag grät. Att filmarna kom till oss var liksom en bekräftelse på att vi skulle få rätt. Och även om mamma låter arg, så var hon mest glad.

Rosalia har satt på sig sin mammas huvudsmycke i silver. I handen håller hon mapucheflaggan. Tidigare hade hon sett så sorgsen ut. Nu lyser hon som en sol när vi går ner till den ockuperade marken, som de brukar sedan 20 år och där de rest sin ”rewe”, en slags totempåle. 

– Hit, säger Rosalia, kommer hundratals människor när vi firar Nguillatún. 

Nguillatún är en i grunden religiös ceremoni som hålls varje år när sommaren tar slut och som också rymmer allehanda festligheter.

– Senaste gången hade vi en stor turnering i palín (ett bollspel som påminner om landhockey) med lag från flera lof. 

– Vi kom sist, skrattar Rosalia. Vi hade det äldsta laget.

Syskonen Antilao röstade alla för den nya konstitutionen.

– Men, berättar de, de flesta här i vår lof röstade mot. En del för att de är med i pingstkyrkor, andra är emot abort, men de flesta blev lite rädda för att många av de unga medlemmarna i den konstituerande församlingen var så arga och respektlösa. 

– På många sätt är vi mapuches ett ganska konservativt folk, konstaterar Segundo. Mer formella än du kan tro.

Aukan Wuilkama är en av mapuches mest kända ledare idag. Han grundade ”Consejo de todas las tierras”, en av de första mapucheorganisationer som växte fram efter demokratins återkomst. Han är advokat och har arbetat många år i FN just med juridiska frågor om ursprungsbefolkningens rättigheter. Aukan röstade visserligen för förslaget till ny konstitution, men han tycker att det var ett dåligt förslag.

– Skrivningarna om plurinationalitet som finns i förslaget förvirrar mer än de klargör, säger han. Att erkänna flera nationer inom en och samma nation är inte logiskt och inbjuder till allehanda misstolkningar. Vad vi slåss för är att Chile helt enkelt ska tillämpa de skrivningar om alla folks lika rättigheter och alla folks rätt till självbestämmande som redan antagits av FN.

Inte ens de mest radikala grupperna föreslår något sådant. Vi är inga galningar. Vad vi kräver är självbestämmande och fredlig samexistens.

Som modell tänker han sig något i stil med inuiterna på Grönland, men han nämner också de nordiska samernas riksdagar.

– Det är former som gör det möjligt att organisera olika uppfattningar i gemensam handling.

En del innevånare i Temuco hävdar att om Aukan får som han vill kommer alla vanliga chilenare att drivas bort och själva staden Temuco kommer att rivas till hälften eftersom den är byggd på mark som har ”titulo de merced”.

Aukan bara skrattar.

– Inte ens de mest radikala grupperna föreslår något sådant. Vi är inga galningar. Vad vi kräver är självbestämmande och fredlig samexistens. 

”Consejo de todas las tierras” lokal ligger lämpligt nog på en gata i Temuco som döpts efter en av mapuches stora historiska hjältar Lautaro. Det slitna huset är av det slag som de tyska kolonisatörerna byggde när de kom hit i slutet av 1800-talet. 

– Här, säger Aukan, håller vi kurser om hur en regering och statlig administration fungerar. Om vi ska utropa en egen regering måste vi ha folk som kan uppfylla den uppgiften.

Förr eller senare måste vi utse en egen regering och ett eget parlament.

Att samla ihop en representativ församling med auktoritet att utse en mapucheregering för att förverkliga ”folkets rätt till självbestämmande” är ingen lätt uppgift.

Inte ens ”el consejo de lonkos” har den auktoriteten.

– I Wallmapu, hade Galvarino konstaterat med ett stänk av uppgivenhet, är varje lof en värld för sig.

Men Aukan är övertygad om att det ska gå.

– Förr eller senare måste vi utse en egen regering och ett eget parlament, säger han.

– Hur vi sedan ska organisera relationerna med den chilenska staten får vi se. Jag tror inte att det är någon omöjlig uppgift. Men att använda våld hjälper knappast.

Han betonar att en förutsättning för meningsfulla förhandlingar med den chilenska staten är att det först utses en sanningskommission med den specifika uppgiften att kartlägga det folkmord mot mapuches som skedde under ”pacificeringen av Araukania” och som alltid tystats ner. 

– Inga överenskommelser är möjliga om de baseras på en historia som glorifierar folkmord. 

I lof Juan Jose Ayenao ett par timmars bilresa norrut har man redan börjat tillämpa sin självbestämmanderätt. Lonkon Adan Ayenao står framför den gemensamma rukan och förklarar hur det kom sig att befolkningen här beslutade sig för att ta tillbaka den jord som skogsbolaget tagit ifrån dem. Han skrattar och håller upp sin palínklubba som liknar en bandyklubba, men som, förklarar han, också är ett vapen.

– Palín, säger han, är inte bara ett spel eller en lek, det är också en metod för att organisera våra styrkor. Och det var just det vi gjorde när vi övertog skogsbolagets marker.

Lof Juan Jose Ayenao ligger alldeles nära Anderna. Passen och dalarna mellan de snöklädda vulkanerna i öster var tidigare viktiga kommunikationsvägar mellan mapuches i Chile och mapuches i Argentina. På senare tid har de fått förnyat liv.

Det var då vi bestämde att ta hela berget, också de 600 hektar som från början inte vara våra.

Lof Juan Jose Ayenaos kamp för jorden har en annan utgångspunkt än lof Huaiquilaos där Rosalia bor med sina syskon. Adan förklarar:

– Under Salvador Allendes tid tilldelades vi, som en del av jordreformen, 300 hektar av berget där borta. Då var det ursprungsskog som växte där. Vi använde skogen som betesmark och för jakt, ved och för att plocka bär, svamp och piñones (de näringsrika fröna från araucariaträdet som på svenska, just därför, kallas brödtall). Men som du ser finns ingenting kvar av den skog som vi hade då.

Efter kuppen 1973 upphävdes jordreformen och de 300 hektaren togs ifrån dem och såldes till ett skogsbolag som redan ägde ytterligare 600 hektar av berget. Bolaget röjde ursprungsskogen och planterade snabbväxande eucalyptus.

– När demokratin kom tillbaka begärde vi att skogsbolaget skulle ge tillbaka de 300 hektaren till oss. Och bolaget gick faktiskt med på det. 

– Men när vi krävde att de också skulle avverka träden de planterat runt en tjärn som finns däruppe och som gjort att den torkat ut, så backade de. 

Adan svänger med sin palínklubba över huvudet.

– Det var då vi bestämde att ta hela berget, också de 600 hektar som från början inte vara våra.

”Territorio mapuche” står det på en blå banderoll som hänger mellan två träd strax bakom grinden som leder upp till berget. Grinden är låst, men tre medlemmar från lof Juan Jose Ayenao som håller på att hugga upp ved låser upp. Adan har förvarnat att vi ska komma.

Fotografen Roberto Smart försvinner upp mot toppen på jakt efter ett urgammalt lärkträd som sägs ska ha överlevt eucalyptusinvasionen. Adrian som leder gruppen av vedhuggare berättar att skogbolaget Massisa länge försökte splittra samfälligheten genom att ge jobb till vissa, pengar till andra och sprida falska rykten om el lonko och el machi (den andlige ledaren).

– Men vi stod emot och höll samman och sedan vi tog över har de hållit sig undan. Karabinjärerna har kommit ett par gånger, men mest för att markera.

Än så länge används den erövrade skogen till ved och som betesmark. Men planen är att på sikt stegvis avverka eucalyptusträden och ersätta dem med den typen av träd som ursprungligen stod här i syfte att återställa den ekologiska balansen.

Medan vi sitter och pratar tränger plötsligt en mer prosaisk del av verkligheten igenom. Det ringer i Samuels mobil. Han tänker inte på att han har högtalaren på och vi hör alla hur hans hustru ger honom en utskällning efter noter: ”Jag vet nog att du sitter och dricker öl med dina kompisar däruppe i skogen och håller dig undan för jobbet att laga trappan och plantera potatisen som du lovat göra i veckor nu...”. Hon är arg som ett bi och Samuel och de andra två gömmer undan ölburkarna de just har öppnat, som om hon faktiskt kunde se dem.

Mapuche är historiskt en patriarkal kultur, men den vacklar när den möter dagens feministiska mapuches. Och snart har Samuel och de andra lastat sina Toyotapickups med ved och skyndat därifrån innan ännu någons hustru får för sig att ringa.

Det är ju inter­nationella resolutioner som ger oss rätt till självbestämmande.

Jag sitter ensam kvar på en kulle och väntar på att Roberto ska komma ner. Solen färgar snön på vulkanerna röd. Ett par hundar gör mig sällskap. När Roberto så småningom kommer är han lyrisk och berättar att han klättrat upp i det gamla lärkträdet och att han känt att det berättat för honom hur det såg ut här för tusen år sedan.

Kampen om Wallmapu handlar också om kampen om historien. Och som ett komplement till lärkträdens berättelser har flera unga mapuche-historiker och jornalister de senaste åren publicerat välskrivna och lättillgängliga böcker om mapuches historia, också i form av skönlitteratur och seriealbum. Till och med som rap. Mapuches hemliga historia, som tidigare mest förmedlats verbalt, finns nu tillgänglig för alla. Ännu ett uttryck för att mapuches är på väg att inta sin rättmätiga plats.

På kvällen under färden tillbaka till Temuco stöter vi vid flera tillfällen på ugglor som sitter på gärsgårdar och stirrar ödesmättat mot oss. Just i skymningen dyker en falk ner och tar en hare alldeles framför. En ensam man med poncho rider i full galopp över ett fält. Månen lyser full. Det känns på något sätt löftesrikt. Om än aningen hotfullt.

Tillbaka i Temuco upptäcker jag att Adan Ayenao skickat ett mejl. Han berättar att han just fått veta att Massisa, skogsbolaget vars ägor de ockuperat, har sålt sin mark till ett nordamerikanskt bolag som i sin tur ägs av Manulife Financial Corporation som administrerar 2,6 miljoner hektar skog i USA, Brasilien, Kanada, Nya Zeeland, Australien och nu också Chile.

– Vem vet vad det här kommer att betyda, skriver Adan oroligt. 

Bara några minuter senare kommer ett nytt mejl:

– Kanske är det inte bara dåligt. De här stora företagen måste följa internationella lagar. Och det är ju inter­nationella resolutioner som ger oss rätt till självbestämmande. 

Han avslutar med ett optimistiskt ”venceremos” – vi ska segra.

Samma ord använde Galvarino på mötet mellan lonkos i CEMA-Chiles gamla lokaler i Temuco. Men han sa dem på mapudunung – marichiweu!