– Jag är stolt över var jag kommer ifrån, och det har jag nog fått från mina föräldrar. Trots att vi var väldigt fattiga umgicks vi ibland även med dem som hade det bättre ställt, och det var liksom inget konstigt med det. Jag har alltid vetat att jag kommer från arbetarklassen, men har aldrig skämts för det, säger han när vi ses på ett hotell i centrala Stockholm där han bor två dagar under sin Europa-turné.

Han är här för att presentera debutboken ”Det som är mitt” som handlar om hans pappa Didi, lastbilschauffören, som under sina femtio år på vägarna blir vittne till det moderna Brasiliens framväxt; sociala och ekonomiska förändringar, militärdiktaturer, statskupper, bygget av den Transamazonska motorvägen och skövlingen av regnskogen.

Men det är också en bok om fattigdom, om att vara son till en frånvarande pappa som ibland är borta 40 dagar i sträck, och om att ta vara på tiden med en utsliten, sönderarbetad och döende förälder.

Jag kan inte låta bli att tänka på Édouard Louis och hans uppgörelse med det franska klassamhället i ”Vem dödade min far” när jag läser din bok. Har du blivit inspirerad av honom?

– Absolut, både av honom och Annie Ernaux. Men jag skiljer mig från dem på en viktig punkt, och det är att jag varken har skrivit min bok utifrån hämnd, som Annie Ernaux brukar säga att hon gör, eller har ilskan som drivkraft, som jag upplever att Édouard Louis har. Jag tror att klassresor kan se ut på så många olika sätt och beror på olika faktorer som kön, personlighet, etnicitet, sexualitet och plats.

– Personligen har jag nog skrivit min bok utifrån en känsla av tacksamhet och kärlek, även om jag är kritisk till klassamhället som format mig.

José Henrique Bortoluci, som gjorde rekordsnabb akademisk karriär med masterutbildning i São Paulo och doktorandstudier i USA innan han fyllt 35, hade  hela sitt vuxna liv haft tankar på att göra något med de historier som han fått berättat för sig av sin pappa. Men det var inte förrän pappan fick sin cancerdiagnos för fyra år sedan som han bestämde sig för att ta tag i saken.

– Jag började intervjua honom samtidigt som han inledde sin behandling mot tjocktarmscancern, vi tillbringade hundratals timmar tillsammans på sjukhus, mottagningar och i mitt föräldrahem. Det var dessutom under pandemin, så jag befann mig liksom mellan två hälsokatastrofer – den individuella, personliga cancern som bröt ner min fars kropp, och den nationella, kollektiva coronapandemin som på grund av före detta presidenten Bolsonaros oansvariga hantering dödade tusentals personer, säger han.

Berättelsen om lastbilschaufförens Didis liv handlar både om att komma från arbetarklassen och att vara en ”riktig” man som försörjer sin familj, super, slåss, och aldrig lyssnar på sin kropps signaler. 

I en av de återgivna intervjuerna beskriver pappan en vanlig arbetssituation: ”Det fanns en del av Transamazoniska som var en enda lång raksträcka på nästan femtio mil genom tät djungel, en tunnel av skog utan en enda bensinstation, en enda liten by, utan någonting på vägen. Det jag var mest rädd för var att somna, råka få lastbilen att svänga, så jag hade radion på, på hög volym, och sjöng med, jag gav ifrån mig skrik för att inte somna, falla ihop, för att inte köra in i ett träd”.

Jag frågar José Henrique Bortoluci hur det har påverkat honom att ha vuxit upp med en pappa som på många sätt förkroppsligar den här ”gamla” sortens maskulinitet, som alltmer ifrågasätts i det samtida Brasilien.

– Det är en komplex fråga. Eftersom min pappa var borta i långa perioder på jobb fick jag som äldsta sonen tidigt axla rollen som ”mannen” i vår familj och ta stort ansvar i hans frånvaro. Det är klart att det har påverkat både mig och min bror att växa upp i ett patriarkalt samhälle som Brasilien är och ha en manlig förebild som står för ett slags gammaldags machoideal. Men vi tillhör en ung generation som också påverkats av dem feministiska rörelser som vuxit fram de senaste 20-30 åren, så vi har en helt annan utgångspunkt och medvetenhet än min pappas generation, säger han.

– Även min pappa har förstått att saker har förändrats när det gäller feminism och synen på kvinnor, han har alltid lyssnat mycket på radio och följt samhällsdebatten. När han, eller min mamma för den delen, fäller någon sexistisk kommentar om kvinnor de ser på TV säger min bror och jag ofta till dem, och de accepterar våra argument. Jag är övertygad om att vi alla, oavsett ålder, fortsätter att lära oss nya saker och kan förändras så länge vi lever.

Du skriver också om rasismen i Brasilien och om din italienska släkt, som trots att de var invandrare togs emot med öppna armar för att de var vita européer.

– Ja, så var det, man ville göra Brasilien mer ”vitt” när slaveriet avskaffades. Jag vet hur det är att vara fattig och vit, men att vara fattig och svart är något helt annat. Jag aldrig blivit stoppad av polisen, till skillnad från de flesta svarta och fattiga brasilianska män som ofta också blivit utsatta för polisvåld.

I boken ”Det som är mitt” tecknar José Henrique Bortoluci, genom sin pappas minnen från livet på vägarna, ett porträtt av Brasiliens samtidshistoria och fördjupar sig särskilt i militärdiktaturens bygge av den Transamazonska vägen (BR-230). Den 4 000 kilometer långa motorvägen, som går rakt genom Amazonas från João Pessoa i öst till Lábrei i väst, invigdes 1972 och var en viktig del i den moderna koloniseringen av regnskogen.

Du beskriver hur skövlingen av regnskogen pågått sedan Transamazonska motorvägen byggdes, och hur det intensifierades under Bolsonaro. Nu är Lula da Silva åter vid makten, har du något hopp om att klimatpolitiken kan förbättras?

– Ja, det finns redan studier som visar att avskogningen minskat det senaste året. Lulas regering har återupptagit det klimatarbete som Bolsonaro la ner och återinfört policys för att stoppa skövling och skapa hållbara klimatmodeller. Men fyra år är för kort tid för att hinna göra allt som behövs och dessutom är det ofta ekonomiska intressen som styr – det gäller även Lulas regering.

Även din pappas cancer följer en kolonial logik, skriver du. Tumören som en metafor för kolonisering. Vad menar du med det?

– Att den precis som de gamla och nya kolonisatörerna i Brasilien intar främmande territorier som inte tillhör den, livnär sig på levande materia, och om den tillåts att sköta sig själv dödar den världen och dör sedan själv. Jag drivs mycket av metaforer när jag skriver, en annan som kom till mig under arbetet med boken var "ärrens väg", som en jämförelse mellan vägbyggen som korsar vårt land och ärren som löper kors och tvärs över min pappas kropp efter alla operationer, säger José Henrique Bortoluci.

– Lastbilschaufförer i min fars generation fick sina kroppar märkta av den världens tidsfördriv, utmaningar och laster. När min pappa, som hade varit storrökare, fick sin cancerdiagnos 2020 hade han redan genomgått flera svåra hjärtoperationer, haft blindtarmsinflammation, opererat bort sin gallblåsa, varit allvarligt sjuk i malaria och hade gikt som fick fötterna att svullna. Men det var först efter sin andra hjärtinfarkt som han motvilligt gick med på att gå i pension.

Det är en djupt personlig bok om sin pappa som José Henrique Bortoluci skrivit, och han medger att det fanns vissa etiska överväganden:

– Min pappa fick läsa och godkänna allt som handlar om honom, och även min mamma eftersom jag använder hennes gamla dagboksanteckningar. Sedan har jag fått byta ut vissa namn och omständigheter när det gäller min pappas lastbilskollegor, till exempel när jag skriver om Manelão som fick en psykos och hans andra kompis som dog i sviterna av HIV.

I mitten av 2022 genomgick din pappa en stor operation och det sista du skriver är att dina föräldrar fått komma hem från sjukhuset. Vad har hänt sedan dess, har han läst boken?

 – Ja, han återhämtade sig efter sin operation och kunde vara med när jag presenterade den på biblioteket i vår hemstad Jaú där min föräldrar fortfarande bor. Min pappa lagade mat till alla gäster och blev intervjuad av tv-profilen Pedro Bial, han var så nöjd! Men sedan kom cancern tillbaka i slutet av året och den gången överlevde han inte. 

– Han dog samtidigt som jag presenterade min bok på Brasiliens största litteraturfestival FLIP i Florianópolis, jag hann inte till sjukhuset, säger José Henrique Bortoluci och får för första gången under intervjun något tungt och sorgset i blicken.

– Men jag är glad att han hann läsa den och verkade tycka om den! Jag har också fått så mycket respons från läsare i hela Brasilien, de som skriver är barn till lastbilschaufförer som känner igen sig i mig, litteraturkritiker, universitetslärare, anhöriga till cancersjuka, klassresenärer. Jag har till och med fått brev från lastbilschaufförer som kanske aldrig tidigare har läst en bok, eller sett sina liv skildrade i populärkulturen, som nu har läst min bok.

–Det var absolut ingenting jag förväntade mig skulle hända, och det gör mig så rörd.