Sedan 24 februari 2022 har jag tänkt nästan dagligen på den välkände ukrainska poeten Ivan Frankos dikt ”Kamenjari” (Stenhuggarna). En dikt från 1870-talet. Men med motiv som ändå går att förstå den ukrainska samtiden utifrån. Dikten är allegorisk och speglar på en förflutenhet av förtryck. Franko själv var en frihetlig socialist och dikten sägs hänvisa till Ukrainas historia med ett flertal imperier som härskare. Men i dikten, det kroppsliga arbetets trötthet, livsfara och rädsla till trots, banar stenhuggarna vägen mot en frihetlig framtid.
Utanför platser som har upplevt rysk imperialism är det svårt att få eller förmedla en riktig känsla för detta
I diktens sista strof lyfter Franko fram stenhuggarnas uppoffringar för att säkra frihet och glädje för framtida generationer. De må känna sig glömda, fördömda av världen, men att offra sig säkrar framtida lycka för kommande generationer, för att parafrasera sista tre raderna.
Imperialismen är påtaglig
Den långa kampen mot förtryck som mina förfäder var delaktiga i för över hundra år fick dem slutligen att packa ihop sina tillhörigheter och flytta eller fly till en annan värld, Kanadas prärieområde. Jag tror att Ivan Frankos stenhuggare, och erfarenheten av imperialistiskt förtryck, var nära till hands för dem också, medan de sökte sig långt bort.
Givet Ukrainas historia under 1900-talet, med en maktkamp mellan imperier, två världskrig och svältkatastrofen, fram till idag är Frankos ord fortfarande aktuella. Historikern Yuliya Yurchuk skrev nyligen i Dagens Nyheter att ukrainsk litteratur ger en bild av varför ukrainare gör motstånd. Det är därför litterära verk, som Frankos dikt, kan vara en viktig ingång. Som ett sätt att förstå både Ukrainas förflutna och samtid.
Som Frankos dikt visar är imperialism är något påtagligt för ukrainare och har varit det under flera hundra år. Den ukrainska kampen mot imperialism är lika gammal. Men utanför platser som har upplevt rysk imperialism är det svårt att få eller förmedla en riktig känsla för detta. Inom den breda västerländska vänstern har Rysslands imperialism sällan diskuterats, förutom inom vissa anarkistiska kretsar. Vidare har inte ukrainska röster varit intressanta, varken kulturellt eller politiskt. Den tysta tomheten som länge funnits har fyllts av röster som saknar en känsla för historien, kontexten och språket.
Många har arbetat nästintill dygnet runt vid sidan om sina vanliga heltidsjobb, studier eller familjeliv
Stark frihetlig historia
Tomheten är påtaglig när en del skriver om Ukraina, och Slavoj Žižeks artikel, som argumenterar för ett starkare Nato och utökat stöd till Ukraina, är ett bra exempel på det. Žižek börjar med en referens till John Lennon och avslutar med Julian Assange. Nog bekanta figurer för publiken men tomheten mellan Lennon och Assange fylls inte med en enda ukrainsk röst. Faktumet är att den enda utanför ett västerländskt maktvakuum som blir benämnd är Vladimir Putin. Ukraina, som många skribenter och tänkare felaktigt har ramat in som att landet befinner sig i ett tomrum mellan Ryssland å enda sidan och Väst å andra. Avskalat från agens och utan historia eller kontext.
Men valet att istället fokusera på ukrainska röster visar på en rik frihetlig historia. Det bör vänstern vara intresserad av. Utöver Ivan Franko, som själv tillhör en frihetlig socialistisk tradition, känner få i Sverige till giganten Taras Sjevtjenko, eller för den delen Lesja Ukraijnka och Mychajlo Drahomanov. Eller Olga Taratuta, som förtjänar att vara mer välkänd för sitt arbete med ukrainska Anarchist Black Cross, som bistod anarkistiska politiska fångar med stöd. Ännu längre tillbaka: Zaporogiska Sitj. Nestor Machno vars skrifter länge varit inflytelserika för anarkister, men ett bredare sammanhang och historisk förståelse har ändå ofta saknats. Det är synd för att mycket av den frihetliga andan lever kvar och genomströmmar stora delar av modern ukrainsk historia.
Banar väg för framtiden
Ändå sedan 24 februari har det varit självklart för privatpersoner, både i Ukraina såväl som runtom diasporan, att sluta upp och hjälpa till. Lösa sammanslutningar av privatpersoner med ukrainsk härkomst och andra har byggt upp organisationer och arbetat outtröttliga för att stötta militärer och humanitära insatser. Logistiska nätverk för inköp och transport har byggts upp. Många har arbetat nästintill dygnet runt vid sidan om sina vanliga heltidsjobb, studier eller familjeliv. Och det har fått effekt.
En färsk rapport från analytiker på Humanitarian outcomes, som har uppmärksammats i The Guardian, har dessutom slagit fast att över 99 procent av allt stöd som har nått Ukraina, slussats vidare och kommit till behövande, har kommit från volontärer och ukrainska organisationer.
Något som närmast har varit en självklarhet för alla ukrainare som jag känner, och som faktiskt har bidragit till att rädda liv, troligen ett arv från den långa frihetliga traditionen, men det har knappt fått någon uppmärksamhet.
Intresset från vänstern bör vara en självklarhet. Men istället, åsikter från intellektuella utan förankring eller kontext har lätt kunnat publiceras. Jag slänger ut en retorisk men frustrerad fråga: Varför?
Men, oavsett uppmärksamhet från västerländska medier, banar vanliga ukrainare vägen för en frihetlig framtid. En gång för alla utan rysk imperialism.
Läs de tidigare delarna i serien Tio röster om vänstern, kriget och Nato:
Slavoj Žižek: Pacifism är fel svar på kriget i Ukraina
Sven-Eric Liedman: Valet står inte mellan Nato och blåögd pacifism
Martin Hansson: Stater som gör våld på svagare måste stoppas
Jonas Sjöstedt: Vänstern måste ta ställning mot rysk imperialism
Mathias Wåg: Försöken att hitta en europeisk väg kommer underifrån
Gudrun Schyman: Det viktigaste är att rädda människoliv
