– Gullspång har också en huvudgata men där går man mellan tomma skyltfönster. Centrum domineras helt av det nedlagda smältverket, berättar Lina Bengtsdotter, när vi flanerar utefter Djursholms välmående pulsåder. 

Vi har lämnat trivsamma Monrads där vi druckit kaffe i vårsolen. Restaurangen drivs av Linas vän Lina Monrad och hennes man.

– Vår vänskap är jätteviktig, hon blev min första vän när jag kom hit. Då drömde hon om att ha en restaurang och jag om att bli författare, säger Lina Bengtsdotter med ett leende.

Klassresan började när Lina Bengtsdotter flyttade till en stor sekelskiftesvilla i Stocksund med sin ungdomskärlek, som ung ”fotbollsfru”. Då var hon 22 år och hade en ettårig dotter. När det ringde på dörren och hon öppnade fick hon frågan ”har du mamma eller pappa hemma?”

– Alla föräldrar var runt femton år äldre än jag så när jag var ute med min dotter tog folk för givet att jag var barnflicka och tipsade mig om olika ställen där jag kunde träffa andra au-pairer. När jag kom hit var jag ung, outbildad och hade jättestark dialekt. Nu är jag lärare och författare och har ett slags community främst genom mina barn och deras kompisars föräldrar. Men jag känner mig fortfarande som en kameleont. På ett bröllop blev jag presenterad som Djursholms enda vänsterpartist, säger hon med ett skratt.

Det handlar om skilda kulturer, att hon aldrig riktigt vant sig vid inneskor på fest och kindpussande.

– Men nu är det okej att jag inte är född här och jag skojar om att jag glömt inneskorna i stället för skäms för det.

Lina Bengtsdotter hoppar in i bilen och bjuder på en tur bland de gigantiska villorna i Djursholm där nya boken ”Korpen”utspelar sig i en värld byggd på tystnadskultur. Exklusiva klubben Villa Pauli som spelar en viktig roll i boken tronar bakom en mur och smidesstaket. Både anrik och modern konst syns i trädgården och på andra sidan Strandvägen öppnar sig Lilla Värtan mot Lidingö. Solen glittrar i vattnet och löven på en hängpil håller just på att spricka upp i skir vårgrönska.

– Fult kan man inte säga att det är direkt, säger Lina Bengtsdotter och vänder ansiktet mot solen.

Utefter en annan gata skyddas en villa i storleken herrgård av en tremeters-hög thujahäck och ett stålstaket med vassa ändar. En gul skylt med ett gevär och texten ”Armed response 24 hours” talar om vad som gäller. 

Det går att ”ta flickan ur byn men inte att ta byn ur flickan” konstaterade Lina Bengtsdotter i hyllade debuten Annabelle, från 2017, där den Stockholmsbaserade kriminalpolisen Charlie Lager återvänder till uppväxtens Gullspång för att bistå den lokala polisen i sökandet efter en försvunnen 17-årig flicka. 

Hur har det projektet gått för dig själv?

– Nej det går verkligen inte, säger hon med ett stort skratt och på en dialekt som fortfarande bär spår av blandningen av västgötska och värmländska. En dialekt som i koncentrat präglar orten vid älven som är gränsen mellan de två landskapen. 

– Jag har inte kommit ut ur byn och vill det inte heller. Det finns en stark gemenskap där som jag kanske inte alltid uppskattade när jag var ung. Visserligen har jag nu bott i Stocksund, som är granne med Djursholm, i tjugo år men jag har byggt ett Attefallshus på mina föräldrars gård utanför Gullspång så jag åker dit flera gånger om året. Jag träffar också eleverna i min gamla skola en gång om året för att dela ut mitt stipendium till skrivande ungdomar.

Det är bara trettio mil mellan Gullspång och Djursholm men kunde vara två helt skilda världar. Gullspång är fattigast i hela Västsverige och har också högst barnfattigdom medan Djursholm är det rikaste området i Sveriges rikaste kommun Danderyd. 

Många bokcirklar och bloggare hyllar just det faktum att Lina Bengtsdotter lyfter fram en annan verklighet än Stockholms innerstads, på gott och ont, och igenkänningen hos läsarna verkar vara hög. I Gullspångstrilogin tecknas en mestadels mörk bild av livet i samhället, som de unga vill lämna så fort det bara går. De vuxna försörjer sig genom slitsamma dagar på plywoodfabriken och på motellet serveras lakritsshots obligatoriskt till alla som beställer något att äta från enrättersmenyn. Krocken mellan stad och land blir tydlig när Charlie Lagers kollega från Stockholm storögt undrar om alla byns män har varit i knivslagsmål när de lutar sina ärrade armar mot bardisken.

”Det är plywoodfabriken. Dom flesta som bor här jobbar där.”

”Har dom inga skyddskläder?”

”Jo men det blir förbannat varmt dårinne på sommaren. Det är virket, dom river upp sig när dom tar emot virket.”

”Jag trodde det fanns maskiner till sånt.”

”Det finns det säkert, men dom kanske inte är lika billiga i drift som människor.”

De unga längtar bort och ägnar sig åt verklighetsflykt genom sprit och droger på våldsamma fester i den nedlagda lanthandeln. Men samtidigt finns den vackra naturen till tröst och även en gemenskap och sammanhållning, där alla ”vet vem alla är” och befolkningen går man ur huse för att söka efter en försvunnen flicka. Social kontroll på gott och ont.

– Lanthandeln finns på riktigt och det är först nu efteråt som jag och min bästa vän, som jag växte upp med, har börjat prata om vad som egentligen hände där. Det var mycket som man inte vill minnas. Men jag är ändå tacksam för min uppväxt, det fanns mycket bra också och jag hade aldrig kunnat skriva mina böcker utan den. Vi var nio tjejer på ett område utan staket emellan, där alla kom och gick i varandras hem och det var naturligt att man åt hos varandra, säger Lina Bengtsdotter. 

Själv har hon fört traditionen vidare och har alltid tre till fyra extrabarn hemma på ”fritids” och mellis efter skolan.

– Min yngsta dotters bästis kan koden till mitt betalkort, säger hon med ett skratt.

Efter Gullspångstrilogin fick fjärde boken utspelas i den påhittade orten Silverbro, som bär märkbara drag av den före detta bruksorten. Den femte boken som släpptes i mitten på maj bjuder på en ny huvudkaraktär i en planerad serie böcker och utspelas i andra änden på den socioekonomiska skalan. ”Korpen” har handlingen förlagd till Djursholm, där kriminalinspektör Sarrahka ”Sakka” Pienni liksom författaren själv gjort en klassresa från en betydligt fattigare ort, denna gång en by i Norrland. Även denna karaktär bär på mörka hemligheter och har alkoholproblem. 

– Jag återvänder hela tiden till byarna och mörkret. Genom den här boken försöker jag också närma mig min farmors samiska arv. Det har varit mycket hysch hysch kring det så jag är inte säker på riktigt hur starkt det är och är nyfiken på det. Men jag har själv ingen upplevelse av att ha levt i den sortens utanförskap som skildras av samiska författare.

Liksom i många deckare är det en hård värld som skildras, framför allt för den som är ung tjej eller kvinna. Pengar och klass ger främst ett skydd för män. Men Lina Bengtsdotters huvudkaraktärer, även de som faller offer för våld, har drömmar och är högpresterande, de festar vilt och läser klassisk litteratur samtidigt. Många av männen, oberoende av klasstillhörighet, har problem med att förstå begreppet samtycke, även om våldtäkterna sker under varierande grad av våld. Både i den övergivna lanthandeln i byn och på vinterblotet utanför internatskolan råkar 13- och 14-åriga flickor ut för män som drogar dem och tar vad de vill ha. Även Charlie Lagers vänstrande kollega tar henne på ett konferensbord trots att hon först sagt nej. Ganska många av de manliga kollegorna är lite dumdryga och poliskåren skildras överlag som ett gubbvälde. 

Ser du dig som en feministisk författare?

– Jag är ju feminist så det färgar såklart av sig. Men jag vill undvika att ha något bildningsuppdrag eller att hamna i lärarrollen när jag skriver, säger Lina Bengtsdotter. 

– Det låter kanske konstigt eftersom jag skriver om hemska saker, men jag är en lustdriven författare. Jag är också väldigt ostrukturerad. Det är ingen idé att jag skriver synopsis för sen fastnar jag i alla fall på den där grisfarmen och gräver ner mig i detaljerna där. Skrivandet bär liksom iväg med mig.

Släkten är full av starka kvinnor som gått sin egen väg. Farmodern var ensamstående mamma som vägrade att tala om på bygden vem som var far till hennes son. När gubbarna på bygget frågade pojken om hans pappa delade hon helt frankt ut lappar med sitt telefonnummer till dem: ”Så kan de ringa mig själva och fråga”.

– Min mormor var gift i fjorton år och har fyra barn med min morfar, men separerade för att leva med en sexton år yngre man. Det var ju inget man gjorde då. Mamma och pappa separerade när jag var runt ett år och mamma levde sedan med mig som ensamförälder. Mamma har väldigt mycket skinn på näsan och eftersom hon var lärare så hade hon högt anseende på orten. Hon bjöd in de som inte hade någonstans att bo till oss och ordnade kulturkvällar med mat. Libanesisk afton var kanske inte det man önskade sig då, när man bara ville vara som alla andra, men jag har uppskattat det mycket nu som vuxen.

Lina Bengtsdotter fångar in håret som fladdrar i vinden och när handleden blottas syns ett semikolon; tecknet som visar att bäraren har förståelse för människor med psykisk ohälsa.

– Jag gjorde tatueringen i samband med att Annabelle gavs ut. Det har varit en viktig signal till många som kämpar med psykisk ohälsa och som har kommit fram och velat prata med mig, just för att de sett det. 

Det är svårt att vara ung överallt, konstaterar hon.

– Alla har sina problem. I Gullspång är det fattigt, men jag hade inte velat byta. De som växer upp här har en sån press på sig att bli något. För mig var det stort att ta studenten, jag kunde inte tänka längre än så.

Överlag ställer skolan av idag stora krav på eleverna att vara självgående väldigt tidigt, poängterar hon. Och utöver det kommer pressen från sociala medier och grupptryck. 

– Många mår dåligt och vill prata om det. Eftersom jag också är lärare i psykologi möter jag kanske extra många av dem, för de söker sig dit för att få svar. Även skrivandet kan vara en lättnad för många.

Själv har Lina Bengtsdotter skrivit så länge hon kan minnas. Som småbarn ritade hon teckningar som hennes mamma fick skriva bildtexter till. En hon minns särskilt är ”den här flickan är väldigt ledsen för hennes pappa är död”. 

– Redan där fanns nog fröet till Annabelle. Jag är tacksam att mamma hela tiden stöttat min fantasi, läsandet och skrivandet. 

Det enda Lina ville bli var författare och som ung fick hon några dikter publicerade i tidningar och skrev även noveller för veckotidningar. Men när romanen som hon arbetat på alla lediga stunder refuserades föreslog bästa vännen en annan väg.

– Ska ru´nte skriva en sån där deckarjävel istället? Sånt som folk läser. Lägg ett lik uppe vid dammluckorna så får dom leta efter det, säger Lina Bengtsdotter på bred dialekt.

– Jag skrattade jättemycket åt det först, men sedan började jag tänka på en ung tjej i en blå klänning som gick utefter en grusväg. Jag och min mellandotter gick in i den bilden och följde efter henne och så ledde det till Annabelle.

Eftersom Lina själv inte läste deckare började hon fundera över hur en deckare som hon själv skulle vilja läsa skulle vara. Det har resulterat i en egen stil. Att skönlitteraturen och musiken ligger henne varmt om hjärtat slår igenom i skrivandet. Lina Bengtsdotters kriminalromaner är späckade med litterära anspelningar och citat av såväl Edgar Allan Poe, Nils Ferlin och Ebba Grön.

– Jag ville skriva deckare för den som älskar litteratur och personer. Först ville jag ju bli romanförfattare men nu har jag inga problem med att vara deckarförfattare, eftersom jag vill nå fler människor, konstaterar hon. 

Och det gör hon med besked. Sammanlagt har hennes fyra böcker översatts och sålts i 22 länder, de är också flitigt lästa genom bibliotek och streamingplattformar. Hon har hyllats för sin stil i många bokbloggar och är en av DN:s deckarspecialist Lotta Olssons favoritförfattare. Men kultursidornas recensioner lyser med sin frånvaro.

Handlar det om fin- och fulkultur?

– Jag har funderat på det och vet inte riktigt varför det är så. Här i Djursholm har vi ett jättefint bibliotek som ofta har författarsamtal med författare som jag själv gillar, exempelvis Sara Stridsberg, men de har aldrig bjudit in mig. Jag vet inte om man inte läser deckare i Djursholm, men det kom ju folk när jag var på bokhandeln.

Lina Bengtsdotter har mycket läsarkontakt både via sociala medier och i verkliga livet. Hon blir ofta inbjuden till författarsamtal och diskuterar också gärna böckerna med sina elever.

– Min nuvarande klass på Viktor Rydbergsgymnasiet var den första som fick höra första kapitlet på nya boken. När de gillade den visste jag att jag hittat rätt. 

För trots att hon som ung sa ”aldrig lärare” var det ändå där hon hamnade. Svenskan för skrivandet och psykologin för att hon är intresserad av människor.  

– Nu jobbar jag som lärare på halvtid, då är det ett fantastiskt bra jobb att kombinera med skrivandet. Jag möter jättemånga intressanta människor, särskilt när jag jobbade på SFI. Jag är lat och tycker inte om att resa och en författare måste ju hämta intryck någonstans ifrån. 

Intresset för psykologi bottnar också i uppväxten då hon kom i nära kontakt med det lidande som skildras i hennes böcker. Barn till människor med psykisk ohälsa som självmedicinerade med alkohol och droger, eller blev galna av sin alkoholism. Missbruket finns med även i nya boken, men där kommer det i dyrare förpackningar. 

– Gränsen mellan glad festprisse och att duka under kan vara väldigt tunn. Det finns fördomar om att det är så lätt att växa upp här, men jag tror inte att ungdomarna här är lyckligare än i Gullspång. Det är bara en annan kuliss.