I januari 2023 möter Dagens ETC fler tiggare i Buenos Aires och ser fler uteliggare än i Rio de Janeiro, Brasilien, tidigare var det tvärtom. Att det är presidentval i oktober i år verkar allt färre bry sig om.

– Det blir ändå ingen skillnad, som ­Valentino, 27, säger till mig.

Alberto Fernandez är den sittande presidenten, peronist liksom presidenterna under 16 av de senaste 20 åren, men i valen i år utmanas han framför allt av högerpartierna, om de lyckas ena sig om en presidentkandidat.

Under de senaste åren har den ekonomiska krisen slagit allt hårdare, enligt statistiken lever nu 42 procent av befolkningen under fattigdomsgränsen på 120 000 peso i månaden per familj, motsvarande 6 700 kronor. De fattigas andel har gått upp från 28 procent för drygt tio år sedan.

Maria, 28 år ,jobbar som sekreterare på revisionsbyrå.

– Det är nästan omöjligt att överleva på 120 000 pesos för en familj. Argentina, och framför allt Buenos Aires är dyrt, hyrorna har ökat och allt blir bara dyrare.

Inflationen på nära 100 procent driver upp priserna hela tiden – när lönen betalas ut gäller det att handla upp den direkt – annars tappar den ytterligare i köpkraft. Mycket som kapitalvaror, bilar eller liknande går bara att köpa med USA-dollar.

Den officiella växlingskursen mellan peso och dollar är politiskt satt och har inget med verkligheten att göra. Statens kurs är 183 peso för en dollar – men på svarta marknaden betalas en dollar med 292 peso – eller 60 procent mer. För argentinare och turister med dollar innebär detta enorma rabatter.

När Dagens ETC var inne i en boutique i den rika stadsdelen Palermo erbjuds vi en rabatt på 40 procent om vi betalar i vad som kallas blådollar. När vi frågar om det inte är olagligt svarar försäljaren att han inte vet.

– Oavsett om det är lagligt eller inte är det tillåtet. Men jag får inte betala tillbaka växel i dollar utan då måste jag använda peso.

Han har rätt, staten accepterar denna svartväxling, annars skulle vardagsekonomin för många människor falla samman. De kallas ”dolar blue” och är oerhört eftertraktade hos argentinare som behöver göra inköp och vill att deras pengar ska ha samma värde om några månader.

Att växla till sig dollar för den officiella kursen går i praktiken inte, och systemet drabbar de fattiga dubbelt: De har varken råd att handla eller att växla till sig dollar.

Den ekonomiska krisen ökar rädslan för en militärkupp. Det är nästan 40 år, 1983, sedan den senaste blodiga militärregimen föll samman. Då hade de mördat minst 30 000 vänstermänniskor, fackföreningsanslutna och allehanda demokrater – men det var inte därför militären tvingades avgå. Anledningen var den oerhört generande förlusten i kriget om Malvinas-Falklandsöarna med Storbritannien.

När det gällde strider mot en beväpnad och organiserad fiende hade Argentinas krigsmakt inget att sätta mot.

Överallt i Argentina och Buenos Aires finns påminnelser om militärens smutsiga krig, allt från plaketter på gatorna till minne av de mördade till att de galna mödrarna fort­farande demonstrerar regelbundet på Plaza de Mayo utanför presidentpalatset Casa Rosada.

Varje torsdag kräver hundratals mödrar med höga röster att få veta vad som hänt med deras försvunna barn. Fortfarande saknas tusentals människor efter att gripits av militären och kanske tusentals av deras barn gavs till barnlösa militärer.

I talkörer ropar en av mödrarna sitt försvunna barns namn och hela tåget svarar: Presente! Närvarande.

Ett av de ställen dit de gripna oppositionella fördes till för att torteras och mördas var ESMA, Marinens tekniska skola i Buenos Aires. Efter att de dödats eller skadats svårt där ­placerades de på militärplan och helikoptrar och dumpades i Atlanten för att aldrig mer hittas.

Dagens ETC besöker ESME som idag är ett monument över mänskliga rättigheter. De storartade planerna på att utveckla monumentet har inte infriats. Det ser fortfarande på många sätt ut som en byggarbetsplats.

Det är där Dagens ETC träffar Miguel, hans fru och son. Miguel vill inte uppge sitt riktiga namn och vill inte att jag tar någon bild på honom – han är allvarligt oroad över att militären kommer tillbaka och att hans och hans familj då blir en måltavla.

– De lovar att det är omöjligt för militären att ta makten igen, men det vågar jag inte lita på, säger han tyst.

– Under förra presidentperioden stärktes deras självständighet från samhället och nu talar man om att öka militärbudgeten – mycket med hänvisning till det politiska läget i världen och kriget i Ukraina. Men det är inte ryssarna jag är rädd för.

– De säger till oss att det inte är någon risk, militären är så försvagad idag och det har i lag blivit förbjudet för dem att agera inrikespolitiskt – men det var också tidigare i lag förbjudet att göra en statskupp.

Miguel har tagit sig till ESME för att han vill att hans son ska få lära sig landets historia och konsekvenserna av den.

Det är sant att militärens möjligheter att agera blev ordentligt kringskurna efter att juntan avsattes. Värnplikten avskaffades och militärbudgetens andel av bruttonational­produkten minskade från som mest 4,5 procent till en dryg halv procent. Men idag är kraven på upprustning starka – trots att Argentina idag har en stående armé på drygt 70 000 man och räknas som världens 28:e ­starkaste militärmakt, enligt Global firepowers rankning. Sverige och de flesta europeiska länderna kommer långt efter.

Även om ett antal höga militärer blivit dömda för brotten under det smutsiga kriget så har Argentina på många sätt inte gjort upp med sin närhistoria. I Argentina var också förtrycket mycket mer våldsamt än i de andra sydamerikanska länderna. I Brasilien räknas militärens offer i hundratal, i Pinochets Chile uppskattas antalet mördade och försvunna under Pinochets diktatur till cirka 1 500 medan minst 30 000 mördades i Argentina.

En källa till oro inom demokratiska kretsar i Argentina är att militären kräver stopp för rättegångar om brott under militärtiden samtidigt som rättegångarna fortsätter. I somras dömdes 19 officerare till fängelsestraff för brott mot de mänskliga rättigheterna under det smutsiga kriget. Detta skulle tillsammans med den ekonomiska krisen kunna vara en anledning för militären att agera igen.

Jag träffade också Valentin som är 24 år och själv vill se vad som hände på marinens skola:

– Det är ofattbart att det kunde hända, att resten av samhället tittade på när tiotusentals människor greps och mördades. Det är en kuslig känsla se porträtten på många av de människor som misshandlades och dödades här.

– Att komma in i de båsen där människor torterades känns fruktansvärt – jag blir rädd för att det ska kunna hända igen. Det är rädsla jag bär med mig.

Ett av målen för militären var den dominerande argentinska politiska rörelsen peronismen. För den förste ledaren Juan Peron var det dominerande ideologiska innehållet en underlig blandning av den korporativism som fanns hos de italienska fascisterna och brittiska Labours fackföreningsrörelse. Detta kokades ihop och beståndsdelarna fick olika stor betydelse under olika epoker till något som kallas peronism.

Den mest kända företrädaren i väst för detta var Perons änka Evita Peron som fått musikaler och filmer uppkallade efter sig.

I den argentinska politiska verkligheten handlar det framför allt om de peronistiska ledarna och presidenterna Carlos Menem, ­Nestor Kirchner, på senare tid framför allt hans fru Christina Fernandez de Kirchner, och den nuvarande presidenten Alberto Fernandez.

Men den politiska krisen inom peronismen är djup, det finns många olika riktningar inom rörelsen – allt från en vänsterorienterad ideologi till en korporativ halvfascistisk politisk rörelse med starka inslag av populism.

Idag är Alberto Fernandez president. Alberto, som han allmänt kallas i Argentina, betraktades som en vänsterpolitiker inom ­peronismen men idag är omdömet om honom mer splittrat. Efter att ha försökt motverka hårda krav på nedskärningar givna av Internationella valutafonden, IMF, har han tvingats acceptera att ta bort många subventioner till de fattiga, införa hårda regleringar och utse en ny ekonomiminister, Sergio ­Massa, med uppdrag att genomföra IMF:s krav.

Den förre presidenten Cristina Fernandez de Kirchner, inget släktskap med den nuvarande presidenten, utsågs till vicepresident i senaste valet – eftersom hon innehaft ­presidentämbetet två perioder kunde hon inte ställa upp som kandidat igen.

Men Cristina Fernandez de Kirchner föll långt ifrån i glömska efter det utan har parkerat i rubrikerna. Först utsattes hon för ett mordförsök där en brasiliansk man riktade en pistol mot hennes huvud på nära håll – men vapnet klickade. Men det var inte slut med de, i början på december dömdes vicepresidenten till sex års fängelse och förbud från att ha ett politiskt ämbete för all framtid.

Cristina Fernandez de Kirchner har överklagat och hävdar att hon är utsatt för en politisk komplott iscensatt av högerpartierna. Hon kommer dessutom att sitta kvar som vicepresident fram till att alla möjligheter att överklaga domslutet försvunnit.

Även efter korruptionsdomen är hon Argentinas mest populära politiker, opinions­undersökningar pekar på ett stöd på 25 ­procent – mer än någon annan. ­Frågan är dock om hon i det kommande presidentvalet kommer att stödja den ­nuvarande ­presidenten Fernandez eller den nye ­peronistiske ekonomiministern Massa. De flesta bedömare tror på Fernandez.

Högerpartierna försöker skapa en allians mellan den före detta presidenten Mauricio Macri och den högerextreme populisten Javier Milei, som liknas vid Donald Trump och Brasiliens förre president Jair Bolsonaro.

Under tiden vilar den fortfarande ­försvagade krigsmakten i skuggorna.

– Jag är rädd för att militären kommer att försöka blanda sig i kampen om makten om den ekonomiska krisen fortsätter försämra levnadsvillkoren och det inte finns någon trovärdig politisk framtid, säger Miguel.