Hon har funderat mycket på svenskars förhållande till mat, och varför den har blivit en så viktig identitetsfaktor.

– Dels tror jag att det har att göra med att vi idag inte har lika tydliga och fasta yrkesidentiteter att förhålla oss till.

När jag föddes 1983 stod folks yrkestitel fortfarande i telefonkatalogen, idag jobbar ju många med saker som inte ens går att förklara – eller byter jobb hela tiden. Dessutom var man ju ofta i ”gamla” Sverige med i någon förening eller politiskt parti, det var en del av ens identitet, men det är inte folk i lika stor utsträckning heller idag. Så när de gamla identitetsmarkörerna som till exempel yrkestitel och föreningsmedlemskap löses upp så måste de ersättas av andra – och då blir livsstilsmarkörer som inredning, fritidsintressen och framförallt mat väldigt viktiga, säger Ina Lundström.

Ängsligt matintresse

Trots att hon håller med om att matintresset i Sverige verkar vara större än på länge tycker hon att det utmärker sig särskilt på en punkt; nämligen att det drivs av en ängslighet.

– Det finns en stor brist på självsäkerhet i det svenska matintresset skulle jag säga, en slags trendkänslighet där frågan hur maten smakar och varför man njuter av att äta den egentligen kommer i andra hand. Jag bodde i Malaysia när jag var liten, min mamma är från Indonesien, och i de länderna finns också en besatthet av mat – men den ser helt annorlunda ut. Där är det ingen som bryr sig om att det ska vara ”rätt” eller trendigt, utan fokuset i matlagningen ligger någon annanstans.

Det låter som att det är överjaget som lagar mat i Sverige?

– Ja, precis! I Sverige kan man gå på en restaurang som serverar Sechuanmat, som är hippt nu, och det kan sitta jättemånga människor där som är tvärsäkra på att de är på helt rätt ställe. Men om du frågar dem varför maten är så god just där så kan de nog inte svara. De kanske säger ”den här tofurätten är bra och här är mina fem argument varför”, men man ser ingen glöd i ögonen och ingen mun det vattnas i. Frågar du däremot en iransk taxichaufför i Sverige var du kan äta den bästa kashkhe bademjoon, eller en senegalesisk taxichaufför vad du kan få den bästa kyckling yassa, så kommer du få ett personligt svar och verkligen kunna se på dem hur gott de tycker att det är, säger Ina Lundström.

Ätstört samhälle

Samtidigt som vi lever i ett matfixerat samhälle lider också många, framförallt kvinnor, av ätstörningar.

Jag frågar Ina Lundström hur hon tror att det hänger ihop.

– Jag tror att det tvångsmässiga matintresset är stort, men att kunskapen och kärleken till maten är liten. Därför kan ju ätstörningar bli en norm så snabbt i Sverige, precis som så många andra saker. Ett av de tydligaste exemplen på hur unikt ätstörd matkulturen i Sverige verkligen är, var när 5–2-dieten kom. Den går ut på att man inte äter alls två dagar i veckan – vilket är superextremt! Inte ens strikt religiösa har så extrema förhållningssätt till mat. På något sätt är det symptomatiskt att den har slagit så stort här. I de flesta av världens länder hade det inte gått att importera och normalisera ett sådant sätt att äta på, för där finns ofta en egen stark, gedigen matkultur som står emot det, säger hon.

Dryga ut fattigpensionen

Några som aldrig brytt sig om varken 5-2-dieten eller trendiga maträtter är pensionärerna Yvonne Brandt och Anders Samuelsson. De bor i en gul tvåplansvilla strax intill väg 34, i det lilla samhället Björnkil utanför Linköping. När vi kliver in i hallen kommer den femtonåriga vallhunden Sigge fram och viftar på svansen, och i köket har Yvonne Brandt precis börjat laga dagens lunch; potatis och purjolökssoppa. 

– En lätt och billig rätt, konstaterar hon.

Överallt står glas och porslin i olika former; spröda blå glaskupor blandas med rejält bruksporslin från 70-talet, och mormors kristallglas står sida vid sida med hippa Art deco-serviser från Upsala-Ekeby. Att köpa och sälja glas och porslin på Tradera är både ett intresse och ett sätt att dryga ut fattigpensionen, förklarar Yvonne Brandt.

– Det är de extra tusenlapparna som gör att vi kan resa ibland och unna oss något extra restaurangbesök.

Tillsammans med sin man Anders Samuelsson har hon drivit ett ekologiskt lantbruk nästan hela sitt vuxna liv, de bodde på en gård med sina fyra barn, mjölkkor, köttkor, höns, får, vallhund och katter.

– Vi var väldigt tidiga med att ställa om till ekologiskt, i början fick vi sälja vårt spannmål till biodynamikerna i Ytterjärna för att Göta Lantmän inte fattade det här med ekologiskt. När Anders gick i pension för sju år sedan sålde vi djuren och flyttade hit, berättar Yvonne Brandt.

Hon är måttligt intresserad av matlagning, men trots det är det hon som alltid lagat all mat i familjen.

– Det blir ju väldigt könsuppdelat när man har lantbruk och små barn. Ska Anders stå och svetsa på en harv till exempel, och sedan springa in och laga mat för att det är ”hans” vecka?

Nej, det funkar inte liksom!

Får du alltså aldrig komma till dukat bord?

– Det händer väldigt sällan. Förut åkte vi in till stan mitt på dagen, sådär som pensionärer gör, och då gick vi ofta på någon lunchrestaurang. Men det har vi slutat med, det har blivit för dyrt.

Vi brukade också köpa ekologisk juice på flaska förut men nu har vi slutat med det för den har blivit för dyr.

Yvonne Brandt och Anders Samuelsson beskriver sig som arbetarklass och växte båda upp i hem där det var knapert ekonomiskt. 

– Jag växte upp med min ensamstående mamma, vi hade det riktigt eländigt ekonomiskt. Hon var inte intresserad av matlagning men jobbade som ”mat-tant” i skolbespisningen, så hon tyckte att jag skulle äta maten i skolan så att hon inte skulle behöva laga något till oss på kvällen. Som barn var jag väldigt kinkig med mat, så jag är mest uppvuxen på smörgås och fil, berättar Yvonne.

– Jag var också ”pipplig” med maten när jag var liten, jag åt mest mackor. Min pappa var statare innan jag föddes, men när jag var sju år lyckades mina föräldrar låna pengar av släkten så att vi kunde arrendera en liten gård med mjölk- och köttkor. Hemma hos oss lagades det husmanskost, vi åt vårt eget kött. Men det var fattigt, pappa fick jobba extra i skogen för att få det att gå runt, säger Anders.

Sparar in på bröd och juice

Idag är de fattigpensionärer och får ut ungefär 16 000 kronor i månaden – tillsammans. Av det går cirka en femtedel till mat.

– Vi köper mat för mellan 700–800 kronor i veckan, och jag handlar mycket på extrapris och saker med kort datum, säger Yvonne Brandt.

Att inflationen är hög och matpriserna stiger har också påverkat deras matbudget. Vissa saker har de slutat att köpa helt.

– Brödet som vi brukar köpa har blivit dyrare. Ett sådant där riktigt hembakat gott surdegsbröd kostade 30 kronor förut, nu kostar det 50 kronor. Så jag har börjar baka bröd själv nu istället, det gjorde jag också när barnen var små, säger Yvonne och Anders fyller i:

– Vi brukade också köpa ekologisk juice på flaska förut, det är en liten lyx vi har unnat oss, men nu har vi slutat med det för den har blivit för dyr. Vi köper sådana där juicekoncentrat istället som man blandar med vatten, men det är inte alls lika gott.

På väg ut till bilen träffar vi några grannar som kommit förbi för att bjuda hem Anders och Yvonne på middag dagen därpå. 

De ska göra lammstek, men behöver lite tips på hur det ska tillagas.

– Det är lammkött som vi köpte tillsammans från vår granne här borta. Mer ekologiskt och närodlat kan det inte bli, säger Yvonne Brandt och skrattar.

Tackar alltid ja till mat

Några kilometer bort, i Linköpingsförorten Skäggetorp, har Rûnbîr Serkepkanî precis ställt in en plåt med auberginehalvor i ugnen. Han bjuder oss på sen lunch och ska laga olika smårätter med grekisk-kurdisk touch; fava (röra på gula ärtor), imam bayildi (grillad aubergine med tomatröra), ångkokt broccoli och bladspenat med rostade solroskärnor, citron och olivolja.

– Både jag och min fru lagar mat här hemma, men om jag ska vara helt ärlig blir det även ofta mammas mat, hon bor bara några gator bort och vill alltid att vi ska äta hos henne, säger han och ler.

Rûnbîr Serkepkanî är vegetarian, men om han blir bjuden på kött eller fisk så äter han det ändå. Det handlar om att ta emot gästfriheten hos den som bjuder.

– För mig är det viktigt att ta emot mat villkorslöst. När någon bjuder dig på mat, i alla fall i min värld, så ger den personen dig det bästa den har – och det kan man inte tacka nej till.

Innan Rûnbîr Serkepkanîoch hans familj flyttade till Sverige 2004 bodde de på landet i irakiska Kurdistan och var helt själv-försörjande. Det enda de köpte var ris och te. Han fick nära kontakt med flera av familjens djur, och när de sedan skulle slaktas blev det väldigt smärtsamt för honom. 

– Än idag är det sorgligt när jag tänker på det, men samtidigt tänker jag att det är ett kretslopp, människor och djur delar samma jord, vi äter och vi äts upp. Men det var då, i en by i Kurdistan. När jag flyttade till Sverige hamnade vi först i Katrineholm, nära Kronfågels fabrik, och när jag förstod hur kycklingarna hade det blev jag vegetarian.

Jag fattar fortfarande inte hur man kan laga så lite mat i ett land där det finns så mycket mat.

Att dela måltid är inte exklusivt

En annan sak som han upplever annorlunda med Sverige är hur få portioner folk lagar. 

– Jag fattar fortfarande inte hur man kan laga så lite mat i ett land där det finns så mycket mat. Hos oss lagar vi alltid mycket, det händer aldrig att maten inte ”räcker” om någon oväntad gäst skulle stanna på middag. Det känns som att det är väldigt exklusivt att bjuda och bli bjuden på middag för svenskar. Så är det inte för mig, alla är alltid välkomna att äta med oss, och att dela en måltid kan man göra även med folk man inte känner så bra.

Vi har inte så bra ekonomi någon av oss, men vi hjälps åt. Mamma får alltid laga den mat hon vill, även om ingredienserna är dyra.

En av dem som ofta bjuder Rûnbîr på mat är hans granne Amina Karimian som bor en trappa upp. Hon lagar mat varje dag till hela den stora familjen; sin man, de sju vuxna barnen – varav tre bor hemma – och barnbarnen. Efter lunchen hos Rûnbîr blir vi inbjudna på te och sötsaker av Amina och hennes döttrar Begard och Runak Abbaszade. För Amina betyder mat allt.

– Det är kärlek och gemenskap. Att äta tillsammans är en viktig del av vår kultur. Även om jag bara får fem gäster lagar jag för tio, säger hon och ler.

Begard beskriver skillnaden mellan svensk och kurdisk matkultur med exemplet när hennes systerbarn var hemma hos sina svenska kompisar och lekte.

– När familjen skulle äta middag skickades min systers barn hem. För oss är det otänkbart, det är både snålt och skadar barnens självkänsla. Vi skulle aldrig göra så mot någon, oavsett ålder. Är du hemma hos någon som ska äta så äter alla, det är självklart!

Olika klass, olika mat

Familjen Karimian-Abbaszade har precis som många andra märkt av de dyrare matpriserna och den stigande inflationen.

– Vi har inte så bra ekonomi någon av oss, men vi hjälps åt. Mamma får alltid laga den mat hon vill, även om ingredienserna är dyra. Mat skulle vi aldrig snåla in på, det är kärnan i vår familj, säger Runak.

Trots att vi redan ätit hos Rûnbîr och druckit te lyckas Amina övertala oss ändå att smaka på dagens lunch som hon började laga redan klockan åtta på morgonen. Det är ris, tomat- och ockragryta, och ugnsbakad kyckling för den som äter kött.

– Ni kan inte tacka nej, det är oartigt, säger Runak och skrattar.

Och det har hon rätt i. Att tacka nej till Aminas goda kurdiska mat är inte bara oartigt, utan dumt. 

– Dessutom kommer både ockran och tomaterna i grytan från våra odlingar i Kurdistan, vi var där i september och skördade.

Så ni får en liten bit av Kurdistan genom maten, säger Begard stolt.

Att maten har blivit dyrare och är en tydlig klassmarkör i dagens Sverige är något som Ina Lundström också reflekterat över. Hon är medlem i flera matgrupper på Facebook, följer många matkonton på Instagram och hänger en del på Flashbacks matforum. 

– Jag ser mycket recept nu på billig mat, grytor och sådant, och det tror jag handlar om att mat har blivit dyrare. Så vad man köper och äter för mat handlar ju både om kultur och ekonomi, alltså vad man har råd med.

Skulle du säga att det finns mat som är typisk för olika samhällsklasser, alltså överklassrätter, medelklassrätter och arbetarklassrätter?

– Ja. Om vi börjar med överklassen, och då menar jag den som har haft sina pengar i många generationer och som är trygg i sina privilegier, så är den inte lika ängslig som medelklassen. De är för goda för den här paniska jakten på den senaste mattrenden. Jag tror att de äter havskräftor, eller kanske en bra korv gjort på kött från djur som någon som de känner har skjutit.

När det gäller den kulturella medelklassen så tänker jag att de äter typ en nudelrätt, att man gör sin egen ramen hemma med alla de rätta ingredienserna, skrattar Ina Lundström.

– Med arbetarklassen är det lite svårare att säga, för en stor del av arbetarklassen i dagens Sverige utgörs av människor med rötter i andra länder, och därmed så följer ju andra matkulturer. Men om jag ska prata om en vit, helsvensk arbetarklass så tänker jag att stekt fläskkotlett och falukorv är två standardrätter, de finns ofta till billiga priser på till exempel Lidl. Dessa skyr medelklassen med alla medel!

Jag ber Ina Lundström om en sista matspaning och frågar om hon har något exempel på mat som har gått från att vara supertrendig till jätteute.

– Det som är mest lågstatus idag är att visa att man bryr sig men inte lyckas, det vill säga äta det som var inne för 10–15 år sedan. Pulled pork är ett bra exempel på det. Om en person som bor i Stockholms innerstad bjuder hem ett gäng semioffentliga personer och serverar pulled pork, så hade det nog uppfattats som rätt ”tacky” och tondövt.

Men kan man inte servera pulled pork ironiskt?

– Pulled pork ligger för nära i tid, men om några år kanske. Idag kan man nog bjuda på ironisk korvstroganoff eller falukorvsring.