Linda Vodopija Stark: ”Det destruktiva skulle inte strömma vidare till mina barn”

Linda älskade att sitta på biblioteket och läsa böcker och fick så småningom ett allt större intresse för samhällsfrågor. Efter studenten läste hon statsvetenskap på universitetet i Halmstad. När hon och dåvarande pojkvännen flyttade till Lund tittade hon över utbudet av utbildningar i deras katalog. Hon tyckte om att skriva, men upplevde att de texter hon skrev i statsvetenskapen bara hamnade inom institutionens väggar. Kanske skulle journalist vara något?

Under uppväxten tittade de ibland i fotoalbum.

– Jag fick höra en väldigt förenklad historia. Att de inte kunde bo kvar i Kroatien för att det var så fattigt, därför tog de båten till Italien. Att de bodde i läger i Italien – ”men sen kom vi till Sverige och allting blev bra”.

Men som ung vuxen började frågorna krypa fram. Vad var det som hade hänt egentligen?

Arbetet som journalist påminde henne om den oberättade och obearbetade egna historien. När Linda Vodopija Stark 2014 skrev artikelserien ”Arvet efter flykten” och intervjuade kvinnor och män om ofullständiga familjeberättelser, kom hon på sig själv med att hålla andan under intervjuerna. Efteråt kom tårarna.

Samtidigt började hon att läsa på om det som kallas för intergenerationellt trauma – att konsekvenserna av svåra upplevelser kan gå i arv. I den egna familjen har det bland annat tagit sig uttryck i en ständig osäkerhet.

– Man är hela tiden beredd på en katastrof. Det är vår familjs mantra. Det betyder inte att man inte kan njuta av det – man kan tvärtom vara jätteglad för allt, för man tar inte livet för givet. Men det tar också mycket energi.

Efter att ha fött sin andra son öppnade sig ett tillfälle där hon dels kände hur angeläget det var att ta reda på historien innan hennes mormor blev för gammal, dels hade praktisk möjlighet att göra det eftersom hon nu frilansade på halvtid. Varje torsdag åkte hon upp till sin mormor i Halmstad för att intervjua henne.

Lucia hade börjat bli gammal och förvirrad. Hon var mager som en fågelunge. Vad som hade hänt i veckan blev alltmer hopsnurrat i hennes minne. Samtidigt var det som hade hänt för 60 år sedan fortfarande kristallklart.

– Det var som om något hade släppt. Att hon tyckte det var helt naturligt att börja prata. Det var heller inte så strukturerat. Vi lagade mat, satt och åt, gick ut och gick… Inte ett förhör, liksom.

Bit efter bit nystades historien upp. De grundläggande sakerna visste Linda Vodopija Stark redan; att hennes mormor vuxit upp på ön Murter i Kroatien, dåvarande Jugoslavien. Att hon var nio år när landet invaderades av Nazityskland och Italien. Hur Lucias pappa kallades in i kriget. Hur den dalmatiska kusten där familjen levde sedan tillföll Italien. 

Men nu fick hon höra detaljerna, om de ständigt ljudande flyglarmen, om soldaterna som plundrade byarna.  

Och så den dramatiska händelse som utspelade sig några år senare på den ö där familjen bedrev jordbruk. Tillsammans med sin mamma och äldre bror blev Lucia tvångsförflyttad till Italien av soldater från de allierades styrkor, som behövde använda husen ute på öarna för förvaring av material. Lucias mamma var förtvivlad, för de fick inte hämta upp yngsta dottern som var kvar hemma på ön Murter. Lillasystern blev kvar där med sina släktingar medan övriga familjen fördes till ett italienskt flyktingläger. Väl där blev först Lucias mamma sjuk i tbc och förd till ett sanatorium. Sedan fick hennes bror lunginflammation och lades in på sjukhus.

– Hon bodde alltså helt själv i flera veckor i lägret, tolv år gammal, utan att förstå vad de andra sa. Först efter nio månader kom de tillbaka hem och återförenades med systern.

Efter att Lucia gift sig med Lindas morfar flyttade de in i hans föräldrars hus och fick dela rum med en annan familj. Lucia slet under dagarna ute på den karga ö där familjens odlingar och får fanns, ensam med sitt nyfödda barn. Familjen fick allt svårare att försörja sig, bland annat på grund av den jordbruksreform som innebar att staten konfiskerade bönders mark. Lindas morfars familj hade dessutom stridit i partisanrörelsen och öppet kritiserat flera av den jugoslaviske presidenten Titos reformer, vilket straffades med att de inte fick några jobb. Eftersom det var förbjudet att lämna landet bestämde sig den lilla familjen till slut för att bygga en båt, fly landet och söka lyckan i Italien.

Där hade familjens historia kunnat sluta utan att det hade blivit någon Linda Vodopija Stark. Mitt under resan blåste det upp till storm. Båten var på väg att kantra, till sist blev de upplockade av ett italienskt militärfartyg.

Väl i säkerhet blev familjen runtslussad i olika italienska flyktingläger.

– Jag förstod tidigare inte hur illa det var ställt i vissa av lägren. När jag började göra research blev jag ännu mer berörd. Att det var så enormt många människor som under så många år efter kriget inte hade någonstans att ta vägen.

Hunger, bråk och missbruk hörde till vardagen. För att skaffa pengar åkte Lindas morfar ut på sjön en längre tid. Lucia var då kvar själv i lägret med sina två barn. För att överleva arbetade hon som diskare åt en välbeställd familj, och tvingades låsa in sina två barn på rummet på kvällen när hon gick till jobbet.

 – Det måste varit jättesvårt. Många andra lämnade lägren och flyttade till andra länder, medan de bara skyfflades vidare. Morfars hälsa var inte särskilt bra, så de kvalade inte in. Alla pratar om att andra länder skrek efter arbetskraft, men det kom först vid 1960 och framåt.  

På så vis öppnade sig vägen till slut till Sverige, dit familjen kom 1960.  

Båda fick snart arbete på Nordiska filt, ett företag som tillverkade maskinfilt till pappersindustrin, men bytte sedan till en verkstad på grund av stora hälsoproblem – morfadern blev lungsjuk efter att ha arbetat i ångor utan skyddsutrustning och Lucia förstörde sin rygg. På den nya arbetsplatsen led hon istället av allergiska reaktioner. Eftersom ingen hade berättat att man kunde bli sjukskriven, sade hon upp sig.

Under sin research hittade Linda Vodopija Stark bland annat forskaren Malin Thor Turebys avhandlingar om flyktingmottagandet på 1960-talet.

– Vi har en bild av att Sverige vid den här tiden hade en human flyktingpolitik. Men hon lyfter fram hur det faktiskt var AMS som åkte ned till flyktingläger i andra länder och gjorde bedömningar om vilka de skulle ta emot. Att det var rätt pragmatiskt, säger Linda Vodopija Stark.

– Så många människor har slitit i de här fabrikerna och offrat sin hälsa, det som lett till det välstånd vi har idag i Sverige. Oavsett om man kom från Norrland, Småland eller från ett annat land. Men den berättelse man hört är ofta rätt oproblematisk: ”Alla kom, alla fick jobb, Gud vad skönt!”.

När hennes morfar på äldre dagar lades in på sjukhus med diagnosen KOL, talades inget om de olika utsatta arbeten han haft – bara att han varit rökare. Däremot kommenterade läkaren att han pratade dålig svenska för att ha bott så länge i Sverige.

Genom allt har ändå det positiva med att komma till Sverige och bygga sitt liv här övervägt.

– Det finns många som har velat flytta tillbaka som pensionärer, men de har alltid älskat att bo här. Min mormor såg ju helt andra saker när vi åkte ner för att besöka släkten. Hur de slet där i värmen med sina odlingar. Hon älskade att kunna gå till Willys och köpa potatis.

”Åh, kolla. Den här brukade mormor göra.” Soppa med borlottibönor och svartkål serveras på restaurangen där vi sitter i Malmö. Golvet är schackrutigt, träborden och menyerna trendigt rustika.

Linda Vodopija Stark skrattar till.

– Det är ju kul att det blivit fine dining här nu…

Snart efter att hon intervjuat sin mormor och gjort research på området blev det tydligt att hon hade material till en bok, som så småningom fick titeln ”Dina liv strömmar igenom mig – arvet efter en flykt”. I boken får man följa släktens historia via mormor Lucia. Ett genomgående tema i hennes liv är maten. Alla rätter som serverades år efter år, i alla olika kök, alltid från grunden. Flera började förberedas redan på morgonen. Hemmagjorda gnocchi i köttsås, skaldjursgrytan brudet, polenta med olivolja.
– Hela den generationen, och särskilt kvinnorna, har ju stått mycket i köket – en stor del av deras liv pågick och tillbringades där. Det är både så man visar och får uppskattning. Särskilt om man inte har så många andra sätt att uttrycka sig. Det viktigaste, vad som än hänt, var: ”Ska vi inte göra en pannkaka först?” Det kanske inte är någon som säger hur mycket de älskar och saknar dig, men de visar det på det sättet.

Att maten blir extra viktig när man vuxit upp under kärva förhållanden är inte heller så konstigt. Linda Vodopija Stark berättar att hennes mormor aldrig kunde slänga någonting, hur hon till och med åt upp hinnan som bildas på varm mjölk som svalnat.

– Jag tror också att hon hade en ambivalent känsla av att stå i köket. Hon ville göra det bästa, godaste för en. Men hon var också så jäkla trött på att stå där. Hon ägde aldrig ens en diskmaskin! Sen tror jag också att det var ett sätt att hantera tillvaron – hon försökte hålla sig sysselsatt för att inte en massa tankar skulle komma.

Själv har Linda, till skillnad från hennes mamma, fått ett stort intresse för matlagning. Hennes mamma säger att hon är exakt som sin mormor i köket.  

– Det ser ut som ett kaos, det ska gå snabbt… men jag gillar det. Jag har velat lära mig hennes grejer. Det handlar ju också om att föra en kultur vidare, även om mormor inte tänkte på det så.

I sitt arbete med boken har Linda Vodopija Stark också intervjuat sina släktingar i Kroatien. Gemensamt för den äldre generationen är att de ibland tyckt att hennes frågor varit märkliga.

 – Jag frågade till exempel mormor: ”Ångrade ni er någonsin?” Men hon sa bara: ”Varför skulle vi börja prata om det nu, nu är vi ju här? Det bara var så, Linda. Vad skulle det tjäna till att tänka på det?” Och det är ju så – de har bara tänkt framåt, framåt, för att överleva. Jag är privilegierad på det viset, att jag kan reflektera över vad som hänt.

Skuldkänslor inför att man fått det så mycket bättre än den tidigare generationen kan många som gjort en klassresa känna igen sig i.

– Jag har nog alltid levt med det, omedvetet. Men jag har också haft en känsla av att jag vill berätta om deras liv. Att detta kan jag faktiskt göra: Synliggöra deras berättelse, som de ju delar med så många andra svenskar.

Samtidigt visar hon i sin bok också vad som händer med dem som kommer efter. Att tidigare generationers hantering av traumatiska upplevelser kan påverka kommande generationer finns väl dokumenterat i forskning.

 – Det som var nytt för mig när jag skrev boken är att forskare har börjat undersöka huruvida det kan vara så att trauman även kan lämna biologiska spår, över generationsgränser. Att dessa trauman faktiskt blir synliga också i våra kroppar, i hur generna beter sig. Det är intressant, för jag ville få med en större diskussion när det gäller hur man ser på människor som kommer hit från andra länder. Fokuset ligger på hur man ska bidra när man kommer hit. Men ingen tittar på: Vad kommer de med, och hur kommer det påverka? säger Linda Vodopija Stark.  

 – Att mormor kunde bli så ifrågasatt, den här rasismen, hur det faktiskt skadar en människa. Det pratar vi inte heller om.  Och jag upplever att människor från andra delar av världen får uppleva långt mer rasism i dagens Sverige.

Hur ser du på det politiska klimatet som råder just nu?

– Jag läste nyligen ett förslag om att man skulle dra in på rätten till tolkar. Det är inte det första förslaget som handlar om att kringskära rättigheter för en viss grupp människor. Vad gör det med ett samhälle när vi säger: "De här människorna är inte som oss, inte förrän de kan detta eller detta så ska de få tillgång till grundläggande mänskliga, sociala rättigheter"? Och vem bestämmer vilka som är ”oss”?

Vad tänker du om utvecklingen framöver? Vi befinner oss också i en tid då det kommer behövas mycket arbetskraft, så som det var på 60-talet.

– Ja, vilka ska ta hand om oss när vi blir äldre? Men det stannar också hela tiden vid de här parametrarna: Hur bra svenska man ska kunna, hur mycket man ska tjäna. Migration har alltid funnits, människan strävar efter att skapa sig ett bättre liv – inte minst för sina barn. Men dagens debattklimat kring migration och invandring är destruktiv och snävt. De mänskliga aspekterna, det som förenar oss, lyfts sällan fram. Att vi alla är människor med rika inre liv; längtan, sorger, drömmar. Istället cementeras vi och dom-tänket. Det är en obehaglig utveckling.

Utöver intervjuer och research åkte Linda Vodopija Stark också ner till både Italien och Kroatien för att se platserna där släktens liv utspelat sig. Det sista lägret familjen bodde i var beläget i den lilla staden Latina utanför Rom. Lägerbostäderna inhyser numera ett universitet. Men kvar finns en utställning som berättar om platsens historia, inklusive bevarade rum med de våningssängar i stål som Linda sett i familjens fotoalbum.

– Det var så skönt att se på riktigt. Som att man kunde få ett bokslut.  

Att skriva historien, förstå hur hennes familj har haft det, har bitvis varit tufft. Men samtidigt gjort henne mycket gott, berättar Linda Vodopija Stark.  

– Min man skulle säga att jag är katastroftänkare nu med, men kanske har jag mer accepterat hur jag är, att det inte är så konstigt att man reagerar på vissa sätt. När jag fick besked om att manuset hade blivit antaget blev jag orolig över att jag skulle ha svårt att berätta om bokens innehåll, för att det var förenat med så starka känslor. Men så är det inte längre. Det finns en läkeprocess i själva skrivandet.

Hon upplever sig ha nått den önskan hon hade med berättelsen – att i den mån hon kan inte  låta familjens tidigare trauman komma att prägla sina barn.
– Jag har fått ett helt annat sätt att prata om min familjs historia med mina barn. Och det är jag tacksam över. Samtidigt har min förståelse för den här tystnaden, eller oförmågan att berätta om vad de varit igenom, blivit så mycket större. Det handlar inte alltid om att man inte vill belasta sina barn eller barnbarn med det förflutna, av rädsla för att göra mer skada än nytta. Ibland kanske människor faktiskt inte kan berätta, det gör för ont.

Hon visste inte från början hur boken skulle sluta. Landningen blev oväntat ljus. Det som börjat som en önskan att ”stilla flödet” från tidigare generationers trauman blev istället en önskan att få mer av det goda som hela tiden strömmar bredvid det såriga. I epilogen beskriver hon en scen från när hon och barnen är tillbaka i Kroatien, i hennes mormors systers gamla hus, tillsammans med sysslingar med barn i samma åldrar. De steker pannkakor och brer på plommonmarmelad medan barnen springer i gränderna utanför. Hon skriver: ”Vi nattar våra barn i era sängar, föreslår att de tyst i sina huvuden ska räkna änglarna på tavlorna för att kunna somna, precis som ni gjorde när vi var barn”.

– Vi har alla drabbats av panikkänslor och ångest när de äldre, människor som varit navet i släkten, dött. Vilka ska nu vara våra ankare? Men här insåg vi att vi nu tar över. Vi har hittat varandra och har starka band mellan oss som vi är måna om att vårda. Vi såg våra egna barn göra samma sak som vi gjorde i barndomen. Det blev en otrolig tröst som vi inte hade kunnat förutse, säger Linda Vodopija Stark.

– Det önskar jag att mormor hade fått se.