25:e augusti i år drog Jonsson, som även är professor i etnologi, på nytt mina blickar till sig med ”tolv punkter för ett starkare demokratiförsvar”, en lista han publicerade i DN ur sin nya bok ”Den otyglade skönheten, 5 saker konsten vet om demokratin”. Listan utgör en sorts konkreta förslag på åtgärder som borde vidtas för att ge konsten större utrymme och inflytande i samhället. Det är tolv punkter som Jonsson själv – lekfullt eller förtvivlat – beskriver som delvis utopiska och samtidigt som en förnyad kulturpolitik.
Hans lista får mig att haja till, eftersom jag i flera år forskat om min egen pappa kritikern, kommunisten och den kulturpolitiske tänkaren Per-Olov Zennström, som var djupt inblandad i Vänsterpartiets – och faktiskt också Sveriges – kulturpolitiska historia. Pappa var född 1920 och fram till sin död 1977 var han, likt Stefan Jonsson, passionerat intresserad av konstens villkor och funktion i samhället.
Flera av punkterna i Jonssons lista påminner om punkterna i det första kulturpolitiska program som skrivits av något svenskt parti: ”Demokratiskt kulturprogram”, som antogs av V:s föregångare SKP 1948, och som pappa var en av huvudförfattarna till. Han hade själv en avbruten utbildning till konstnär bakom sig, var inskriven på Konstakademien eller ”Mejan” när han, bara 23 år gammal, tillfrågades om att istället bli redaktör för kultursidorna på Ny Dag, SKP:s nyhets- och huvudorgan. En medförfattare till kulturprogrammet var den två år äldre partivännen C-H Hermansson, som skulle bli partiledare när SKP 1966 bytte namn till VPK.
”Demokratiskt kulturprogram” var tänkt som ett komplement till ”Arbetarrörelsens efterkrigsprogram” och skrivet på ett sådant sätt att man inte skulle behöva vara kommunist för att ansluta sig till det. Det är elva punkter som – i likhet med Jonssons manifest – som framförallt handlar om att stärka konstens och konstnärernas villkor och att bereda plats för konst nära folks vardag och göra kulturen tillgänglig i hela samhället. En punkt högt upp i programmet lyder: ”Kulturens skatter görs till hela folkets egendom och kulturarbetet till en angelägenhet för alla”. Partiet menade att kulturpolitik är oupplösligt förknippad med annan politik, och kulturprogrammet slog bland annat fast att ”arbetstiden måste göras kortare, lönerna bättre och tillgången till goda bostäder måste tryggas”.
Många av förslagen skulle komma att övertas och drivas igenom av socialdemokratin och ligga till grund för svensk kulturpolitik som en äldre generation känner den fram till slutet av 1980-talet, med offentlig konst i tunnelbanan, på sjukhusen och i skolorna, en statlig film- och teaterhögskola, statligt stöd till pressen och kulturtidskrifterna, utbyggda stads- och länsteatrar, rikskonserter och så vidare.
Jag tycker själva andan i Stefan Jonssons manifest för tankarna till det tidiga programmet. En viktig punkt i hans lista, såväl som i 1948 års program handlar om skolan: Där pappa och medförfattarna C-H. Hermansson och Bengt Gunnäs skriver att all undervisning och utbildning måste bli lika tillgänglig för alla, skriver Jonsson att eleverna ska befrias från tvånget att vara kunder, i praktiken samma sak. Förslagen hos Jonsson som också återfinns i ”Demokratiskt kulturprogram” gäller konstnärspolitiken: konstnärer ska kunna äta sig mätta, det ska finnas lagstadgade statliga stipendiesystem och kulturarbetarnas yrkesföreningar ska stödjas och ha en viktig roll i samhällsdebatten.
Kulturprogrammet säger i sin slutgiltiga form från 1948 ingenting om konstens innehåll. Det är värt att notera, eftersom där konst och kulturpolitik diskuteras är det lätt hänt att mål blandas ihop med strategier eller till och med med konstens innehåll. Viktigast av allt är förstås att samtalet förs och få pågå, men det är typiskt att flera recensenters reaktion på Jonssons bok handlar om vilka konstverk författaren tar upp. Både Torbjörn Elensky i SvD och Sinziana Ravini i Aftonbladet är missnöjda med exemplen i boken och saknar diskussionen om en mindre välkammad eller rentav odemokratisk konst. Men jag vill hävda att det Jonsson gör är något annat; han utför det mödosamma, svettiga arbetet att förklara varför det överhuvudtaget är nödvändigt med konst och kulturpolitik, och han åskådliggör ett levande politiskt mål för kulturpolitiken – att fördjupa demokratin.
Torbjörn Elensky avslutar recensionen av Jonssons bok med en undran om oppositionell konst kommer att tillåtas om de kulturpolitiska linjerna skulle dras upp enligt Jonssons ”utopiska” förslag? Underförstått – från vänsterhåll. Jag förstår Elensky; vänsterpartiets kulturpolitiska historia är ganska okänd idag, även bland vänsterpartister. Själv trodde jag när jag började forska om pappa som den kommunistiske och partianslutne kritikern, att hans konstsyn skulle vara förutsägbar och fyrkantig. Men han visade sig vara en mycket modernare kritiker än jag trott, med huvudtesen ”Konsten är all ideologis huvudfiende”, som kanske inte riktigt är vad man förväntar sig hos en kommunist:
Att bli först med ett framåtpekande kulturprogram var en medveten strategi från V:s föregångare SKP efter andra världskriget. Partiet behövde öka andelen intellektuella bland medlemmarna och lyckades också; många konstnärer och kulturarbetare blev partimedlemmar eller röstade vänster och diskussionerna om estetik och politik var inte mindre heta utan snarare livligare än i många andra partier. Visst fanns det gammelkommunister som hade svårt för modernismen, och på sextio- och sjuttiotalet ropade många röster – även bland konstnärerna själva – att alla som inte målade revolutionära plakat var ”kapitalets duktiga lakejer”. Mellan VPK och det nya SKP, ett maoistiskt influerat parti, pågick en utdragen debatt om bland annat ”Folkets kultur” som förenklat beskrivet menade konsten måste vara folklig och inte för komplicerad.
Varken pappa som i två långa perioder var kulturredaktör på Ny Dag, tongivande i partiets kulturskott och befann sig i det ideologiska navet för VPK, eller C-H. Hermansson som i egenskap av mycket kulturintresserad partiledare också satt i kulturutskottet, hörde till motståndarna till avancerad eller experimentell konst.
Stefan Jonsson skriver inte, som författarna till 1948 års kulturprogram gjorde, att uppgiften är att ”befria kulturlivet och kulturarbetarna från direkt eller indirekt beroende av monopolkapitalet”. Inte ens den mjukare målformuleringen att ”kulturpolitiken ska motverka kommersialismens skadeverkningar inom kulturområdet” som 12 representanter för kulturlivet och folkrörelserna slog fast 1974 under Palmes regering går att använda idag. Ändå kommer Stefan Jonssons förslag, varav ett är exempelvis fasta bokpriser (som vore gynnsamt för framväxandet av fysiska bokhandlare), i en tid när det är tydligt att marknadens villkor inte alls är gynnsamma för den seriösa konsten eller litteraturen. Den senare har svårt att hävda sig på en krympande marknad där alltmer av de större förlagens fokus ligger på bästsäljarna; de övriga författarna når inte ens ut till en publik.
Många viktiga böcker blir inte ens recenserade idag och både konstnärer och författare måste bli entreprenörer och sin egen lyckas smed, alltmedan författarförbundet får försöka stötta med kurser i egen marknadsföring. Kommersiella företag växer upp, som ska hjälpa konstnärer och författare att synas, mot marknadsmässig betalning förstås, från konstnären/författaren som redan har en omöjlig ekonomi. Allt fler kolleger i min bekantskapskrets tvingas ta brödarbeten för att finansiera sitt konstnärskap som på så vis får ta allt mindre tid, vilket inte alls gynnar de ”kvalitetsmål” som 2009 års kulturutredning sa sig vilja ersätta målen om kommersialismens skadeverkningar med. Eller så tvingas de överge sitt författar- /konstnärsskap. Att marknadens logik inte heller fungerar för en så grundläggande demokratifråga som alla barns läskunnighet eller tillgång till likvärdig skolutbildning står nog klart för många vid det här laget. Men att en budget där oberoende journalistik och public service svälts ut med minskat presstöd också är en dödskyss för demokratin, kanske inte alla svenskar har klart för sig ännu. Vad en television dominerad av regeringskontrollerade kanaler kan ställa till med i människors huvuden och hjärtan står dock fram med isande tydlighet för den, som idag har kontakt med ryssar som får sin huvudsakliga information från rysk TV.
De är inte annorlunda eller dummare än svenskar, men massiv statlig krigspropaganda och avsaknaden av oberoende media gör att merparten av dem helt enkelt tror att kriget i Ukraina är en nödvändighet.
