Artiklarna väckte upprörda känslor. Ledarskribenten Anders Lindberg gick till Kirkegaards försvar på sociala medier, vred upp tonläget några varv till och förklarade att klimatrörelsen var på väg att förlora, att det var dess egna förtjänst genom sin oförmåga att bygga breda allianser, vara för renlärig och moralistisk. De högljudda klimatrösterna hade själva skapat ett bakslag för klimatpolitiken eftersom deras politik riktats mot landsbygdens befolkning.
Rättvisa lyfts alltid
Det är märkligt. Egentligen är vi alla överens. I alla fall inom den bredare rödgröna vänstern. Att klimatfrågan är en av de mest brådskande ödesfrågor vi står inför, för mänskligheten och planetens överlevnad. Vi vet att en klimatomställning innebär förändringar av vårt sätt att leva, av vår konsumtion. Vi vet också att denna konsumtion är ojämn, de stora utsläppen görs av ett fåtal. Båda sakerna är sanna. Ansvaret för en klimatomställning kan inte stjälpas över på individen, utan är en politisk fråga.
Alla som försöker lyfta klimatfrågorna politiskt, från aktivister till politiker, är medvetna om att det finns en stor risk att kostnaderna för klimatomställningen, precis som efter bankkrisen, pandemibekämpningen och resursbristen till följd av invasionen av Ukraina och sanktionerna mot Ryssland, rullas över på arbetarklassen att betala. Medan de som gjort vinsterna på fossilekonomin kommer att få stödpaket. Och att det riskerar att vända många mot den kostsamma omställningen, som slår mot dem ekonomiskt.
Det märks på varje klimatforum, på varje möte mellan miljöaktivister, hur frågan om klimaträttvisa alltid lyfts och diskuteras. Det är ett centralt tema på Folkets forum som startar tisdag 31 maj på ABF-huset i Stockholm, i samband med FN:s toppmöte Stockholm +50. Det är därför Fridays for future tågar på fredagen den 3 junis globala klimatstrejk under parollen People not profit. Det var klimaträttvisa Märta Stenevi betonade på Miljöpartiets valupptakt, medan Per Bolund pratade om att skapa ett grönt folkhem där alla ska med.
Framställs som elitprojekt
Den franska klimatrörelsen sammanfattade frågeställningen i parollen ”slutet på månaden, slutet på världen”. Det är en utmaning att få ihop de två kamperna. Att klara sitt livsupphälle när levnadsomkostnaderna stiger och plånboken blir allt tunnare i slutet på månaden, och samtidigt få till stånd en gigantisk förändring av vårt samhälles fossildrivna ekonomi för att uppnå de nödvändiga klimatmålen. Det här var den lektion Gula västarna-protesterna mot de höjda bensinpriserna i Frankrike lärde klimatrörelsen, om varför president Macrons klimatpolitiska förslag misslyckades få brett stöd.
Vi vet också att det är detta högern tagit fasta på. De har dragit samma lärdom. De har ställt om från en klimatförnekelse – att klimatförändringarna är en bluff eller bara är naturliga – till en mer aggressiv hållning där ”slutet på månaden” ställs mot ”slutet på världen”. Där klimatpolitik skildras som ett elitprojekt från ovan som cyniskt och medvetet slår sönder folks privatekonomi och livsstil.
Söker en fiendebild
Vänsterpartiet och föreningen Reformisterna föreslår därför att flytta fokus från konsumtion till produktion, från åtstramningspolitik till stora satsningar på grön industri. Det är smarta sätt att koppla samman slutet på månaden och slutet på världen. Att skapa en klimatomställning som kan få stöd av en majoritet väljare. Men även att konsumtionen kan ändras genom progressiv beskattning och ransonering, så kostnaderna hamnar på storkonsumenterna snarare än arbetarklassen. Det tacklar samma problem, ur en annan vinkel.
Hit är Anders Lindberg och Susanna Kierkegaard med på tåget (eller chartern). Så varför väcker de så upprörda känslor? Vad är det som skaver? För att där finns ett annat spår, som är på väg att bli Socialdemokraternas klimatlinje. Nämligen försöket att lyfta fram en fiendebild: att det är den högljudda klimatrörelsens fel. En elitistisk moraliserande medelklass med klimatångest får vanligt folk att vända klimatpolitiken ryggen. Orsaken till klimatoviljan är klimataktivisternas aktioner och Miljöpartiets energipolitik. Inte fossilkapitalets lobbyarbete, överklassens försvar av sin konsumtion, högerns antiklimatkampanjer och påeldande av bränsleuppror mot ”sossepriserna”.
Vädjar till ressentiment
Är det för långdraget att dra resonemanget på Aftonbladets ledarredaktion hit? Inte om vi kollar på den linje som de senaste åren formats av den socialdemokratiska tankesmedjan Tiden. I tidskriften Tiden har liberalismen lyfts som socialdemokratins huvudmotståndare. Och då inte menat den ekonomiska nyliberalismen, inte privatiseringarna, inte marknadsfundamentalismen. Utan liberalismen som gjorts till ett samlande begrepp för identitetspolitik. Feminism, antirasism och klimatfrågor utmålas som medelklass och angrips. För tankesmedjan Tiden är det centrala problemet hur de konservativa arbetarväljarna ska värvas tillbaka till socialdemokratin från Sverigedemokraterna. Detta ska görs genom att appellera till en liknande fiendebild, till samma avsky mot ”woke” och politisk korrekthet. Samma försåtliga projekt finns i Kierkegaards och Lindbergs vinkel, att försöka nå den klimatskeptiska delen av arbetarklassen genom att vädja till deras ressentiment och avsky mot klimatrörelsen. Klimatfrågan görs till kulturkrig.
Utmålar sig som underdogs
Det är så socialdemokratin kan utmåla sig som underdogs i valrörelsen. Även den breda mitten har blivit populistisk. Socialdemokratin kan därigenom framställa sig som oppositionella, på den lille mannens sida mot en klimatelit, trots att det är Socialdemokraterna som faktiskt har makten över svensk klimatpolitik. På så sätt kan antiwokekänslor och ilska mot klimataktivism spännas som häst för ett nytt samlande kring socialdemokratin. Utan att behöva lova kostsamma gröna industrisatsningar, klimatomställningar eller förändrad konsumtion.
