Hatet sprids också i form av inslag i den SD-finansierade You­tube-kanalen Riks, inte sällan med den egna profilen Mira Aksoy. I sina kanaler har hon bland annat påstått att artisten och transkvinnan Tone Sekelius ”gjort sig känd för att ha gått in i tjejernas omklädningsrum”, för att sedan felköna sångerskan och spekulera i vad hon har mellan benen.

Transfobin eskalerar. Mest högljudd har debatten i Sverige varit kring dragartister som läser sagor för barn. Ett importerat kulturkrig från USA där transpersoner och dragartister blandas ihop i en hätsk gegga med grov smutskastning. Det handlar om allt ifrån antydningar att transkvinnor skulle vara förklädda våldtäktsmän till anklagelser om pedofili.

Och överallt: emojisar som spyr.

Appelquist och Lindeborg

Dessvärre kommer den avhumaniserade äckelretoriken kring transpersoner inte bara ifrån brunhögern.

I höstas valde program­ledaren Kristoffer ­Ahonen Appelquist i SVT:s ”Svenska nyheter” att kalla det för ”en tsunami av äckligt” när personer som stått på stopphormoner ska påbörja en pubertet.

Under våren skrev Åsa Linderborg också att hon inte ville dela duschrum med konstnären och trans­kvinnan Ibi-Pippi Orup Hedegaard. Skräckscenariot – att den ”som står i strilen bredvid kallar och känner sig som kvinna men har penis”.

Rubriken löd ”Nakenhet stökar till de ädlaste av idévärldar”, men texten osade av avsmak: Att vara naken bredvid en transperson, usch!

Primitiv retorik

Men att använda känslan av äckel eller obehag för att motivera sin moral är ett primitivt sätt att resonera, det slår psykologen och författaren Jenny Jägerfeld fast i en krönika i magasinet Modern psykologi (januari 2023).

Hon formulerar den logiska formeln bakom argumentationen såhär:

”Premiss: X är äckligt

Premiss: Äckliga saker är ­moraliskt fel

Konklusion: X är moraliskt fel”

Vi kan känna äckel inför ­mycket: Kroppsvätskor, möglig mat eller lukter.

Men i frågan om transpersoner bli det offentliga äcklet farligare. Det används för att legitimera nedvärderandet och misstänkliggörandet av en grupp som redan är mycket utsatt vad gäller våld, hat och hot.

Det är ett mycket skadligt sätt att utnyttja vår förmåga att känna äckel.

Men knappast nytt.

Den avhumaniserande äckelretoriken existerar som retoriskt grepp i några av mänsklighetens äldsta texter. I flera tusen år har man vetat vilken kraft som finns att hämta i att få människor att instinktivt rygga tillbaka inför mötet med andra. Det skriver ­evolutionsforskaren Patrik Linden­fors i den nya boken ­”Äckel – smitta, synd, samhälle” (Ordfront förlag, 2023).

Mest ökänt är förstås Förintelsen där nazisterna beskrev judarna som orena undermänniskor, ett smuts som behövde rensas bort från tyskarnas rena ariska blod.

Snuskmålas

I ”Äckel” citeras filosofen Martha Nussbaum, som i flera texter undersökt kopplingen mellan äckel och moral, och kunnat visa hur äckel använts för att motivera lagar rörande homosexualitet, prostitution, rasblandade äktenskap, med mera. Hon skriver:

”Genom historien har vissa äckelframkallande egenskaper – slemmighet, dålig lukt, klibbighet, förfall, orenhet – upprepande gånger och ensidigt associerats med judar, kvinnor, homo­sexuella, oberörbara, under­klassen – alla dessa föreställs som befläckade av kroppslig smuts”.

År 2023 snuskmålas transpersoner och dragartister enligt samma modell. Med äckelretorik försöker transfober få denna redan mycket utsatta grupp att framstå som motbjudande sexuella rovdjur och därmed mindre mänskliga.

Och i äckelretorikens spår följer våld. Hatbrotten mot ­HBTQI-personer ökar världen över, i form av både förtryck och död.

Äcklet ökar polarisering

Tyvärr har internet förvärrat problemet med äckelretorik och hatspråk, slår Patrik Lindenfors fast i sin bok. Dels handlar det om möjligheten att nå oerhört många människor snabbt, och dels om att det lättaste sättet att få uppmärksamhet på nätet är just att ”trigga” andra personer.

För att nå ut och påverka människor har äckelretorik visats sig fungera oerhört bra. Bland ­annat genom att kombinera ­starka känslor och identitet.

Det här ökar också polariseringen, skriver Lindenfors: ”Äckel­retoriken verkar inte fungera för att få någon att byta åsikt, men den fungerar oroväckande bra för att splittra människor och få människor uppjagade”.

Känslor behövs

Om man ska se något hopp i ­frågan om transpersoners rättigheter så ligger det i att förändringar kan ske snabbt, faktiskt just för att attityderna är ­kopplade till äckel.

2003 var samkönade äktenskap inte tillåtna i någon delstat i USA. 2015 hade attityderna förändrats så drastiskt att Högsta ­domstolen beslutade att det inte kunde ­anses lagligt att hindra sam­könade äktenskap i någon stat.

Och ska man tro forskarna Kimmo Eriksson och Pontus Strimling vid Institutet för framtidsstudier kommer attityd­förändringarna troligen fortsätta på detta inslagna spår, skriver Patrik Lindenfors: ”individ­baserade normer om rättvisa och skada kommer att tillmätas större betydelse än gruppsamman­hållande normer om lojalitet, tradition och äckel.”

Men det vore naivt att tro att en positiv förändring kan ske utan aktivt motstånd.

Det behövs en påminnelse om att det är en grundläggande mänsklig rättighet att kunna leva i enlighet med sin sexuella läggning och sin könsidentitet utan diskriminering.

Att denna rättighet borde vara starkare än någon diversepersons känslor av äckel.

För det verkar inte ligga någon djup visdom i våra äckelkänslor.

Snarare brist på empati, i en värld som mer än något annat behöver medmänsklighet snarare än kräkemojis.