En kväll när jag var i 20-årsåldern och alldeles ny på universitetet hade jag och min kurskamrat letat oss till studentkårens filmklubb där de skulle visa ”Land och frihet” av Ken Loach. Jag minns hur jag med en extra medvetenhet svepte min röda halsduk runt halsen när vi gick därifrån, uppfylld av kamplust. Men det tydligaste minnet från den kvällen är inte filmen om kampen mot Francos fascistregim, det är tjejen som hade tryckt upp t-shirtar med texten ”Jag (hjärta) att äta”. Det var en del av ett konstprojekt och hon lärde mig att det är bland det mest provocerande en tjej kan göra – äta och säga att hon älskar det. Jag tänkte för mig själv att hon överdrev, men på senare tid har minnet återkommande gjort sig påmint och jag börjar undra om hon inte hade rätt trots allt. Kan kvinnor äta utan skam?
Själv har jag tappat räkningen på alla gånger jag ätit i smyg. Planerat inköp till en kväll då jag vetat att jag kommer vara ensam. Gömt choklad i nattygsbordet att kunna tugga på när ingen ser. Gått och lagt mig med magen uppsvälld och värkande, skamfylld. Hur kan något som är avgörande för överlevnad vara skamligt? Här ska sägas att mitt ätande är påtagligt färgat av decennier av ätstörningar vilket naturligtvis väcker skam i sig. De senaste åren har jag försökt bita huvudet av den skammen genom att, privat och offentligt, berätta om det. Jag har erkänt och teoretiserat och analyserat, fått sympati och medhåll och förståelse. Men inte någonstans har jag i de texterna eller berättelserna framhållit mitt ätande. Allt har istället kretsat kring de faser då jag svält mig, för där är skammen inte lika påtaglig. Hur kan det komma sig?
I feministiska analyser av kvinnors ätstörningar brukar det ibland hävdas att det är systemet, inte individen, som är ätstört. Och när du läser veckotidning upp och veckotidning ner som i decennier levererat mer eller mindre vansinniga tips på hur du ska få slanka lår och smal midja är det lätt att hålla med. Den feministiska kritiken mot dessa försök att få kvinnor att disciplinera sig och uppnå vad som påstås vara en idealkropp, (och i dess förlängning utvecklandet av anorexia nervosa), bottnar ofta i en upprördhet över försöken att begränsa människors ätande. Men tänk om analysen egentligen är ännu mer grundläggande än så? Att det inte bara under alla bantningstips och dietprogram, utan också under all kritik mot dessa, finns en fundamental och gemensam kulturell förståelse av att det trots allt finns något värre än att svälta sig. Nämligen att äta.
Jag läser en essä i New York Times av den feministiska moralfilosofen Kate Manne från den 3 januari i år där hon resonerar kring dietkultur som omoralisk. I sin text återger Manne ett resonemang av den amerikanske psykologen Stephen Pinker som i sin bok ”Rationality” exemplifierar irrationalitet med att här och nu trycka i sig stora mängder lasagne. Motsatsen, att låta bli lasagnen för att kunna uppnå det långsiktigt mer värdefulla i att bibehålla en slank kropp, ska då förstås som rationellt. Att bemästra sin vilja och motstå lasagnen värderas alltså högre än att äta den. Med en sådan förståelse slutar ätandet vara en basal och livsavgörande mänsklig aktivitet och blir i stället ett tecken på att man inte lyckas motstå frestelser, att man beter sig irrationellt. Att följa den naturliga hungern blir, med Pinkers resonemang, skamfyllt.
Så hur är då denna skam, som tjejen på studentkårens filmklubb tycktes mena, specifikt kvinnlig? På ett sätt är svaret kanske enkelt, patriarkatet har jobbat med skammande av kvinnors kroppar i hundratals år som ett sätt att hålla oss på mattan. Alla dessa föreställningar om kvinnlighet som något fragilt som behöver skyddas och som något som inte ska ta plats i det offentliga rummet, gifter sig väl med den slanka kropp man når genom att försaka lasagnen. Nog är det här skammen ursprungligen väcks, men jag tror att den är tvåfaldig. I psykologiska termer är skam en känsla som uppstår när vi bryter mot sociala normer som vi tror på, och när vi äter skäms vi för att vi bryter mot internaliserade normer om kvinnlighet, hur destruktiva de än må vara. Men vi skäms också över att vi genom ätandet bekräftar den underliggande föreställningen om den kvinnliga irrationella naturen.
Samtidigt är det här möjligheten till frigörelse ligger. För saken är den, att när kvinnor följer sina naturliga överlevnadsinstinkter, till exempel genom att äta sig mätta, är det inte ett tecken på irrationell natur. Det är i stället ett hot mot de patriarkala strukturer som i århundraden har hävdat just att kvinnan är ett av naturen sprunget vilddjur som behöver tämjas av kulturen, av mannen. Det är med andra ord ett tecken på att kvinnan är människa. På så vis blir det kvinnliga ätandet inte bara en nödvändig mänsklig aktivitet för överlevnad. Det blir också en radikalt subversiv akt. Ät er mätta systrar!
