”Lösningen är att stå ut med sig själv som en ond människa”

Berg är aktuell med boken ”Spöket”, en berättelse i essäistisk stil om människans relation till djuren. Men det är långt från Disney och söta katter på Youtube, här är djuren både främmande och skrämmande, men trots detta högt värderade. Här samsas storlommen med de intelligenta men föraktade grisarna, här finns den obegripliga bläckfisken och de stora hästarna. Och inte minst finns här den älskade hunden Spöket. 

Behovet av att hantera sorgen efter henne fick Aase Berg att börja skriva, men det fanns även andra drivkrafter.

– Min lite manipulativa idé var att jag skulle skriva en bok för människor som är naiva djurvänner, som älskar djur utan att ha något kritiskt tänkande kring det. Så på ytan skulle den vara en härlig djurbok som sen skulle locka ned läsaren i existentiell ångest. 

Hon beskriver hur hon velat problematisera vår syn på djuren. 

– Jag har umgåtts så otroligt mycket med djur och jag känner inte igen mig i det här att man får en så härlig gemenskap. Eller det får man ju ibland men för det mesta inte, det mesta bygger ändå på misslyckanden och missförstånd. Och de här missförstånden finns ju också mellan människor såklart. Alla missförstår varandra. 

Hon återkommer boken igenom till det hon kallar lagen om missförstånd, vars värde vi behöver uppgradera. För vid en närmare läsning handlar ”Spöket” minst lika mycket om människan, ett försök att med hjälp av djuren få syn på oss själva och vår djuriskhet.

– En sak jag vill att den här boken ska göra är att den ska ta djur på allvar och då också ta människan som djur på allvar, så att ­människan förstår sin egen djuriskhet och inte blir rädd för insikten att man är ett djur. 

Varför är vi rädda för den insikten?

– Jag tror att människor ibland har en övertro på sin egen civiliserade fernissa.

Vi klarar ju av att prata om djur helt oproblematiskt med begrepp som drifter, instinkt och natur men när vi ska prata om människor blir det knepigare?

– När man pratar om djur behöver man prata mycket mer om känslor, eller emotioner snarare. När det gäller människor måste man nog prata mycket mer om det som finns under den här krackelerande fernissan, det som just är drifter, instinkter, gruppdynamik. Man får inte glömma bort att människan är ett flockdjur och det tänker man sällan på när man tänker på sig själv som människa.

Du beskriver dig själv som ett antisocialt flockdjur. Berätta mer. 

– Boken handlar väldigt mycket om ensamhet, att kunna stå ut med ensamhet därför att man aldrig kan förstå någon annan. Man kan inte förstå djuren men man kan inte heller förstå andra människor. På ett sätt blir man klokare om man står ut med sin egen ensamhet. Nu påstår jag inte att jag gör det men jag har, jämfört med andra, ganska lite behov av socialt umgänge och framför allt är jag inte rädd för att vara ensam. 

Ensam eller ej, de djur Aase Berg omgav sig med under tiden hon bodde på en gård i Hälsingland benämner hon som ”sin flock” och hon skriver att hon blev poet för att hon tidigt visste att hon inte passar in i den sociala ordningens upplägg. Hör hon kanske mer hemma bland djuren än bland människorna?

– Jo på något sätt är det nog ändå så. Jag kan trivas väldigt bra med kommunikationsproblemen man har med djur. För människor kommunicerar men förstår ändå inte varandra. När man kommunicerar med djur är förutsättningen att vi inte kommer att förstå varandra.

Att människor aldrig förstår varandra låter så sorgligt. 

– Jag ska aldrig säga aldrig, men det är precis som med djuren, det finns fantastiska punkter där man har en gemenskap men för det mesta måste man förstå att man är främlingar. Men även främlingar, när vi talar om mänskliga främlingar, kan ju här och där vid vissa punkter förstå varandra, och mötas utan att den ena anpassar sig helt efter den andra.

Du skriver att du ägnat första halvan av ditt liv åt att lära dig möjligheten i språket och att du avser att ägna andra halvan åt ordlös samklang med djuren. Ska du sluta skriva och bli veterinär nu?  

– Haha, nej. Jag menar nog att man inte kan bli bra på så många grejer här i livet, men nu har jag upptäckt att jag, särskilt med hästar, måste hålla på med de otroligt fina kommunikations­vägar man behöver ha. Men det betyder inte att jag tänker sluta skriva för allt det kan man överföra till skrivandet, särskilt till poesi.

Hur då?

– Poesi handlar om att använda orden för att uttrycka något som är ordlöst. När man skriver poesi kan man vara precis så konstig som man är och den konstigheten finns också i umgänget med djuren, där måste man släppa på förklarandet för det går ändå inte att förklara saker. 

Det är ­extremt hotfullt med människor som inte har ett ordentligt språk för saker och ting, när människor uttrycker sig utan nyanser.

Samtidigt, betonar Aase Berg, måste man se upp med att glorifiera ordlösheten. 

– Det är extremt hotfullt med människor som inte har ett ordentligt språk för saker och ting, när människor uttrycker sig utan nyanser. 

När vi träffas har det bara gått två dagar sedan riksdagsvalet. I ett samtal om människan som flockdjur och hur vi ska förhålla oss till det främmande är det omöjligt att inte dra paralleller. 

– Det är så otroligt lätt att acceptera en främling som anpassar sig medan man aldrig kan acceptera en främling som inte anpassar sig. Och jag menar att man måste kunna stå ut med varandra, bara. Det finns ju lagstiftning, man får inte döda varandra, men annars tycker jag att man måste stå ut med människor som …

Som inte gör som man själv?

– Exakt.

I en av texterna i boken beskriver Aase Berg rymdkrogen från Star Wars-filmerna där allsköns märkliga rymdvarelser huserar.

– Jag älskar den där rymdkrogen! Det sitter sådana här miffon och jag tror inte ens de fattar vad de andra säger men de sitter ändå där tillsammans. Kan inte världen se ut så? Hur svårt kan det vara?