Lisa Röstlund klär av rovdriften: Hon avslöjar ”skogsmaffian”

– Jag har sällan mött en bransch som är så självgod. Framför allt Sveaskog. Den person de släppte fram i intervjuerna verkade medietränad till papegojnivå.

På frågan om det skulle bli bättre om tio år svarade han nej.

– Det finns idag varken incitament eller sanktioner för att näringen på egen hand skulle ändra sitt beteende. Frihet under ansvar är utmärkt för produktionen, att det skulle gagna naturhänsynen är en naiv föreställning.

2012 kom Maciej Zaremba med flera stora uppslag i DN, senare publicerat i boken ”Skogen vi ärvde”. Därefter dröjde det nästan tio år innan det följde kritiska skogsgranskningar i SR, SVT och TV4. Sedan var det dags för DN igen, den här gången med Lisa Röstlund som under 2021 och 2022 grävde sig rakt ner i skiten. 

Hennes nyutgivna bok, ”Skogslandet – en granskning” (Forum), är mycket mer än en summering av hennes texter i DN. Det är ett grävjobb med en intervjulista på 248 personer. 

Kritiken mot Röstlunds DN-reportage har varit hård. Skogsindustrierna finansierade med 80 000 kronor en rapport som granskade den granskande reporterns artiklar. Ja, det var inte några faktafel, men perspektivet ”var fel”. LRF twittrade att hon var en aktivist. Det gamla vanliga knepet med andra ord – skjut budbäraren.

Den stora allmänheten vet pinsamt lite om skog. Inte så konstigt då det är ett svårt och omfattande ämne. Röstlund var före grävjobbet som de flesta andra dåligt insatt, inte minst av den enkla anledningen att skogsbruket med en imponerande effektivitet lagt ut dimridåer, halvsanningar och direkta lögner under många årtionden. Deras förfalskade bild av verkligheten har köpts, och köps fortfarande, lättvindigt av både politiker och allmänhet. Vi matas alla med en felaktig bild av skog, eller snarare skogsbruk, redan från skolåldern (”Skogen i skolan” som ska få barnen att gilla skogsbruk och kalhyggen finansieras mest av Skogsindustrierna).

För den som vill lära sig mer om rovdriften av den svenska skogen och hur ”skogsbruksmaffian” styr är ”Skogslandet – en granskning” rätt bok att börja med. 

Röstlunds granskning utgör en bred summering av ämnet med många avslöjanden om Skogsindustrierna, LRF, Centerpartiet, Future Forest, Skogforsk, SLU och Kungliga Skogs- och Lantbruksakademien. Av boken framgår tydligt att de som styr skogsbruket tjänar pengar på att försvara kalhyggesparadigmet in absurdum. Röstlund visar hur de kliar varandra på ryggen och är lojala till stupiditetens gräns.

Personer som sitter på dubbla stolar och granskas föga insmickrande är exempelvis centerpartister som Lena Ek, Karin Perers (kyrkan och Mellanskog), Eskil Erlandsson, skogsbrukare som Monika Stridsman och Karl Hedin, och Herman Sundqvist, generaldirektör på Skogsstyrelsen. 

Lisa Röstlund visar tydligt hur styrande politiker smörjer skogsindustrin och gödslar den med tiotals miljarder i subventioner. Ja, lobbyism är uppenbarligen mycket lönsamt, och det är därför skogsnäringen lägger hundratals miljoner på detta i både Sverige och Bryssel. 

Som en följd av lobbyismen i maktens korridorer får vi en närmast patetisk och vilseledande argumentation i skogsfrågor bland våra riksdagspolitiker. De tar direkta citat från skogsnäringen, eller kopierar text de får från Sveaskog, och upprepar propagandan trots att de inte ens fattar innebörden av vad de säger. Och naturligtvis har de aldrig satt sin fot i de skogar de beslutar om. 

Boken har ett personligt tilltal och ett feministiskt perspektiv. Röstlund berättar om ett skogsseminarium för branschfolk där en kvinna i sitt tal ifrågasätter kalhyggesbruket inför höga manliga chefer inom skogsnäringen. En av skogsnäringstopparna säger då: ”Har du mens?”. Kvinnan blir svarslös. ”Svara på frågan! Har du mens?”. Mannen ville genom detta ”pedagogiska grepp” belysa att många kritiker till skogsbruket använder produkter därifrån, exempelvis mensskydd.

Sverige har under 2022 haft ganska många journalister som grävt och avslöjat förstörelsen av det svenska skogslandskapet. Men gräver de förgäves när det gäller skogsbruket? För konstigt nog rullar det på som vanligt. Var nionde minut avverkningsanmäls en skog i Sverige. Skyddsvärda skogar fortsätter att falla trots certifieringar och vackra ord. Politikerna på högerkanten skär medvetet ner anslagen till skydd så rovdriften kan fortsätta. De till och med erkänner att de skär ner anslagen med just den ambitionen. De struntar i naturen. Hur kan det här vara möjligt? Och hur kan det vara möjligt att folk röstar på dem? Har naturen så låg prioritet hos det röstande svenska folket när de står vid valurnorna? Ja, det verkar så.

Ingen som gör en seriös analys av skogsbruket kan komma fram till något annat resultat än att det handlar om för mycket rovdrift. Det är också kontentan av vad de grävande journalister funnit när de grävt. 

De reaktionära och konservativa bakåtsträvarna (läs boken så förstår ni mitt ordval) inom skogsbruket kan inte längre få bestämma agendan. Nu måste planeten, klimatet, den biologiska mångfalden och människornas välbefinnande sättas i första rummet. För det kan väl inte vara så illa att ”skogsbruksmaffian” är så stark att den efter alla avslöjanden kan fortsätta att äga de styrande politikerna genom lobbyism, pengar och ännu mer lögner?

Centerpartiets ledning står i en klass för sig och det allvarliga är att de ofta har en vågmästarroll när viktiga skogsfrågor om naturskydd ska avgöras. Deras linje sammanfaller då med SD, KD och M utan att partiet förfäras. Tvärtom. Vad är det Annie Lööf och alla andra vill uppnå och gynna med sin missriktade politik där människor och biologisk mångfald kommer i kläm helt i onödan?