Londongrad har fallit

Vid den tiden flödade ryska pengar in i den brittiska huvudstaden. Den första störtfloden kom när Roman Abramovitj, en rysk miljardär, köpte fotbollsklubben Chelsea 2003. Rika ryska emigranter betraktades av många Londonbor med en blandning av munterhet och misstänksamhet, men många inom den brittiska eliten omfamnade dem. Oligarker skänkte miljontals pund till Konservativa partiet i Storbritannien (och kanaliserade pengar till politiska partier på andra håll). De finansierade nya tillbyggnader till stora gallerier. De anlitade brittiska besättningar för att driva sina lyxjakter och brittiska advokater för att utkämpa sina förtalsmål. Staden fick ett nytt namn: Londongrad, en västerländsk utpost för ryska pengar.

London är så klart inte den enda staden som tillgodogjort sig pengarna. Oligarker köpte några av Manhattans dyraste lägenheter och townhouses. Rika ryssar parkerade sina båtar i hamnar och sina pengar i skatteparadis över hela Karibien och Medelhavet.

När västerländska regeringar införde en störtflod av sanktioner i februari, efter att Ryssland invaderat Ukraina, tog festen slut. Eller kanske har den bara förflyttats till Dubai – Förenade Arabemiraten (FAE) vägrar att välja sida i kriget. 

Men det är inte bara miljardärerna som känner av effekterna av de frusna tillgångarna. Även om oligarkerna är borta, kan spår av deras inflytande fortfarande hittas över hela världen.

”Beslagta samlingen och be Ryssland dra åt helvete” 

Andre Ruzhnikov, Konsthandlare i London

Hans råd är enkelt.

– Sälj de jävla äggen, säger Andre Ruzhnikov, en inflyttad rysk konsthandlare och expert på huset Fabergé, guldsmed till tsarsläkten Romanov på 1800-talet. 

Han pratar om vad som borde hända de tre Fabergéägg som ägs av Kreml och just nu ställs ut på museet Victoria & Albert i London. 

– Sälj dem till araberna, till amerikanerna, till engelsmännen. Vem som helst som kan få fram pengarna.

Detsamma gäller de modernistiska mästerverk som nyligen hängde på konstmuseet Fondation Louis Vuitton i Paris, som del av en utställning om den berömda Morozovsamlingen. (Verken, som tidigare ägdes av Ivan och Michail Morozov, ett brödrapar som tjänade sina pengar inom textilbranschen, beslagtogs av bolsjevikerna efter den ryska revolutionen 1917.) 

– De måste beslagta samlingen och be Ryssland dra åt helvete. ”Ni inledde invasionen, fan ta er.” Sälj den sedan på Sotheby’s och Christie’s. 

Representanter från Fondation Louis Vuitton har inte svarat på magasinet 1843:s förfrågan om en kommentar om var samlingen finns just nu. 

Ruzhnikov medger att det skulle innebära en del juridiskt käbbel, men det råder knappast någon brist på advokater i världen. 

– Sälj allt det där i väst. Sedan måste pengarna gå till att återuppbygga Ukraina.

2005 upprättade Ruzhnikov Aurora, en investeringsfond avsedd att köpa rysk konst, tillsammans med Viktor Vekselberg, som grundade Alfabank, Rysslands största privatägda bank (han har varit föremål för amerikanska sanktioner sedan 2018). 

Under de första tre åren spenderade fonden 100 miljoner pund (cirka 1,2 miljarder kronor) på att köpa tillbaka ryska konstverk och antikviteter från samlare i väst. 2004 köpte Vekselberg nio Fabergéägg – det finns bara omkring 40 i världen – varav ett nu ställs ut på Victoria & Albert. 

Borde även det beslagtas?

– Det ägget är ändå det mest obetydliga, säger Ruzhnikov och viftar med ena handen.

Han är en vän, säger handen. Tvinga mig inte att gå in på det. Fonden avslutade sitt arbete 2008, berättade han senare.

Ruzhnikovs lägenhet i Mayfair är som ett lyxigt, mattbelagt kassavalv. Lampor i taken pekar ut bländande skatter i de mörka rummen: impressionister och gamla mästare, ryska ikoner och silversmide. I hallen pryds en dörrmatta av en ung Vladimir Putins feminina, tjockläppade ansikte. 

– Så att vi kan pissa på honom, muttrar Ruzhnikov.

När jag träffar konsthandlaren är han på bittert humör och klädd i en vinröd cardigan. Han är gråhårig och kraftigt byggd, och ber sin hushållerska hälla upp ett glas starkt vitt vin till mig. Bakom mig hänger en liten 1700-talsmålning föreställande en kvinna som ligger på knä i en säng, med sin bakdel riktad mot en annan kvinna, som håller något slags redskap. En paddel? Ruzhnikov tittar ned spjuveraktigt.

– Lavemang.

Ruzhnikov, son till sovjetiska partipampar, sålde sin första målning (olagligt) till en västerländsk journalist 1968. När hans föräldrar dog använde han pengarna han tjänat på att sälja familjens datja till att köpa en trave ryska ikoner och lät smuggla dem till USA, säger han. Sedan flydde han Sovjet för att samla ihop målningarna. Han minns att han körde 400 mil från San Francisco till Alabama med sin fru och sitt lilla barn för att hämta en smugglad målning, innan han vände bilen och påbörjade resan tillbaka.

Det var sista gången han behövde göra något olagligt, säger han. 

Kommunismens fall och oligarkklassens uppgång skapade en rovgirig marknad för rysk konst. Ett typexempel: Ivan Sjisjkin, en 1800-talskonstnär känd för sina landskapsmålningar, vars verk har sålts för stora summor på senare år. En målning vid namn ”Skymning” gick för 3,3 miljoner dollar (cirka 32 miljoner kronor) vid ett auktionshus i London under den ryska konstveckan 2013.

– Sjisjkin är en riktigt bra konstnär. Men om man bara byter ut namnet Sjisjkin mot en liknande västerländsk konstnär, eller en tysk konstnär – hur mycket kommer den att vara värd? 20 000 dollar? 30 000? Definitivt inte miljoner.

De höga priserna visar hur rika en del ryssar har blivit, säger han. 

– Allt bygger på pengar som kommer från försäljningen av Rysslands timmer, mineralresurser, olja.

Med andra ord: oligarkklassen drev upp priset på Sjisjkins verk, samtidigt som de borrade och skövlade bort de ofördärvade landskap han avbildade.

Under det ryska konstspektaklets glansdagar drog Sotheby’s och Christie’s in över 100 miljoner pund (cirka 1,2 miljarder kronor) om året, och alla i rummet talade ryska. 2021 hade marknaden svalnat. Nu?

– Det är slut, över, säger Ruzhnikov och gör en bödels handrörelse. 

Auktionshusen tar inte emot banköverföringar från Ryssland och ingen fraktar varor till dem, berättar han.

– Det finns något som kallas Pep. Vet du vad det betyder? Person i politiskt utsatt ställning, säger Ruzhnikov.

– Om jag säljer något till någon som är vän med Abramovitj kan jag bli skyldig. 

Eller kanske till och med en vän till en vän. Jag frågar honom var den olagliga sfären upphör. Han rycker på axlarna.

– Exakt.

Ruzhnikov har inte mycket sympati för ryssarna som nu är utestängda från konstmarknaden. Han vägrar vara vän med personer som inte fördömer kriget (”zombies”, ”skitstövlar”, ”idioter”). 

– Herregud, bara några kulor i huvudet på honom, säger han om Putin och tillägger att jag får citera honom.

När man arbetar för en oligark är man alltid medveten om hotet om våld

Robert Couturier, Arkitekt och inredare i New York

– I Ryssland finns det bara oligarker att jobba för. Inga läkare eller byggherrar som kanske vill ha ett fint hus. Alla spelar bara med pengar som delats ut till dem.

– För några år sedan gjorde jag ett hus i Azerbajdzjan för Farkhad Akhmedov, en av dem som var involverade i Gazprom. Hans skilsmässa 2016 kostade honom 450 miljoner pund (5,5 miljarder kronor), den största skilsmässouppgörelsen någonsin i London. Jag var nervös hela tiden när jag jobbade för honom. Oligarkerna är faktiskt ganska trevliga på tu man hand, men man har en känsla av att de är gangsters. Ordet jag skulle använda för att beskriva dem är ”brutala”. De döljer det inte precis – man är alltid medveten om hotet om våld, även om de är trevliga mot en personligen. Man måste bara vara bekväm med att jobba så. Men å andra sidan, den amerikanska industrialismens rovriddare var inte heller så värst gentila.

– De är väldigt stolta över imperiets litterära arv. De pratar om Turgenjev och Pusjkin, och det första de gör när man kommer och hälsar på är att ta med en på balett. Men de har ingen uppfattning om vackra föremål, om vad som krävs för att skapa ett hus. En av fruarna tog mig åt sidan och sa: ”Vi växte alla upp i kollektivlägenheter, med ingenting. Det här kom väldigt sent för oss.” Processen kontrolleras av män, inte deras fruar, vilket är annorlunda än i Europa eller USA.

– De flesta av deras hem finns utanför Ryssland – i London, Paris eller New York – för så snart de får de där pengarna för de dem och sina familjer ut ur landet. Deras uppgång gick snabbt och de oroar sig för att de också kan falla snabbt, och att deras familjer ska dras ned med dem.

– Jag har hört att andra inom branschen försöker distansera sig från ryssarna, att amerikanska kunder frågar om de gör affärer med dem. Jag är lättad att jag beslutade att inte ta ett jobb jag erbjöds i Sankt Petersburg och ett i Moskva. Jag undrar vad som kommer att hända med en av mina kollegor: han är en fantastisk kille, väldigt begåvad, men han är känd för sitt arbete med oligarkerna. Han har till och med öppnat ett kontor i Moskva.

– Nu när deras tillgångar frusits tror jag att de flesta ryssar bara kommer backa ur, till och med från projekt som är halvfärdiga. De är inte den sortens personer man tänker är så värst bekymrade över sin heder eller sitt rykte.

Vi säljer försäkringar – innan man ser första tecknen på eldsvåda

Christian Kälin, Henley & Partners, passförmedlare i London

– Ryssar utgör omkring tio procent av vår globala affärsverksamhet. Det är väldigt känsligt att handskas med dem just nu. Vi rättar oss alltid efter alla lagar och sanktioner. Vi har ytterligare ökat vår skäliga försiktighet gentemot ryssar – och gjorde det till och med innan Ukraina invaderades. Vi tar inte emot betalningar från ryska banker nu.

– Storbritannien hycklar. Den ena stunden älskar de de här människorna, den andra hatar de dem. Många av de ryssar som vill ha ett andra pass för att bo i London är inte vänner med Putin.

– Under veckorna före invasionen såg vi en stor ökning av förfrågningar från ukrainare och ryssar. Men processen tar för lång tid för att hjälpa dem. Vi säljer försäkringar och man måste teckna dem innan man ser de första tecknen på eldsvåda.

– Alla brukade vilja ha EU-pass, men de senaste tio dagarna har vi sett en enorm ökning av förfrågningar från personer från Väst- och Centraleuropa: österrikare, tyskar, fransmän. Det är personer som vill ha en plan B på plats, som oroar sig att det kan bli önskvärt eller nödvändigt att ta sig ut ur Europa om situationen eskalerar. Våra europeiska kontor har aldrig haft mer att göra.

– Pandemin och kriget har visat på vinsterna med att ha ett andra pass. Innan covid skrattade folk åt dem som ville ha medborgarskap i Antigua. Men under pandemin framgick fördelen med att kunna fly till fjärran, soliga öar.

– Var försöker de skaffa pass från? Dubai, neutrala i kriget. Thailand, omfattande program för investerarvisum. Karibien. Nordamerika. Om kriget eskalerar kommer inte ens Schweiz ses som säkert, med tanke på att de tog det ovanliga steget att införa EU-sanktioner mot Ryssland. Vi har även sett en uppgång i förfrågningar från sydafrikaner, som befarar att deras land ska bli som Zimbabwe.

– Vi pressas av att europeiska regeringar fortfarande pratar om att förbjuda ”guldpass” inom EU. De är vilseledda. Jag säger inte att systemet i, exempelvis, Malta är perfekt. (Landets pass-för-pengar-system har fått omfattande kritik för att det exponerar det för pengatvättare och andra korrupta aktörer.) Det kommer alltid att finnas några rötägg. Men andelen ­sökande som är skumma är ­verkligen väldigt liten, och resten är rika och kan bidra med mycket. I de flesta länder kommer en mycket högre andel skumma personer in genom det vanliga migrations­systemet.

Lyxhusen kanske påminde ryssarna om sina datjas

Trevor Abramsohn,Fastighetsmäklare i London

När han blundar kan Trevor Abramsohn i tanken gå nedför Bishops Avenue, en gata med ultralyxiga hus i norra London. Fastighetsmäklaren kan namnge varenda ägare, tidigare ägare och några innan dess. 

– Det var en italiensk grevinna som sålde till en pakistanier, som sålde till en grek, som sålde till en annan pakistanier, som sålde till en ryss, som sålde till ett vårdhem, säger han om ett hus.

Abramsohns distrikt täcker Hampstead och Highgate, pittoreska områden som älskats av ryska oligarker de senaste två decennierna. Bara i Highgate användes ryska pengar för att köpa Witanhurst (den största privatbostaden i London efter Buckingham Palace), Athlone House (ett viktorianskt gods nära Hampstead Heath) och Beechwood House (ett kulturminnesmärkt hus beläget på 44 000 kvadratmeter). 

– Det kanske är så att husen påminde ryssarna om sina datjas utanför Moskva, säger Abramsohn.

Det, eller det faktum att Rysslands officiella handelsdelegation – med sitt uppdrag att främja handeln med Storbritannien, eller ”honungsfällan”, som Abramsohn kallar den – har varit förlagd till Highgate sedan 1920.

Oligarkernas närvaro peakade i slutet av 00-talet, enligt Abramsohns beräkningar. Efter finanskraschen 2008 introducerade Labourregeringen programmet med ”guldvisum”, som uppmuntrade rika utlänningar att bo och investera i Storbritannien. Samma år ställde Abramsohn till med en stor fest för att fira försäljningen av ett hus på Bishops Avenue som gick för 50 miljoner pund (cirka 620 miljoner kronor). Michail Gorbatjov var hedersgäst och Abramsohn har ett foto som bevis: han ler brett när han skakar hand med en allvarlig Gorbatjov. Den tidigare Sovjetledaren höll tal inför en publik, som bland annat omfattade familjen Lebedev – Aleksandr, tidigare KGB-officer och miljardär, och hans son Evgenij, som äger en dagstidning i London och nu är brittisk adelsman, utnämnd av Boris Johnson.

– Gorbatjov fällde några väldigt profetiska kommentarer. Han sade att väst har en version av demokrati, och att det inte är den enda versionen, minns Abramsohn.

Medan den andra versionen uppdagades i Ryssland under åren som följde, fortsatte oligarkerna att köpa upp London. Under en period, uppskattar Abramsohn, gick omkring 40 procent av fastigheterna som köptes av utlänningar för över tio miljoner pund (120 miljoner kronor), till östeuropéer, däribland ryssar. Detta varade till omkring 2015, när olika händelser kom emellan.

– Krim, Skripal, förklarar han.

Han syftar på annekteringen av Krim 2014 och förgiftningen av den före detta ryske underrättelseofficeren Sergei Skripal 2018. Till Abramsohns frustration infördes lagstiftning mot pengatvätt 2017, vilken gjorde fastighetsköp – tidigare en dunkel affär, perfekt för dem som gör affärer med oligarker – mer transparenta och tidskrävande.

– Byråkratin har vunnit, handeln har förlorat, säger han dystert.

Nu, i kölvattnet av Putins invasion av Ukraina, har ägarna till Athlone House (Michail Fridman), Beechwood (Alisjer Usmanov) och Witanhurst (Andrej Gurjev), tillsammans med andra ryska oligarker, satts upp på sanktionslistor av Storbritannien eller EU. (Någon på Twitter föreslog att Athlone House kan användas till att husera ukrainska flyktingar.) Men, säger Abramsohn, kriget var knappast en överraskning för någon med insyn.

– Alla de rikaste har vidtagit åtgärder. Så mycket de har kunnat, har de förberett sig för ett slags antirysk miljö.

Han bedömer att många ryssar redan har fört merparten av sina tillgångar ut ur landet. Vilket inte innebär att alla var Putinanhängare, tillägger Abramsohn snabbt.

– En ryss sade nyligen till mig att de har dubbla skäl att köpa en fastighet här nu, för de står inte på Putins sida. De älskar det här landet.

Bortsett från kärlek så berättar Abramsohns siffror sin egen historia. Till och med före kriget såldes betydligt färre av de största husen till ryssar. Många har valt att flytta någon annanstans – södra Frankrike, Schweiz, Portugal. Vågor av magnater från andra länder har kommit och gått tidigare, säger han, och en ny generation köpare från Indien och Kina har nu rullat in: det finns alltid många fler köpare än det finns lyxhus att sälja. Kommer han att sakna ryssarna?

– Det kommer att komma andra som tar deras plats.

Ryssarna köper inte klänningar längre

Modeåterförsäljare i London

De ryska kunderna har slutat komma till flaggskeppsbutiken för en framstående fransk designer i London. Även om kunderna från Kina och Mellanöstern alltid var fler till antalet, brukade de ryssar som handlade i butiken spendera mycket, enligt en så kallad ”kundspecialist”, som gick med på att tala mot villkor om anonymitet. De stod för 20 procent av butikens försäljning av ”überlyxiga” produkter, sett till värde (när det gäller haute couture-klänningar inbegriper denna kategori allt med en prislapp över 375 000 kronor). Nu har de ryska kunderna fått sina tillgångar frusna.

Företaget har stängt alla sina butiker i Ryssland. Innan invasionen av Ukraina sålde de här butikerna mer än alla andra europeiska utposter tillsammans, berättade försäljaren. Och sanktionernas långa skugga måste ge anledning till eftertanke för en modeåterförsäljare som har butiker i Kina eller säljer sina produkter i Mellanöstern. Vilka strategiska beslut som än fattas på bolagskontoren, så har de inte sipprat ned till personalen i butiken – de vet inte hur framtiden ser ut för dem eller för varumärket.

Just nu är det största bekymret för Londonbutiken att två klänningar som skulle till kunder i Ukraina har avbeställts. De var tillsammans värda omkring 150 000 pund (cirka 1,8 miljoner kronor). Förståeligt nog tyckte inte kunderna att det här är rätt tid för sådant överdåd. Som en välvillig gest gav företaget ukrainarna alla pengar tillbaka, trots att klänningarna är unika.

– Vi kunde knappast säga nej, säger för­säljaren.

Vad som skulle hända med de måttbeställda plaggen var fortfarande oklart.

– Kanske kan vi hitta ett sätt att återanvända tyget. Vårt varumärke jobbar för hållbarhet.

Oligarkerna vill åter bli inbjudna till Metgalan

­
Brooke Harrington, Ekonomisk sociolog vid Dartmouth ­College i USA

– Det brukade vara så att ingen ville vara Michail Chodorkovskij. På nittiotalet var han den rikaste mannen i Ryssland, men han började prata om att Putin var korrupt. Putin kokade ihop några anklagelser, satte Chodorkovskij i fängelse 2003 och förstatligade det oljebolag han ägde en stor andel i. Inte bara för att tysta Chodorkovskij, utan för att sända ett budskap till de andra oligarkerna: tänk inte ens tanken att gå emot mig.

– Läget har förändrats. De offentliga vädjanden om fred som vi hört från oligarker visar att de tror att de har minst lika mycket att förlora på att få sina tillgångar beslagtagna, som de har på Putins bestraffningar. Det är inte det att de är rädda för att ställas inför rätta i Haag som krigsförbrytare, men de vill bli inbjudna till Metgalan igen.

– Något som är frustrerande med ekonomi är antagandet att folk för det mesta beter sig rationellt. Alla som någonsin har träffat en människa vet att det är struntprat. Beter sig oligarker praktiskt? Självklart. Om du är oligark just nu vill du inte ha pengar på banken, för det är för enkelt för någon som Putin eller en domstol att beslagta. Det är lättare att hålla fast vid konst, guldtackor, orientaliska mattor, sådana saker. Just nu är det säker många som förvarar sådant i exempelvis frihamnar – den sortens förråd som är skyddade från den lokala jurisdiktionen och behändigt belägna nära internationella flygplatser världen över.

– Men hur ska man förstå att Roman Abramovitj, redan innan han sanktionerades någonstans, kämpade för att sälja fotbollsklubben Chelsea. Det är helt irrationellt. Här är ett rationellt alternativ: I stället för att försöka göra sig av med sina brittiska tillgångar till vrakpriser, när han inte ens stod inför sanktioner, kunde han ha gjort vad en annan oligark och fotbollslagsägare, Alisjer Usmanov, gjorde: placera sina brittiska tillgångar i truster som är utom räckhåll för sanktioner.

– Abramovitjs beslut antyder att han hade andra motiv. Kanske ville han desperat undvika att bli paria. Om Abramovitj hade försökt bo kvar i Storbritannien skulle han kanske ha gått samma sorgliga öde till mötes som Alan Dershowitz (Harvardjuristen) på Martha’s Vineyard, som gnällde över att han inte blev inbjuden till fester där när han började representera Donald Trump.

– En sak jag lärt mig efter att ha studerat de ultrarika i 15 år, är att de är mer tunnhudade än gemene man, kanske för att de har tid att grubbla. Det som driver dem är att andra oligarker respekterar, fruktar eller avundas dem. Om de inte kan vara framträdande inom det sällskapet – vilket sannolikt kommer att hända, då ryssar är så stigmatiserade nu – vad var då poängen med att fjäska och göra alla de där obehagliga sakerna som Putin förmodligen bad dem att göra? Det var värt det så länge de inte bara kunde leva ett liv i lyx, utan dessutom respekteras för det, eller åtminstone ha kul med andra oligarker. Ingen vill vara Howard Hughes, och njuta av sin förmögenhet instängd på ett motellrum med Kleenex.

En rysk kund lade beslag på hela Rolex-lagret

Försäljare i Dubai Mall

Halvvägs in i samtalet, när Henri funderade över vad ett förödande krig skulle kunna innebära för hans lyxlägenhet, stoppade den franske investeraren sig själv. Det var lite okänsligt, medgav han. Men det var inte första gången, eller sista, som en förmögen affärsman i Dubai hade ett egennyttigt perspektiv på en avlägsen konflikt.

2018 köpte Henri en lägenhet på Palm Jumeirah, en konstgjord ö som har några av emiratets dyraste fastigheter. Han hoppades att marknadens nedgång, som pågått i flera år, var över. Han gissade fel. När han försökte sälja förra året fick han bud under utgångspriset. Han tänkte vänta några år till, sedan invaderade Ryssland Ukraina. Två veckor senare ringde han sin mäklare: Lägg ut lägenheten på marknaden igen, sa han, och försök hitta en rysk köpare som är villig att betala ett högre pris.

Dubai tjänar ofta på andras olycka eller förbrytelser. Under det 20-åriga kriget i Afghanistan dök korrupta afghanska tjänstepersoner upp med massor av pengar att köpa villor för. Libanons fall ned i fattigdom har medfört en inströmning av libanesiska entreprenörer.

Alla hoppas att det ska bli likadant med ryssarna. Förenade Arabemiraten (FAE), en federation av sju emirat, däribland Dubai, har inte anslutit sig till de västledda sanktionerna mot Ryssland. Tjänstepersoner i Abu Dhabi, huvudstaden, hävdar att de inte har några intressen i ett europeiskt krig. Ryssar är välkomna att komma dit och spendera sina pengar, precis som vem som helst. 

– Dubai gagnas av många globala problem, säger Hussain Sajwani, grundare av Damac, en av emiratets främsta byggherrar.

– Det pågående kriget mellan Ukraina och Ryssland? Jag tror att Dubai kommer att se till att tjäna på det.

Flygplatsen Al Maktoum, i stadens södra utkanter, ligger ett årtionde efter i planerna att bli ett andra nav för besökarna. För närvarande tar den emot fraktplan och en handfull charterflyg. Det statliga flygbolaget Emirates förvarade sina superjumboplan A380 där när covid gick hårt åt flygtrafiken. Under de senaste två månaderna har de fått sällskap av dussintals privatjetplan med koppling till rika ryssar. FAE:s neutrala hållning till kriget gör den till ett säkert ställe att parkera planen. Så de står bakom en vägg av träd som kantar vägen utanför VIP-terminalen, och privilegiet kostar uppemot 1 000 dollar (cirka 10 000 kronor) om dagen.

En guldrushmentalitet råder. Alla räknar med att de där privatplanen som parkerats på flygplatsen, och de kommersiella flyg som fortfarande går mellan Dubai och Ryssland, kommer att vara fullsatta med superrika. Fastighetsmäklare och byggherrar inväntar en fastighetsboom. Bankdirektörer fiskar efter nya kunder.

Alla i staden tycker sig ha märkt en ökad inströmning. På exklusiva gym vid strandpromenaden rapporterar träningsentusiaster att spinningpassen verkar vara fulla med rysktalande. I en Rolex-butik vid ett exklusivt köpcenter, ser de tomma glasmontrarna ut som något ur en svindlarfilm. En expedit säger att en rysk kund nyligen köpte hela lagret. Kanske föreföll lyxklockor vara en bra värdebevarare under vidgade sanktioner. Kanske var de gåvor. Kanske hade bara köparen en böjelse för punktlighet. En del i att arbeta i en exklusiv ­butik är att veta när man inte ska ställa den sortens frågor.

Huruvida inströmningen är verklig vet ingen. FAE är hem åt uppskattningsvis 40 000 ryska utvandrare (och gott om andra rysktalande). Dubai har alltid varit en populär destination för ryska turister, precis som för många andra nationaliteter. Deras närvaro gick bara obemärkt förbi.

Men fastighetsägarna har hur som helst svindel. Bostadsvärdena i Dubai gick upp med nio procent förra året, den snabbaste ökningen sedan 2015. Priserna ligger dock fortfarande 27 procent under sin toppnotering 2014. Folk ser köpare med djupa fickor överallt. Mäklarfirman Betterhomes säger att antalet ryska köpare i Dubai ökade med nästan 70 procent under det första kvartalet 2022, vilket gör dem till den femte största kundgruppen.

Till lägenheter värda minst en miljon emiratiska dirham (cirka 2,7 miljoner kronor) medföljer ett uppehållsvisum, en användbar tillflykts­ort med så mycket osäkerhet hemmavid. Men det finns inte hur många ryssar som helst som har pengarna att köpa exklusiva fastigheter i Dubai – och än färre som har åtkomst till dem. En del mäklare har försökt vara kreativa och erbjuder bytesavtal där ryssar byter sina europeiska hem med säljare i Dubai.

Precis som en haj måste Dubais ekonomi vara i ständig rörelse eller dö. Tiotusentals nya hem poppar upp ur sanden varje år. Någon måste köpa dem. Alternativet – att bygga mindre – är otänkbart! Det måste alltid finnas något vid horisonten som skakar om ekonomin.

Fram till mars var det Expo 2020, världsutställningen (framflyttad ett år på grund av pandemin). Organisatörerna lovade att en ansenlig andel av dess 25 miljoner besökare skulle rota sig permanent. Huruvida det har hänt kan man bara gissa: Dubai är inte förtjusta i att publicera statistik. Men hypen fick många hyresvärdar att höja sina hyror, övertygade om att boomen skulle komma.

Nu är det förmögna ryssar som ska driva upp Dubai till nya höjder. Det spelar ingen roll om hoppet visar sig vara en hype: nästa år pågår säkerligen en ny guldrush.